Allvaret

Jag mötte Allvaret i en gränd
utanför staden, han var lång
och mycket tyst, vi slog följe
i den stunden, han hade inget hem
fick jag förstå och jag, jag gick
ju vart som helst där fanns en väg

Till en början talade jag såsom jag brukar
högt och snabbt och utan många pauser
de svar jag fick var i form av frågetecken
varav en del jag inte förstod och ytterligare
en del var för mig omöjliga att se

Med tiden blev hans steg liksom mina
han haltade fram som en påkommen krympling
och mitt tal blev försagt, smittad av hans tystnad
vi gick som tvillingar bredvid varandra, vägen
blev lång och våra steg än kortare - jag frågade
om vila, om en rast i diket var oss möjligt

Han sa "har inte tid
finns inte plats, är inte lönt"
och hans ansikte var gjort
av sten och koldamm

Nu var det min stund att gå helt tyst och inåtvänd
hans namn var Allvar, det visste jag, liksom mitt
kunde vara Lättja eller Löje, men också jag
hade djup i min själ, tänkte jag, jag är inte
bara luft och dimma

"Allvar" sade jag med bävan i min stämma
varför känner jag inte igen dig, varför är det
som om vi aldrig setts, när jag ändå måste
tänkt en del på dig och dina likar

Hans blick var brunnen från en bottenvärld
hans röst var bara en fråga jag inte förmådde
höra eller ens ha chansen att nå upp till
hans läppar av granit sa inte ett ord
men luften var tung av hans stämma

Vi var nu inne i staden, vi hade hunnit
en lång bit utan att förstå det, människor
gick omkring oss i skepnader av mångfald
de var av alla slag, färger och smaker
men ingen märkte av oss, vi stod på
torget Allvaret och jag, men ingen
eller ytterst få kunde med att se på oss

"Jo" sade han och stjärnbilderna vred sig en sekvens
"Du har sett mig i dina unga dagar, men du har också
trott att jag bara var en skugga, en skreva i klippan
en kort reva i tiden- Du har hälsat, promenerat
med mig förut, men sen har du gått vidare
du har sagt att det inte var värt besväret
att jag varit för olik allting annat
eller något ditåt

Alla här
har gjort
detsamma"

Bilars motorljud, sireners avlägsna
tjut, sorl från skaror utav röster
skratt, ett nedtonat gräl
en mor som köper
godis åt sitt barn

"De har hälsat på mig ofta
talat med mig länge, men
sedan sagt att de vill annat
att tiden inte räcker och
jag har åter blivit hemlös

Tro inte att jag dömer, jag är inte Gud
inte ens en ängel och klandrar ingen mänsklig
jag är mest en tyngd, en börda, har ingen tröst att ge
-
men mitt uppdrag det är stort och jag behöver ständigt gå
vill du följa mig en bit, du människobarn
eller ska du någonstans?"

Jag svarade "nej, vet du vad
det finns ingenstans jag ska"

