Jag Hoppas Att Din Hand Har Fattat Lyckan (Cause)

intro

Cara min kära, ömma cara
själva Skönheten så som jag
ser henne i sin rena, mest
destillerade gestalt, cara
jag vet hur vi båda hatar
det sätt som jag låter
orden cirkulera kring
den suddiga person du
var i några dova höstdagar
en hel evighet från nu

I

Men

Cara, dagarna häromkring är
filéesteiska spjut i min vänstra sida
jag vill bryta deras ryggrader
slita ur deras ögonglober, se dem
tigga om nåd på blodstänkta trottoarer
jag vill sticka en kniv in i deras veka liv
och därefter få dem att tugga sönder
deras egna inälvor

Dessa dagars struktur är en
kasserad spya från monster utan
erkänt namn, Cara, om jag visste
att det var hit jag skulle gå när
min lycka stod som allra högst
hade jag huggit av mig mina fötter

Cara, jag behöver få sagt
att jag tog din hand i min
inte för att få känna hur din
värme strömmade över till
min lamslagna kyla utan för
att fåfängt söka hindra att
den spruckna värld
jag fötts till skulle resa
sig bort, rymder alltför
långt ifrån min förmåga
att syna verkligheten

Jag tog din hand
i min inte för att tvinga
in andra människors lycka
i mina trånga cirklars sfär, nej
utan för att se ifall det ömma vackra
livet kunde med att le mot en sådan
stackars sate som jag alltjämt kände
att jag var - Cara, jag tog din hand i min
för möjligheten att få vara något annat än
en stapplande undermänsklig dåre- jag tog
din hand i min för längtan att få betyda
något också för de varelser som får
solen att gå upp morgon
efter morgon

II

Cara, två veckor innan nyår tappade
jag min sista dröm i rännstenen, hon
flög till Estland utan skuggan av ett ljud
lämnade mig kvar vid scenen full som
ett ägg, tommare än jag någonsin varit förut

Cara, jag pratar med heliga män, jag
ringer i alla kyrkklockor jag finner, men
Mose säger åt mig att det inte är hans
problem om en laglös träffas utav olycka
och Elia påstår att han inte känner igen
min dialekt eller min typ av ordval

Cara, jag ser hur råttorna
dricker sig fulla på champagne
jag ser hur flickor i neon tar
in på smutsiga hotell, de säger
att de känner mig, säger att jag
ska stå för allt, att jag kommer
snart för att betala alla skulder    

Cara, jag är ett avbrutet asplöv
jag har försökt att dränka solen
i alkohol och vattniga droger, de
vänner och fränder som var mina
har blivit främlingar som kräver
mig på liv och lem om jag
nämner deras namn igen

De får mig att vandra tillbaka
till gamla tiders gathörn för
att se vad som har hänt, men
ingenting finns kvar, vandalerna
har inte lämnat sten på sten
det finns noll och intet
kvar att ta på så jag sipprar
därifrån, för mellan varje gatsten
finns ekot av din doft kvar och
jag säger dig, minnet av vårt skratt
klingandes i luften är det enda jag bär
med mig från denna sönderbrända stad

Cara, jag har upptäckt hur hjärter dam
sedan länge tagit första bästa tåg
som lämnade centralen och med henne
också all anledning att vakna
nästföljande morgon

Men jag säger dig

Jag går ändå upp
när solen väcker mig
om så bara för att
vattna blommorna
som finns kvar
vid vägrenen

outro

Cara, tusen dikter till
och tusen mil genom
himlaberg och dödens
form av dalar, jag är van
men min hud bränner ännu
som besatt, förlåt mig mina cirklar
och glöm aldrig att det i högsta grad
är tillåtet att leva ett liv som enbart
andas vår och vacker lycka  

också för de stackars
satar som de kallar
människor

Allvaret

Jag mötte Allvaret i en gränd
utanför staden, han var lång
och mycket tyst, vi slog följe
i den stunden, han hade inget hem
fick jag förstå och jag, jag gick
ju vart som helst där fanns en väg

Till en början talade jag såsom jag brukar
högt och snabbt och utan många pauser
de svar jag fick var i form av frågetecken
varav en del jag inte förstod och ytterligare
en del var för mig omöjliga att se

