Sött Vin Och Sandpapper

I det smuliga regnet

känns ett eko från en tid 

då glöden från mitt ungdomsbröst 

var allt jag ytterst hade, min

hela, heta himmel

Den värmde min ande, själ och kropp 

i sådant mått att inget kunde hindra mig

allt var enkelt att utstå, tappert genomleva

Timslånga väntestunder på iskylda bussperronger? 

Tiotusen slagfält med den man håller kärast? 

Att offra allt man äger för något man inte vet 

om man någonsin kommer uppnå? Inga problem

en självklarhet, glöden i mitt bröst kunde ta mig 

genom allt utan att sluta bulta en endaste sekund 

i vidden av ett ögonblick

Ur Oktoberdimmans kranka blekhet 

kommer en smak av andra dagars kvällsmåltider 

om att dricka sött vin från änglaflickors läppar

att upptäcka världar, himlar, paradis i rymden 

av en nitticentimeters- bädd, insikten om att lycka 

stavas Vi och allt motstånd stavas Dom- smaken 

av en gyllene enkelhet som en annan dag än denna 

var mitt allt och det endaste jag ville

Så fort allting kan ändra sig 

så kvickt vuxendomen kan äntra ens gränser

för att skälla ut ens unga sinne som fastnat i det blå 

få en att förstå att ingen lycka varar, att ingen
jordisk dryck -hur söt den än må vara- tål att drickas
i en evighet utan att få en att må illa 

-

Till sist blir alla ens kläder oundvikligen för små

lustgården alltför liten och när man då väljer att ta 

steget ut finns risken att man inte har en aning 

om vem man är utanför sin egen lyckas gräns

I värsta fall är man ingen alls 

och i dessa sträva sandpappers- dagar

lär jag mig att stappligt vandra framåt- jag vill helst inte

har redan ömma fötter och en värkande kropp, men 

om jag ska ta mig någonstans behöver jag kämpa mig stegen fram

fast jag allra helst vill fly tillbaka till ungdomslyckans ljuva dimmor som 

imorgon inte längre finns utanför drömmarnas rum- min vilja är blott 

ett mischmasch, ett impulsdraperi av lidelser och rena ideal

Jag skall bli vuxen säger jag till Luften utan ord

smeker mitt skägg som jag bär som en mantel

men jag har aldrig lärt mig hur och varför 

har jag också lyckats glömma

Ekot drar i mig, vill visa vad jag riskerar att förlora

för alltid säga nej till och jag vill inget annat än lyssna

se på alla gåvor världen vackert rymmer, men min 

begränsning är ett tecken, min oförmåga 

ett Gudsord ifrån ovan 

Världens vägar är inte mina, ty jag kan 

intet annat än snubbla nedför dem

jag måste lära mig att finna

annat eller tvivelsutan 

döden dö

Så när den sista ungdomslyckans doftljus 

tar sin packning och åker bussen hem till stan 

är det jag som vänder om, går med tunga steg 

i regnet åt ett helt annat håll - med endast 

ett svagt hopp om att jag en dag

kommer hitta hem  

Philip

Min vän
vi delar samma gudstro
du och jag, också jag tror
på en avlägsen Gud, föga mer
än en förste rörare som har jordens
vattenmassor som daggdroppar
på sina fingrar, jorden
med allt den rymmer
får plats i Hans
ena näsborre

Vår egen mänsklighet är inte mer
än halmstrån och fåfänga vindpustar
i Hans ögon, vi är mull och kemiska
reaktioner, föga mer än elektriska
nervsignaler i Hans sinne

Philip, jag tror verkligen också
på en Gud så långt bort från
vår del av kosmos att han inte
hör barnens skrik eller
änkornas gråt också
jag tror på en Gud
som dog och
blev till intet

Philip, skillnaden mellan oss
står inte i trons utan i hoppets domäner
- jag hoppas så över och utom min förmåga
att denna avlägsna gubbjävel också är den mest
innersta kraft som någonsin funnits, som inte bara hör
utan i själva verket är barnens gråt och änkornas skrik

jag hoppas på en Gud som gjorde sig till
det minsta på jorden, till ett spädbarn och
en avrättad brottsling för att kunna lyfta
den märkliga skapelse vi råkar vara
till andra sorters höjder

Philip, till vad består ditt hopp?

Att världen ska bli mer vetenskapligt
kunnig, lite mer frihetlig, att euron ska
bli mer stabil, att fler människor för
var dag ska kunna äta sig mätta?
Allt det hoppas också jag, men
vad hoppas du som har värde
ända in i evigheten?

Jag erkänner villigt att mitt
hopp främst är ett kast ut
i den stora naivitetens rymd
inte har jag några skäl, inga
empiriska bevis, mer än att hela
min varelse ständigt sjunger
om denna märklige Gud

Också du, med änglasång i dina stämband
kan förstå hur mycket av Gud som syns
blott i undret av en nyfödd dag, också
du älskar rationalitet och skönhet- hur
kan du stå ut med en världsbild som
är så obegriplig, så ändlöst ful?

Philip, jag vet allt detta måste
gå dig helt förbi innan någon
öppnar din själs dörrar på
vid gavel för Hans vindar
-
så jag håller min mun stängd hädanefter
låtar våra trossystem vara ifred för varandra
men vet det, Philip min vän:

Att jag helt och hållet
står på din sida och
att jag alltid ber för
att du ska finna
styrkan att komma
över på min

Gloria et Kyrie

I världens vackra dagar

fylls jag av längtan att bli

något lika skönsjungande

som solens långa strålar så

jag stjäl min broders andetag

och flyger på dem över dina 

underbara länder, njuter
glupskt och motståndslöst
av allt oerhört jag ser

-

Om du tar emot mig 

hålls jag ihop genom allt 

jag möter om du står mig bi 

kan allt annat rasa sönder

-

Så jag smular sönder 

mitt alfabet i jakt på 

din helighet, blir ett heligt 

Alfa och ett sönderkrossat Omega 

-

För att bära fram till dig 

och om du hör mig så kan 

du lyfta mig upp till din tron 

forma mitt språk till musik i de 

förlorade folkens öron så att också 

de börjar lovsjunga ditt namn om 

du välsignar mig så, så blir jag lycklig

Men du kan också ta min brustna 

längtansfyllda lovsång till djupet 

av ditt hjärta, gömma undan min 

sannenliga fromhet för världen så 

den inte skadas av dess tyngd, låta
min passions väldoft flöda till din
ära och intet mer om du välsignar
mig så så blir jag lycklig

Det enda jag vet är att hela mitt alfabet

mitt förståeliga språkbruk endast gör mig ont 

bara får mig mera stum, så i bävan bär jag allt 

till dig gång på gång på gång 

-

och om du vill ha mitt 

lyckliga Alfa, mitt nedsmutsade 

Omega så vet jag att mitt liv alltid 

ska få vara vackert till din ära