*

Sorg

Sorg

intro

Nej, jag vet ännu ingenting om sorg

ännu förskonad, förborgad från

detta ändlösa träsk

som världen ger

Sorg är för mig ett förintande

åskväder i fjärran, jag vet att

det snart anländer också till mig

men jag vet inte när, jag vet inte hur

just jag kommer bli nedslagen

Ber till Gud

om mildhet ty

jag är alltför svag

I

Sorgen verkar teleportera en direkt till Nollpunkten

platsen där Gud är oförståelig, vidrig och tröstlöst

långt borta, sorgen är en tjuv om natten, ett rytande

lejon om dagen, sorgen kan aldrig 

förstås i ljuset ifrån Gud

Den enda tröst som står att finna

är att Gud inte heller begrep - Han

Allhärskaren, Allsegraren fällde

tårar över Lasarus, över mörkrets

meningslöshet och plåga

I en skev, skadad, närmast äcklig värld

har Gud valt att varken rensa undan allt

eller fullt ut räta upp sin skapelse 

på denna sidan döden, men han 

placerar sig i sorgens mitt 

redo att ta emot allt vi 

frambringar åt honom

Vrede, hat, basbetonad ilska

rädsla större än sju hav, saknad

ut till universums väggar, allt tar

han emot - vänder kind efter kind

när vi behöver slå den som skapat

allt för att inte istället slå oss själva

Sorg är aldrig enkelt, aldrig vackert

och försök att trösta bara fåfängt

Gud vet detta och stör inte i nödens

stora natt, i meningslöshetens

fullständiga ogripbarhet

Men mitt i Kaoset

Fruktan, Döden när

man för en stund

är klar med sin kamp

i sorgens sankmark

då möter Han

med orden

I sanning 

Jag Är också

frälsningen 

från detta  

Flickan Med Hjärtat Av På Mitten

Flickan ifrån förr lägger ut sitt liv
på äldre poetissors vis, hon briljerar
det glimrar när hon målar upp en
ouppnåelig likväl fysiskt närvarande
tavla av det euforiskt lyckliga livet
från tiden då varje gata varje hörn
längs vägen rymde ett universum
värt att dyka ner i, bosätta sig vid

Munken är tyst, vet inte hur orden
ska läggas, ifall han en gång ägt dem
har de sedan länge flytt hans sida
istället lyssnar han till flickans skälvande
tal om längtan- hon berättar om pojkar
avlägsna länder, öl och vin som fyller
kropp och själ med glädje och förundran
men bortom hennes ord finns något som
snuddar vid det andliga, ja flickan vidrör
det himmelska utan att veta vad hon gör

Munken är fortsatt tyst, ty han vet hur
ord förstör, endast kan förfula det outsägliga
- det som inte förstås, men erfars, det som inte begrips
men läggs varsamt i vår famn, det kan man inte predika om
så att ett förmörkat hjärta klarar av att se - endast handlingar
kärlekens form av gärningar kan vittna om Den och
Det som står över allt vi känner och vet om

Munken lyssnar ett varv till på flickan som
vrider och vänder på sina ord tills de får
formen av bilder och filmer om den förunderliga tid
som var - han minns och förnimmer smaken
av döda drömmars doft, det rycker i hans kropp
- i allt från fingerspetsar till könet till hans alltför
torra läppar- några ord, får han inte fram
de är allt för stora, allt för futtiga

De rymmer kosmos
och kan inte få fingrarna
runt en myras skönhet      

När flickan sedan frågar om munkens plågsamma tystnad
om varför han sitter där som genomkorsad av oändliga
paradoxer stammar han tyst i någon minut
eller någon timme, fläker sedan ur sig

Gud

Deras minimala universum bävar
tycker han, flickan bara suckar så som
varelser av hennes sort gör inför det
simpla och det stumma - det räcker
inte, vill hon mena - reliker ifrån
glömda tider släcker inte törsten
lindrar inte den brand som brinner
i hjärtats mitt, i centrat av livet
som vi fått oss till dels

Munken svarar nästan med att skrika
gråtande famla efter en förklaring
som lyfter, men deras liv, deras värld
och kosmos runtomkring dem stannar
på motsägelsernas bistra nivå

Vi är i ett tyst, okänt, ondskefull
form av rike, helvetets eldar slickar
ständigt våra händer- de som vågar tala 
om Gud är inte sällan bödlar i nästa andetag
sådana som krymper det förunderliga 
förbittrar det levande vatten människan 
har förstånd att dricka av sig självt 

Likväl rör hon sig
likväl dansar jorden inför 
tanken på det himmelska
och har så alltid gjort 
likafullt står mannat framdukat
på marken varje dag som går 

Hur förklarar du det
skönhetsjävel?