Med tiden blev hans steg liksom mina
han haltade fram som en påkommen krympling
och mitt tal blev försagt, smittad av hans tystnad
vi gick som tvillingar bredvid varandra, vägen
blev lång och våra steg än kortare - jag frågade
om vila, om en rast i diket var oss möjligt

Han sa "har inte tid
finns inte plats, är inte lönt"
och hans ansikte var gjort
av sten och koldamm

Nu var det min stund att gå helt tyst och inåtvänd
hans namn var Allvar, det visste jag, liksom mitt
kunde vara Lättja eller Löje, men också jag
hade djup i min själ, tänkte jag, jag är inte
bara luft och dimma

"Allvar" sade jag med bävan i min stämma
varför känner jag inte igen dig, varför är det
som om vi aldrig setts, när jag ändå måste
tänkt en del på dig och dina likar

Hans blick var brunnen från en bottenvärld
hans röst var bara en fråga jag inte förmådde
höra eller ens ha chansen att nå upp till
hans läppar av granit sa inte ett ord
men luften var tung av hans stämma

Vi var nu inne i staden, vi hade hunnit
en lång bit utan att förstå det, människor
gick omkring oss i skepnader av mångfald
de var av alla slag, färger och smaker
men ingen märkte av oss, vi stod på
torget Allvaret och jag, men ingen
eller ytterst få kunde med att se på oss

"Jo" sade han och stjärnbilderna vred sig en sekvens
"Du har sett mig i dina unga dagar, men du har också
trott att jag bara var en skugga, en skreva i klippan
en kort reva i tiden- Du har hälsat, promenerat
med mig förut, men sen har du gått vidare
du har sagt att det inte var värt besväret
att jag varit för olik allting annat
eller något ditåt

Alla här
har gjort
detsamma"

Bilars motorljud, sireners avlägsna
tjut, sorl från skaror utav röster
skratt, ett nedtonat gräl
en mor som köper
godis åt sitt barn

"De har hälsat på mig ofta
talat med mig länge, men
sedan sagt att de vill annat
att tiden inte räcker och
jag har åter blivit hemlös

Tro inte att jag dömer, jag är inte Gud
inte ens en ängel och klandrar ingen mänsklig
jag är mest en tyngd, en börda, har ingen tröst att ge
-
men mitt uppdrag det är stort och jag behöver ständigt gå
vill du följa mig en bit, du människobarn
eller ska du någonstans?"

Jag svarade "nej, vet du vad
det finns ingenstans jag ska"

*

Säg Det Igen

I

Kan du säga det igen
lisa mitt sårfulla inre
med talet om att jag inte
är helt fallen åt det värdelösa
vill du åter berätta om lystret
du anar hos det som är mitt
om att jag inte bara är fylld
av all min brustna svaghet

Utanför dessa murar byggda
av bön och tålmodig strävan
är jag ett rö för vinden, ett öppet
villebråd för hundar, skydd av
lyckans fagra fåglar, en vandrade
paria med liklukt under mina fingrar
en vindskugga utan struktur, utan riktning

Mörker och Ljus bor inom mig
som hos alla andra, men jag har
syndafallets stämpel över min
vänstra sida och jag har aldrig
lärt mig att arbeta mig hel, har
missat att förskansa mig
envishetens krigarbälte
tålamodets styrka

Mitt liv är svaghet i mig själv
utan sälta eller värde, det har
bekräftats gång efter annan
behövs inga lektioner
om min brist och vekhet
saknar ingen predikan om
min syndburna natur

I Augustis skymning
glömdes jag av Gud,
utslängd i världen utan Tro
eller någon kompass inom
det hjärta som jag gavs

II

Säg det igen om
du vill, hur du ser något annat
något vackert, något ljuvligt
något värt att vidröra, kyssa
rent från brännande tårar
lyfta upp och badda av från
världens alla svårigheter
-
säg igen att även mina sår
kan tala om det himmelska
att också min svaghet kan
vittna om Gud

Natten är mitt hem, demonerna
mina lekkamrater, de berättar om världen
och ljuger ytterst lite, min vänstra sida är
alls inget undantag utan inom den regel
som härskar överallt- från Utöya till Auschwitz
från Sävhavets offer till Simsons troféer
- ondskan härskar, människors, Guds söners blod
är det som göder jorden än mer för varje dag som går

Utanför dessa murars helighet är jag
en bottenlös brunn, ett djupt hål av
tvivel som livet faller genom och
där dödens dofter sprider sig

