Livs Levande Vatten

Jag kan verkligen
ingenting om kärlek

Men om din kärlek är att likna vid ett hav
så bor jag i dina trygga vikar, lever på dina
fasta klippor, där kan jag dra mig långt inåt
land, jag får forma mitt liv som jag känner
endast nyttja dina källor vid behov
om så är, havet är alltid mitts livs
grundval men jag behöver
inte ens märka det

Men om din kärlek är ett hav
så är du en salt vind som ständigt
kallar på mig, en längtan som bor
i mitt blodomlopp, en lust som vibrerar
i min kropp och som får mina armar
och ben att skaka av otålighet
jag ropar i natten

Jag vill ut

och du svarar

Kom, kom ut och se mina fjärran riken 
kom och mät mina omätbara djup 
tag och ät av min föda, gör mina vågor 
till din mark och låt mitt vatten 
bli din livsluft och din grund

Du ger mig drömmar om magiska skepp
att stolt få stäva ut på, om att få söka
bemästra dina rymder, ge mig av till
världens ände, ja, världens fyra hörn
och där få ropa ut att jag står
i Livets sanna mitt

Åh, vad jag älskar 
dina drömmars doft

Men om din kärlek är ett hav
så är du också en rytande storm
som våldsamt attackerar mina
klippor, du vill omsluta mig
i allt omfamna mig, ja, du vill
rentutav förinta mig
-
Du vrålar att du hatar allt i mig
som inte är rent, oförfalskat
vatten att du ska kasta mig
i det stora, alltigenom mäktiga
som är du, du ska bryta ner allt
motstånd tills jag bara smakar
sol och salt rakt igenom

Ja, din kärlek
skrämmer oss som
bara älskar fåfängt

Men om din kärlek är ett hav
är du ändock oftast ett lugnt
strålande solregn som bländar
med ditt fullständigt gyllene sken
invid din skönhet får vi vila, växa
och varje dag bli mer och mer
till det som är oss själva

Ja, om din kärlek är ett hav
är du en evighet som hela
tiden vidgas, bortom nästa
krök finns ännu lite mer ännu
några dyrbara skatter

Du ropar med förmaning
"Följ mig" och de visa
kastar sig i med all sin kraft
Du ropar med ett skratt
"Kom och se" och du visar
oss dina rikedomar utan slut
och utan ände, ditt stora Allt
som bara ökar ju mer vi törstigt
besinningslöst dricker oss fulla

Du ropar
med en klangbotten
av tusen änglaröster

Sannerligen är jag evig, utan slut
så kom och ta del av varje droppe
vatten som är jag så också ni blir
ett oupphörligt flöde utav 
Livs Levande Vatten 

Till Trons Änglar och Hoppets Helgon

Ni Himlasöner, Ni Gudadöttrar
Hur ser vi ut från er horisont
vad ser ni i er höga sky
när ni blickar ner mot våra liv

Kom ner, jag ber, kom ner
och låt oss bländas låt oss
hänföras av andra världars
skira skönhet och sällsamma
återsken av fadern

hör vår sång och vårt strängaspel
lyss hur våra unga röster klättrar
mot Himlens gränsland, vi längtar så
vi har ännu drömmar i våra vener hårt
bultandes emot huden, ännu är Guds
vägar höljda i framtidens mjuka dimmor
men våra enkla barndomliga sinnen vill
dricka utav himlen, vill ha av det som är oss
förborgat för en tid, på det att vi suktar
efter Allt som är av Honom

Inte bara de vackra skärvor vi fått oss
till dels , inte bara de glimrande smulor
av manna som faller från hans bord, vi
sjunger, vi ropar efter fullheten

ty något annat av 
värde finns inte att 
göra där vi är

Ni Gudasöner, Ni Himladöttrar
hör ni oss där ovan, ler ni åt oss
skrattar ni åt vår ungdoms naiva
andetag? Ni som vet mer än det
som går att förstå på den korta
vandring som vi är på

Ni som har svaren, låt oss se
inte för våra hjärtans tvivels
skull utan för dess fröjd
och glädje, för dess törst
som aldrig sinar trots
att den en gång för
alla blivit mättad

Vi är gamla snart om ett
kort tag dämpas våra rösters
klarhet, vi sjunger svagare
och med livets tyngd i botten
så svara oss nu, medan vi
ännu flyger starkt på Herrens
vingar utav hopp

eller svara oss då om
er vishets källa säger så
och låt det ni visar få gro
i vår mognads mylla intill
Herrens hjärta

Ni Himlaväsen i Jerusalem
gör så som ni vill, bara ni
inte slutar lyssna till vår sång
bara ni inte glömmer bort
att en gång svara oss

I Längtan
Amen

Adjutantens Bön

Sjunger tonlöst och med spruckna stämband
Sjunger med fyrtio rapp om ryggen
Sjunger med en bortsprungen kattunges rop
Sjunger med den tunga jordens alla sorger
inkastade i mina knäppta händer
-
förstår inte

Greppar inte den stängda dörren, de svarta tårarna
i världen som bränner gräset till formlös aska kan
inte ta in alla de frågor som står likt tysta tallkronor
täcker horisonten för mina ögon

Där, där din tron och riddarvagn
borda torna upp sig är istället
åskmoln och regnbyar

Där, där dina änglar och serafer
borde stå i ständig lovsång där
äter vildhundarnaoch skelettvinderna
festmåltider som om världen varit
på samma plats sen den föddes
i sitt armod och sin smärta

Jag hör inte mig själv ropa
men klipporma och slottstornen
skriker i metalliska tonarter åt mig.
Jag vill ha eld, jag vill ha eld och molnstoder
berg som öppnar sig i flödande källor
åt dina jublande folk
-
istället bara nya dagar
endast nya tysta under

Jag är inte rädd, min sol
för dina strålar, jag är
inte rädd att du ska förinta
mig när jag häver ur mig mina nätter
inte orolig att du ska sända vredens stormar
över mitt bleka ansikte då mitt
tröga sinne vägrar att förstå

O himlens ljus, jag vill se
jag vill vara på Sinai
och Sion för att skåda allt du gjort
allt du tvingats göra för att uppenbara
det himmelska för Mullens och Askans barn

Vårt tröga, onda släkte som ropar efter kärlek
med sin vänstra hand och hugger ner sin broder
med sin högra, vi förtjänar tystnaden och mörkret

Vi förtjänar meningslösheten och kaoset, de dåraktiga
skrattar i vargarnas timme, skålar i öl och vin när
klockan närmar sig tolv, inte för att de glömt hur
sen timmen är, utan för att de gett upp om allt
med alla, de har blivit såna som väljer halmen
och gyttjan istället för honungen och mjölken
väljer det maskstungna äpplet istället för
fruktfaten av himmel ett steg längre bort
-
detta tröga, onda släkte
varför delar jag dess börd

Jag sjunger, sjunger utan ljud och röst
för den kan inte bära det jag känner
jag sjunger, men så högt att ingen hör
inte ens mitt hjärta byggt av sten och död

Jag förstår inte, min sol och mina
fötters lykta, men jag lägger mig ner
i leran, det blodbestänkta vattnet
jag lägger mig ner och blickar mot öster
med allt jag är och har och skola bliva
-
jag förstår inte, men jag kastar mig mot dig
jag förstår inte, men det spelar ingen roll

Du, min sol, min strålglans
du är allt mitt oförståndiga
förstånd har kvar att förstå