Och det är inte ens teoretiskt möjligt
att svara, världarna mellan de två
kommer aldrig fogas samman 
det sakrala vinet och lovsången
invid paradisets osynliga lyster
går aldrig ihop med det profana
livets enkla allsång intill
ölstävornas gästabud

Det är två skilda storheter
det ena ofattbart och outsägligt
det andra fullt fattbart och så ljuvligt
enkelt att ta del av, men där det första
kanske inte ens finns utom vår fantasi
så är det senare för alltid dömt att dö
- däri formas inga helgon utan
endast maskätna lik i högar

Det förra är evigt, bortom vår existens
men också inbyggd i vår iris glans -
vi kan aldrig få del därav, men det tar
aldrig slut på dårar som påstår att
vi ändå fått till oss det av nåd

Det finns till och med de som
hävdar att det fanns en man
som i allt var både och, att
han bar båda världars rymder
i sin ömt skapade kropp -
ja, jo, det finns i sanning
dårar i vår värld

Nu får munken åter mod att
tala som om han trodde på
sig själv, som om han visste
vad hans liv berott på, varför
han hamnat där han blivit
med darr inte bara på stämbanden
utan i hela sin varelse säger han så:

Detta, min vän från andra tiders dagar 
är mitt enda hopp om sanningen 

Dina bilder, ditt sätt att leva livet 
är mig skönare än mitt eget liv 
men en dag glöms dina bilder 
ord och gärningar bort utav alla
och envar, det är dömt att bli så
det vet vi båda två 

Men dårarnas hopp och tro 
lever rakt igenom tid och rum 
kanske ja, troligen är de bara 
heligt galna men om, jag säger om
de får ha rätt i kraft av himmelsk nåd 
och glans finns det däri, i deras ord 
och vittnesbörd ett liv av liv som aldrig 
kan ta slut, som aldrig kan förstöras 

När sedan universum krymper ihop
till mindre än spetsen av en nålsudd 
då säger jag dig, då är sången från 
deras heliga läppar det enda 
som någonsin hörts ifrån 
askan av vår jord 
   
    

Livs Levande Vatten

Jag kan verkligen
ingenting om kärlek

Men om din kärlek är att likna vid ett hav
så bor jag i dina trygga vikar, lever på dina
fasta klippor, där kan jag dra mig långt inåt
land, jag får forma mitt liv som jag känner
endast nyttja dina källor vid behov
om så är, havet är alltid mitts livs
grundval men jag behöver
inte ens märka det

Men om din kärlek är ett hav
så är du en salt vind som ständigt
kallar på mig, en längtan som bor
i mitt blodomlopp, en lust som vibrerar
i min kropp och som får mina armar
och ben att skaka av otålighet
jag ropar i natten

Jag vill ut

och du svarar

Kom, kom ut och se mina fjärran riken 
kom och mät mina omätbara djup 
tag och ät av min föda, gör mina vågor 
till din mark och låt mitt vatten 
bli din livsluft och din grund

Du ger mig drömmar om magiska skepp
att stolt få stäva ut på, om att få söka
bemästra dina rymder, ge mig av till
världens ände, ja, världens fyra hörn
och där få ropa ut att jag står
i Livets sanna mitt

Åh, vad jag älskar 
dina drömmars doft

Men om din kärlek är ett hav
så är du också en rytande storm
som våldsamt attackerar mina
klippor, du vill omsluta mig
i allt omfamna mig, ja, du vill
rentutav förinta mig
-
Du vrålar att du hatar allt i mig
som inte är rent, oförfalskat
vatten att du ska kasta mig
i det stora, alltigenom mäktiga
som är du, du ska bryta ner allt
motstånd tills jag bara smakar
sol och salt rakt igenom

Ja, din kärlek
skrämmer oss som
bara älskar fåfängt

Men om din kärlek är ett hav
är du ändock oftast ett lugnt
strålande solregn som bländar
med ditt fullständigt gyllene sken
invid din skönhet får vi vila, växa
och varje dag bli mer och mer
till det som är oss själva

Ja, om din kärlek är ett hav
är du en evighet som hela
tiden vidgas, bortom nästa
krök finns ännu lite mer ännu
några dyrbara skatter