III

Snälla, säg det igen
hur fel jag ändock
måste ha, hur Gud
inte räds det avskyvärda
hur Han må straffa och tukta
men inte vill oss något verkligt ont
säg mig att Han gör under med de döda
att Hans kors frälsning tar sig in också
bland de glömdas fördömda land

Ja, berätta för mig hur fel min rädsla måste ha
sjung för mig om den äkta ström av godhet
du säger finns inom mig, att jag inte tar slut
där min begränsning börjar, att det sanna livet
finns inunder mina lager av misströstan och fruktan

Jag avskyr att strida
är så trött på kriget
och det eviga fälttåget
jag vill allt annorlunda
klandrar Gud för att han
nyttjar smärtan som en väg
till Verkligheten, men visst
är det så att vi inte har något val
- visst är det Detta vi har att välja
eller också Intet Alls?

IV

Förlåt att jag hungrar efter dina mjuka ord
berätta igen om det overkligt fina du får
märka i mig, jag är ännu för svag för att
endast nöja mig med Guds uppfordrande
förmanande tystnad, behöver veta
få bekräftat att jag duger också
i människors enkla form av Kärlek

Fullheten bor inte hos mig än
jag ser Guds rike blott som ett
dammkorn i fjärran och endast
Han vet om jag en dag får
komma dit så dyraste
vänligaste vän säg mig
än en gång

Att jag just nu
just här också får
duga, som jag är

Sorg

Sorg

intro

Nej, jag vet ännu ingenting om sorg

ännu förskonad, förborgad från

detta ändlösa träsk

som världen ger

Sorg är för mig ett förintande

åskväder i fjärran, jag vet att

det snart anländer också till mig

men jag vet inte när, jag vet inte hur

just jag kommer bli nedslagen

Ber till Gud

om mildhet ty

jag är alltför svag

I

Sorgen verkar teleportera en direkt till Nollpunkten

platsen där Gud är oförståelig, vidrig och tröstlöst

långt borta, sorgen är en tjuv om natten, ett rytande

lejon om dagen, sorgen kan aldrig 

förstås i ljuset ifrån Gud

Den enda tröst som står att finna

är att Gud inte heller begrep - Han

Allhärskaren, Allsegraren fällde

tårar över Lasarus, över mörkrets

meningslöshet och plåga

I en skev, skadad, närmast äcklig värld

har Gud valt att varken rensa undan allt

eller fullt ut räta upp sin skapelse 

på denna sidan döden, men han 

placerar sig i sorgens mitt 

redo att ta emot allt vi 

frambringar åt honom

Vrede, hat, basbetonad ilska

rädsla större än sju hav, saknad

ut till universums väggar, allt tar

han emot - vänder kind efter kind

när vi behöver slå den som skapat

allt för att inte istället slå oss själva

Sorg är aldrig enkelt, aldrig vackert

och försök att trösta bara fåfängt

Gud vet detta och stör inte i nödens

stora natt, i meningslöshetens

fullständiga ogripbarhet

Men mitt i Kaoset

Fruktan, Döden när

man för en stund

är klar med sin kamp

i sorgens sankmark

då möter Han

med orden

I sanning 

Jag Är också

frälsningen 

från detta  

Brev Till Fina Personer Skall Alltid Skickas Med Båt

När minuterna tickar
för fort eller för långsamt
beroende på vilken sida av
tågen man är på, när man 
sitter där med ett lyckligt flin 
bland andra och ingen och bara 
ler av minnen från galna människor 
som man inte kan annat än älska

älska, älska, älska

Utan
för att dens
skull börja babbla
sönder sig om rosenröda
läppar och annat tjafs som
bara sviker upp och förstör
-
kärleken är det inget fel
på men den ska aldrig
aldrig ta slut det är det
vissa har missat

Ibland är lyckan magnum 
som när man rusar ikapp 
till vitsippsträdet på andra 
sidan drömmen för att bara 
tjuta av lyckoskratt när man 
sitter innanför ett höstruskigt 
regn med en skål thé i händerna 
och spelar lite hjärter med alldeles 
för fina kort med tanke på hur 
mycket chips vi åt när vi såg 
på filmer utan mening

Och vi skrattar
tills vi kiknar av
varandra för vi bara
insåg att vi älskade
varandra, sen var det 
liksom ingenting mer
med det och vet du

när jag sa
att jag var beroende
av msnljud och
ringsignaler så var
det inte riktigt sant
jag var beroende av dig

(jag har aldrig några ljud på)

Jag skriver för långa
meningar för de som bestämmer 
häromkring men jag har för mig att 
du sa någon gång att du ville att 
jag skulle beskriva dig i en enda mening 
och jag sa att det är nog omöjligt men livet 
är ett mysterium jag lärde mig skriva dikter 
utan början och utan slut såna som går 
i rektangulära cirklar

Allt är en relativ omöjlighet
viskade jag som farväl
och skrattade det när vi sågs
igen på andra sidan drömmen.
-
allt är en relativ omöjlighet
och att vi skulle sitta på samma tåg
samma sekund ser jag som en ren slump
men det gjorde inte du och jag tror
våra själar gick på långpromenad för en stund

Det kändes så för mig
en soldag i maj och jag går 
i rektangulära cirklar för att hoppas
att du ska förstå en virrig pojke som 
älskar dig utan några som helst 
rosenröda läppar och 
sådant krafs

Flickan Med Hjärtat Av På Mitten

Flickan ifrån förr lägger ut sitt liv
på äldre poetissors vis, hon briljerar
det glimrar när hon målar upp en
ouppnåelig likväl fysiskt närvarande
tavla av det euforiskt lyckliga livet
från tiden då varje gata varje hörn
längs vägen rymde ett universum
värt att dyka ner i, bosätta sig vid

Munken är tyst, vet inte hur orden
ska läggas, ifall han en gång ägt dem
har de sedan länge flytt hans sida
istället lyssnar han till flickans skälvande
tal om längtan- hon berättar om pojkar
avlägsna länder, öl och vin som fyller
kropp och själ med glädje och förundran
men bortom hennes ord finns något som
snuddar vid det andliga, ja flickan vidrör
det himmelska utan att veta vad hon gör

Munken är fortsatt tyst, ty han vet hur
ord förstör, endast kan förfula det outsägliga
- det som inte förstås, men erfars, det som inte begrips
men läggs varsamt i vår famn, det kan man inte predika om
så att ett förmörkat hjärta klarar av att se - endast handlingar
kärlekens form av gärningar kan vittna om Den och
Det som står över allt vi känner och vet om

Munken lyssnar ett varv till på flickan som
vrider och vänder på sina ord tills de får
formen av bilder och filmer om den förunderliga tid
som var - han minns och förnimmer smaken
av döda drömmars doft, det rycker i hans kropp
- i allt från fingerspetsar till könet till hans alltför
torra läppar- några ord, får han inte fram
de är allt för stora, allt för futtiga

De rymmer kosmos
och kan inte få fingrarna
runt en myras skönhet      

När flickan sedan frågar om munkens plågsamma tystnad
om varför han sitter där som genomkorsad av oändliga
paradoxer stammar han tyst i någon minut
eller någon timme, fläker sedan ur sig

Gud

Deras minimala universum bävar
tycker han, flickan bara suckar så som
varelser av hennes sort gör inför det
simpla och det stumma - det räcker
inte, vill hon mena - reliker ifrån
glömda tider släcker inte törsten
lindrar inte den brand som brinner
i hjärtats mitt, i centrat av livet
som vi fått oss till dels

Munken svarar nästan med att skrika
gråtande famla efter en förklaring
som lyfter, men deras liv, deras värld
och kosmos runtomkring dem stannar
på motsägelsernas bistra nivå

Vi är i ett tyst, okänt, ondskefull
form av rike, helvetets eldar slickar
ständigt våra händer- de som vågar tala 
om Gud är inte sällan bödlar i nästa andetag
sådana som krymper det förunderliga 
förbittrar det levande vatten människan 
har förstånd att dricka av sig självt 

Likväl rör hon sig
likväl dansar jorden inför 
tanken på det himmelska
och har så alltid gjort 
likafullt står mannat framdukat
på marken varje dag som går 

Hur förklarar du det
skönhetsjävel?