Du ropar med förmaning
"Följ mig" och de visa
kastar sig i med all sin kraft
Du ropar med ett skratt
"Kom och se" och du visar
oss dina rikedomar utan slut
och utan ände, ditt stora Allt
som bara ökar ju mer vi törstigt
besinningslöst dricker oss fulla

Du ropar
med en klangbotten
av tusen änglaröster

Sannerligen är jag evig, utan slut
så kom och ta del av varje droppe
vatten som är jag så också ni blir
ett oupphörligt flöde utav 
Livs Levande Vatten 

Shastas Dröm

Vill till eldsländerna
vill till de brinnande
lågornas rike, vill
se stormar, bergshöga
vågor, Leviatan som
kastar sig ur djupen

Vill möta alla vidunder
trotsa alla faror ge mig
ut för att vinna världen
eller trotsigt undergå

Vill se platserna som
sagorna talar om där
legenderna får liv och
hjältarna ges kött och
blod jag tål inte min
trygghet, mina stela
skymningskvällar, på
andra platser leker
man med skarpa svärd
och brinnande bågar
så ge mig min rustning
och låt mig gå

Min barndoms vik får mina
ögon att tåras men jag vill
alltid bortom bergens krön
bortom varje del av mitt inre
vill så upptäcka världen
och få finna mig själv

Se! Hur världen brinner
i fjärran, hur kan jag vara
lugn och stillsam i dess närhet
jag måste göra allt jag kan, om
inte få branden tyst under mina
fötter så själv bli en låga i dess
hjärta, sjunga dess sånger, leva
dess liv, drömma dess drömmar
i en längre evighet

Inte tyna bort i min tröttsamt lugna dag
jag vill bli en saga, en historia, en legend
jag vill ha ballader om mitt mod och
mina öden, vill ha en och flera sånger
om mina hjältedåd och fula fiender
vill ha allt det jag ännu inte äger
här finns intet, så hungrigt
ser jag framåt

Låt mig ge mig av
Låt mig kasta loss
Låt mig möta en morgondag
av brandrök och demoner
jag kan klara av det, ack
jag vill se vart mina gränser bär

Se mot öster, väster, norr och söder
kära Världen och dess mitt, vi möts
i sanning, vi möts en morgon dag

De Rationella

I gryningen samlas de kloka och lärda

de prisar sin smala lycka uppå världens 

stora torg, Vidskepligheten är död
strålar de, äntligen ligger Dumhetens
fader i jorden och njuter sin 

efterlängtade sömn

Ja, under middagstimmens sol 

jublar de med böckers kunskap 

i sitt blod ikapp över att Oförståndets 

skugga inte längre faller över världen 

de ropar ut till massorna om att 

befrielsen är här, kom och ta del

av frihetens alla frukter, låt inget hindra

er från att storma fram på vetskapens 

blomstrande fält och njuta av allt 

som livet har att erbjuda- inga bojor 

inga band finns längre kvar

vänner över världen, ropar de

prisa era lyckliga själar 

Och i aftonstjärnans mjuka ljus
samlas de förnuftiga till fest,
jordens folk ser på när de
hämtar rikedomar ur djupen
skatterna flödar över till alla
som önskar, mirakler sker 

som på gamla tiders vis 

sjuka blir friska

lama går, blinda 

får synen tillbaka 

och de döva hör

-

undrens tid är inte förbi 

gråtskrattar de, utan har 

tvärtom bara börjat

Den underbara festen varar 

tills det att nattens timma slår 

då vandrar de klokas apostlar
undan bort försvinner de
en efter en tills ingen
och inget alls

finns kvar 

Lyckan Som Gestalt

I

Mitt bland lövhögarna och
den gränslöst höga himlen
som glömt att det är novembertider
för att klä sig i juliklänning och sommarhatt
blir Lyckan en förkroppsligad person
lika verklig som Allvaret och Ångesten
varit under tidigare dagar

Hon nyttjar inte många ord
men hon sjuder av himmelsliv
bär en ton i sina händer som inte
är fysiskt påtaglig, men som går att
smaka i luften, som uppfyller minsta
lilla vrå man märker av i verkligheten