Och det är inte ens teoretiskt möjligt
att svara, världarna mellan de två
kommer aldrig fogas samman 
det sakrala vinet och lovsången
invid paradisets osynliga lyster
går aldrig ihop med det profana
livets enkla allsång intill
ölstävornas gästabud

Det är två skilda storheter
det ena ofattbart och outsägligt
det andra fullt fattbart och så ljuvligt
enkelt att ta del av, men där det första
kanske inte ens finns utom vår fantasi
så är det senare för alltid dömt att dö
- däri formas inga helgon utan
endast maskätna lik i högar

Det förra är evigt, bortom vår existens
men också inbyggd i vår iris glans -
vi kan aldrig få del därav, men det tar
aldrig slut på dårar som påstår att
vi ändå fått till oss det av nåd

Det finns till och med de som
hävdar att det fanns en man
som i allt var både och, att
han bar båda världars rymder
i sin ömt skapade kropp -
ja, jo, det finns i sanning
dårar i vår värld

Nu får munken åter mod att
tala som om han trodde på
sig själv, som om han visste
vad hans liv berott på, varför
han hamnat där han blivit
med darr inte bara på stämbanden
utan i hela sin varelse säger han så:

Detta, min vän från andra tiders dagar 
är mitt enda hopp om sanningen 

Dina bilder, ditt sätt att leva livet 
är mig skönare än mitt eget liv 
men en dag glöms dina bilder 
ord och gärningar bort utav alla
och envar, det är dömt att bli så
det vet vi båda två 

Men dårarnas hopp och tro 
lever rakt igenom tid och rum 
kanske ja, troligen är de bara 
heligt galna men om, jag säger om
de får ha rätt i kraft av himmelsk nåd 
och glans finns det däri, i deras ord 
och vittnesbörd ett liv av liv som aldrig 
kan ta slut, som aldrig kan förstöras 

När sedan universum krymper ihop
till mindre än spetsen av en nålsudd 
då säger jag dig, då är sången från 
deras heliga läppar det enda 
som någonsin hörts ifrån 
askan av vår jord 
   
    

Livs Levande Vatten

Jag kan verkligen
ingenting om kärlek

Men om din kärlek är att likna vid ett hav
så bor jag i dina trygga vikar, lever på dina
fasta klippor, där kan jag dra mig långt inåt
land, jag får forma mitt liv som jag känner
endast nyttja dina källor vid behov
om så är, havet är alltid mitts livs
grundval men jag behöver
inte ens märka det

Men om din kärlek är ett hav
så är du en salt vind som ständigt
kallar på mig, en längtan som bor
i mitt blodomlopp, en lust som vibrerar
i min kropp och som får mina armar
och ben att skaka av otålighet
jag ropar i natten

Jag vill ut

och du svarar

Kom, kom ut och se mina fjärran riken 
kom och mät mina omätbara djup 
tag och ät av min föda, gör mina vågor 
till din mark och låt mitt vatten 
bli din livsluft och din grund

Du ger mig drömmar om magiska skepp
att stolt få stäva ut på, om att få söka
bemästra dina rymder, ge mig av till
världens ände, ja, världens fyra hörn
och där få ropa ut att jag står
i Livets sanna mitt

Åh, vad jag älskar 
dina drömmars doft

Men om din kärlek är ett hav
så är du också en rytande storm
som våldsamt attackerar mina
klippor, du vill omsluta mig
i allt omfamna mig, ja, du vill
rentutav förinta mig
-
Du vrålar att du hatar allt i mig
som inte är rent, oförfalskat
vatten att du ska kasta mig
i det stora, alltigenom mäktiga
som är du, du ska bryta ner allt
motstånd tills jag bara smakar
sol och salt rakt igenom

Ja, din kärlek
skrämmer oss som
bara älskar fåfängt

Men om din kärlek är ett hav
är du ändock oftast ett lugnt
strålande solregn som bländar
med ditt fullständigt gyllene sken
invid din skönhet får vi vila, växa
och varje dag bli mer och mer
till det som är oss själva

Ja, om din kärlek är ett hav
är du en evighet som hela
tiden vidgas, bortom nästa
krök finns ännu lite mer ännu
några dyrbara skatter

Du ropar med förmaning
"Följ mig" och de visa
kastar sig i med all sin kraft
Du ropar med ett skratt
"Kom och se" och du visar
oss dina rikedomar utan slut
och utan ände, ditt stora Allt
som bara ökar ju mer vi törstigt
besinningslöst dricker oss fulla

Du ropar
med en klangbotten
av tusen änglaröster

Sannerligen är jag evig, utan slut
så kom och ta del av varje droppe
vatten som är jag så också ni blir
ett oupphörligt flöde utav 
Livs Levande Vatten