Någon säger med ett lövyrligt skratt
att det här får du allt skriva en dikt om
ifall du vågar och kan

Och jag svarar att jag håller redan på
ja, det är omöjligt att låta bli när strömmar
som dessa slår emot mig, den sång mitt
väsen ständigt söker hörs så ändlöst
tydligt här att jag blir alldeles matt
kan endast falla ner i tidens stilla famn
för att märka hur den lösts upp till två
utsträckta händer efter det eviga nuet
som ryms bortom denna värld

Vi måste drömma nu 
måste vi inte? 

Mitt bland lövhögar och palatshöga
himlar färdas vi framåt och alla våra
bekymmer, sorger och besvär
förvandlas till bakåtsträvande
petitesser för små att bry sig
om för små att ens notera
dess typ av existens

Men så kommer det sig ändå
att tidens armar inte når upp till
Guds förlängda nu- tillvaro ens
med Lyckans hjälp, bara kort
därefter kliver vi ur lövhögarna
ner till jordens begränsade livsrymd
men vi fortsätter att kasta alla skrattrasslade
kvistknytten, saligstudsande halmhögar och
fnitterfyllda bladbollar på oss själva
och alla som vi möter

II

Lyckan, hur sällsam hennes fysiska närvaro
än är, stannar för vår skull inte länge i vår
förhöjda närvaro, strax drar hon sig undan
för annat att ta vid, drömkänslan klingar av
hennes sång stillar sin vildsinta klang

Så måste det vara för att våra ömma
jordiska kroppar inte ska sprängas
av trycket från tiden som skall komma
hennes uppenbarelse är ett framtida minne
en dikt om en verklighet som kommer att bli vår

Tills dess vi hamnar där
får vi lov att drömskt dikta
egna dikter om virvlarna hon
skapar inom oss, fånga doften
av himmel hon lämnar kvar i våra
kläder och därefter i varje stund vi
kan, söka lämna doften vidare

Tills dess hon blir vår närmsta granne
är det vi som får vara Lyckans representanter
i denna typ av värld och i varje stund om möjligt
är vårt uppdrag att skänka henne vidare
till den som åter behöver minnas

Minnas den tid
som troget väntar
på oss i det land
som på riktigt är
vårt hemland

Ditt Namn Stavas Ungdomslycka

du tror mig inte när jag säger att jag åldrats

att jag växt förbi min far och alla hans fäder i sin tur

att min ålder kan mäta sig med ekars, med stenarna i skogen

om bara femtio år är ingen av oss kvar
är vi bara sagor och rövarhistorier

om hundra år är också vi en del av ett vasarum
undangömda dammråttor i historiens långa kammare

- min älskling, min vita duva bland korpar
vi är ett andetag i natten, en skiftning i sommarkvällens
aftonbildning, inte mer våra känslor
och drömmar väger inte mer

*

jag vill röra vid ditt hår
pausa tiden i ett mellanrum
plocka dig och mig ut ur
alla sammanhang placera oss
 på en söderhavsö för att
där ta din hand, så sjunga mitt
djups allra vackraste sånger

-

åh, ditt namn stavas

ungdomslycka, men 

jag och mitt skägg  

ska växa sig äldre

än berggrunden och

jag har inte tid med dig

jag har verkligen inte
tid med dig

*

du tror mig inte när jag berättar om mitt långa liv
i planernas värld vecklar jag ut miljonstäder av dagar
den ene mer salomonsk fantastisk än den andre, med
ögon lysande av cederträ och marmor talar jag i timmar
av allt mitt hjärta fylls av när jag sover

du lyssnar inte, hur skulle du kunna, du tittar på din klocka
sneglar mot ditt ekorrhjul, mot din byggda tillvaro av rastlösa val
och omsorg om sådant som inte har något värde då vi dör

vinden blåser i trädkronorna 

och dagarna rasslar ner som 

kasserade brunlöv, ingen av 

oss klarar av att andas, men jag 

djupdyker i din själ för att lämna 

kvar ett märke, något som stannar
kvar när tågen åker för att lämna

inte för att det fungerar
vi ska åt olika håll talar
separata språk och du har
andra ideal, du målar världen
i elektriska färger medan jag
knappt behärskar pastell och akvarell
-
du sliter sönder rymder med din sång
medan jag räds även sakral munkmusik
när vi dricker kaffe i ditt vardagsrum
är det med tiden, världen, kosmos mellan
våra kroppar vi talar, men ingen
hör vad den andre säger   

jag viftar med mina händer, men du tror bara
jag blir galen, jag kysser dina läppar, men du
tror bara jag slår ihjäl dig, jag vill dig inget ont
utan allt gott jag förmår bringa fram ur min spruckna själs
tvivelaktiga djup, men det misstas bara för begär och vridna lustar
-
med ett tidsspann kortare
än ett vredgat telefonsamtal
är du försvunnen och min värld
mer tom än en i luften sprängd nyårsafton

*

jag har hamnat slut
inga fler ord att ta farväl med
 men varje gång jag tror att jag
är färdig med mitt liv står en ny dag
utanför min farstubro när jag tror att
mitt hjärta till sist ska sluta slå dunkar
ett par nya ögon på min dörr
och frågar vem jag är

jag svarar inte som jag borde
jag ljuger mig ordrik för att den fagra nya
inte ska fly och jag säger, varje dikt, varje ny
paragraf blir ännu ett sätt att lura den som
lyssnar bort från min kärnas mitt
till alla jag möter berättar jag:

*

jag är en enkel resenär bort 
från det jag tvingades börja livet med 
jag stannar på min väg gärna på varje plats 
jag ser med sol och öppna armar emot mig
men mitt blod drar mig ständigt mot horisonter 
utav frost och elektriska fält och jag har 
inget annat val än att följa, följa, följa

slänga allt jag äger
säga farväl och hejdå
odla mitt ådriga skägg
och för varje dag som går
bli ännu en dag äldre 

Och Haven Ropar

Bär ner mig till vindarna
låt mig gå ut på yttersta
bergsspetsen och vråla

Ge mig din styrka och
din tyngd, få marken att skallra
himlarna att krossas mot varandra
ge mig vad jag hungrar och törstar
efter, ge mig vad jag trängtar och längtar
efter säg bara ett ord och min värld
skall vändas uppochner

Är så trött på töcknet och dimmorna
där andarna bor och mumlar sina böner
utan riktning eller längd, utan doft eller
någon verklig spänst, jag känner dem
har hälsat på dem alla, jag har gästat
deras länder, suttit vid deras bord
men ingen av dem ler och deras
mat smakar jord och fuktig aska

Åh

Ge mig substans, gör mig solid
sänd elektromagnetiska fält
över hela min existens, gör det
du behöver, slit mig i stycken
ta ifrån mig allt jag har och är
vrid mig ut och in, bara du
svarar min otåliga själs
bultande begär

Ja, jag skall vänta
ytterligare en dag
en månad, år, decennier
sekel om så är aldrig
att jag vacklar tillbaka
till mitt forna aldrig att
jag vänder mig från ditt
ansiktes ljus nu när jag
ser, ser, ser

Jag ska lugna mig och träna
mig i stillhet och i strävan, men
du kan inte hindra mig att ropa
ifrån bergen ta i med all världens
röster från denna tid och in i nästa

I det namn som är ditt vill jag kasta
det berg jag står på ut i havet och
därifrån vidare i rymden vill ta det
korn av sanning jag funnit i din jord
för att explodera fullständigt

Explodera Batteria
ut till floder utav Liv

Sadrak, Mesak, Abed- Nego

Vi jagar skor till
djävulen men hittar 
förstås ingenting det 
mörknar över stan du 
säger att du har slutat 
vara rädd att du lärt dig 
att de kan morra de 
kan vråla men de kommer 
aldrig närma sig, de är fega kräk 
med världens skatter kring halsen 
med en lukt av död efter sig 
vart de än går 

Vi jagar istället drömmar 
över gatorna men de 
är för flyktiga för oss och 
vi får inte fatt något av värde 

Vi ser en blåblå himmel 
ovan allt som inte är till för 
någon av oss två, men 
vi kränger oss in, det 
ljuder en sång i mitt bröst 
och jag hinner inte andas 
förrän något i mig dansar 
iväg till himlagränserna 
och slår in allt av 
glas jag hittar

Och det gör ont jag 
kan inte tro att livet har 
plats för nåd jag åker 
iväg så fort jag hör en röst 
av guld och purpur flyr 
varenda sekund som glittrar 
och väntar på fisken väntar 
på smällen väntar på att 
det stora ovädret ska komma 
hem och finna att min talent 
ligger nedgrävd 
och gömd 

II 

Vi köper oss en resa 
till Venedig men ser ingenting 
annat än plastiga turiststånd 
och du pratar om att livet inte 
kan visas upp med diamanter 
och kontokort att den 
äkta versionen 
-
den som
sjunger
vid tronen
ständigt och
åter sjunger
vid tronen 

Gömmer sig i calle- gatorna 
umgås med råttorna sover 
i skuggorna och väntar på 
att människorna ska sluta 
spegla sig i solljuset ja 
du säger med dyr och helig röst 
att ett äkta liv skulle skjuta ner 
alla dessa varelser om 
det bara fick lov 

Och jag jagar över haven över kontinternena
hittar inte mina andetag men jag har bråttom 
till att ställa mig upp och visa mig värdig 
vi letar skor efter djävulen eller så 
söker vi efter sätt att lyda världens 
konungar utan att drunkna i skam 
och du ser hur de tänder ugnarna

Trots min flyktfågelsbenägenhet 
hör jag en röst som frågar 
kan du ställa dig upp när 
alla andra bugar kan du 
följa när alla andra backar när 
bergen stiger över horisonten 
klarar du då av att 
gå över dem 

Och jag ser på mina späda 
spindelaxlar tänker nej 
men samtidigt vet jag 
ju samtidigt vet jag 
ju allt om dig ja 
och så hör jag än 
en gång hur vinden 
inom mig vänder 

Jag är brännmärkt och jag vet 
att varken durban dallas eller 
donsö kan skydda mig från 
dig det är ett märkligt liv
det är ett märkligt krig 
och om gryningen ser 
jag frontlinjen närma sig 
med en vänd vind och 
en skrämd djävul 

och jag tänker: 
jag har hans skor.

Kärleken I Bläck (Eller En Krönika Över Hockeysemlors Poesi)

intro 

Stenkast från järntorget
står en poet med änglar
i sitt hår och dess röster
på sin tunga, hon lever ut
sitt liv på scenen med utsökt
fulländning formar sina dagar
i dikters linjering på ett sådant
sätt att alla som hör häpnar
och med lätthet skänker
tio komma noll poäng
gång efter annan

I den månghövdade publiken
sitter en pojke och inandas
varje ord, varje gest i ett försök
att inympa allt i sitt förråd, i sitt kropps
språk- med allt språkligt gör han så
för han har redan hunnit inse det fysiska
rummets begränsning, för att få rum
med allt han önskar vara krävs det
alternativ behöver han söka
bli evigt alternativ

Och på ordens udda väg gav han sig ut på vandring
hittade så en rastplats vid namn Sockerdricka
där allsköns medvandrare lyckats ramla in

I

Tillsammans med tonårspoeter med språk
byggda av ordformer för stora för att få
plats i klassiska versmåtts klädedräkt
i ordnade diktformers ramar, språk av
sådant slag som oblygt fläker sig ut på
alla känslostormars äkta vingslag
för att få landa i de hjärtan
som är villiga att lyssna

Tillsammans med äldre vandrare
som med tålamod och kunskap
visade upp hantverksvisdom efter
hantverksrikedom på hur vägen
blir simplare, enklare att till sist
hämta goda sorters frukter utifrån

Tillsammans med alla dessa skilda
människoväsen frossade pojken i
livets alla känslor, blev upprymd
förskräckt, jubelglad om vartannat
blev förälskad i allt från kommatecken
till rena gudaväsen tills det till sist
blev dags att vandra vidare

och då med ett språk
kapabelt att bygga
världar uppå

II

Inte för att världen
i sig brydde sig ett smack
medan änglapoeten fortsatte
att vinna scen efter scen förlorade
pojken nästan allt som fanns
i ordförrådets ryggsäck

Där var två språk som en gång
vistats på en och samma scen, nu
komplett olika varandra- ett som erövrar
allt den någonsin ser, ett som backar sig
ner till sovkammarens byrålåder
och skulle där utan tvekan
med lätthet somnat in

Om inte en gestalt långt, långt senare
med givet namn Gud kommit
in i sovgemaket och bett om
ryggsäcken som gåva

Om du vill

hörde pojken

III

Så kan jag omvandla 
det du äger och har och forma det till guld 
något värt att teckna mitt ansikte på jorden
-
det kräver dock en del, dina ambitioner 
som din ärelystnad till att börja med
men också ditt liv och sedermera 
också din död, ja, min son, allt 
det du erövrat och vunnit
önskar jag att få 

Pojken häpnade
och tog emot med
en mun öppen som
en fisks visserligen
men i resten av hans
ords vandring blev
hans ständiga uppgift
och mål att i allt söka

Skildra
Kärleken
I Bläck

Nu Har Visheten Dukat Sitt Bord

Ovanför dina ögons räckvidd
alldeles intill dina drömmars 
källa bor ett särskilt sorts landskap
där finns ett bord, ett dukat bord
med allt vad du önskar och begär 
-
där står tillrett all ditt 
hjärtas stilla lovsång
all din inre hungers föda 
din yttre längtans dryck 

Invid bordet står den vidunderligt 
vackra Visheten, klädd i blodrött
siden och vitaste bomull
hon ropar över nejden
genom bergen och under
havens rymd längs med hela
landskapets strukturer inom
känslor och utom förstånd 

Hon ropar efter alla trötta själar 
efter de med hoppet i gyttjan och 
tron bland avskrädeshögarna, Hon 
ropar efter dem med sorgens bitterhet 
i bröstet, efter dem med inte bara brustet 
hjärta utan i allt en krossad livsdröm 

Hon ropar och Hon blåser i Nådens
djupa horn och kallar alla, utan urskiljning 
att ta del av glädjens måltid av 
startskottet in i evigheten

Visheten- med all sin skönhet och briljans 
all sin styrka och sin makt- lyfter sig upp 
mot himlen, slungar ut sin strålglans emot 
skuggans utmarker, leder alla vilsna får 
till platsen de hör hemma vid och när 
änglakörerna lyfter sin lovsång 
är atmosfären snart en salig kakofoni
av himmelska röster i jubelrop ty festen
- Festen har äntligen börjat och
Visheten med sin allt hesare stämma -
fortsätter ljuda sin inbjudan till alla

Allt detta sker strax ovanför din iris spännvidd
i den fysiska världen händer inte mycket, en präst 
en pastor, en trött äldstebroder räcker dig en oblat 
och lite druvjuice och den omtalade magin 
stannar i dammiga kyrkotexter

Tills du plötsligt blundar, av en drabbad 
anledning lyssnar in ett eller två andetag 
och hör en avlägsen lovsång 
någonstans i fjärran
-
du lyssnar djupare, du ser längre 
in i mörkret och som i en dunkel 
spegelbild ser du verkligen Visheten 
du ser Änglarna bredvid, du ser Måltiden 
ja du ser
du ser 
du ser

När du öppnar 
dina ögon strålar 
allt i världen av 
oåterhållen glädje 
och ditt ansikte är ett rent
sällsamt återsken av Fadern