Rop

Jag ropar ut till en dövstum omvärld
att ge mig ett alternativ, visa mig vem
Gud är och måste vara, eljest går
jag under i förvirring

Att säga att Gud inte alls finns eller
är till är att underkänna alltings existens
själva grundvalen för våra tankar, känslor
utbrott i anden, det är inget alternativ
åtminstone inget rimligt, begripligt

Ty i allt som händer eller möjligen då
inte alls äger rum undgår jag inte stanken
ifrån ondskans sankmarker, hålrummens
skrikande avgrundshögar, undgår inte
rädslan för Israels Guds vredesbrinnande
domar, vi lever ständigt i skuggan av helvetets
brinnande eldar, hur kan vi undvika att erkänna
dess omedelbara existens när vi lever mitt ibland det?

Himlen undgår mig dock ännu konsekvent
Guds makt, härlighet och ära är mig inte synlig
i en värld byggd som köckenmödding och
illa rörd palt, i en värld kringränd av blodbad
och ångestskrin kan jag inte se den rätta vägen
finns det frälsning för någon av oss, ja hur ska
en själ bli räddad i vår del av kosmos?

Sola scriptura
sola fide, sola gratie

Skriften är byggd av patriarkala
människohänder med systematiska våldtäkter
och kvävande förtryck inbyggda i sina flottiga
gåspennor och eldröksinpyrda bokrullar
tro har jag bevisligen ingen och nåd, vad är
nåd när miljarder barn gråter bland skuggorna
och de vuxna käbblar om man bör äta ägg upp
och ner eller med baksidan framvänd

Nej, inget av detta kan frälsa mig i grunden
allt jag håller på med kan vittra ner till sand
och glasspapper fortare än en dåres andhämtning

*

Men omvänt min kära, drängfulla omvärld
vad finns att vinna hos era domäner
vilken tröst kan ni ge de förlorade
i ert liberala evangelium?

Ligger frälsningen i en euforisk ullevi - konsert
platt- tv och bredband till alla, mat på bordet
till alla som behöver, är det välstånd som
räddar från rädslan i midvinternatten?

Jag undrar, sannerligen, jag undrar

Värld, jag kommer inte sluta gräva på den plats
jag blev placerad, men om ni har ett bättre svar
på vem Gud är och måste vara, träd fram,
träd fram och presentera ert förslag

Jag lovar att vara idel öra
men till dess att ni kommer
tror jag att försöker somna om

Sola Jesus (Rop II)

Om någon skulle tvivla
på min skenbara otro, vilja
skrika ur sig att den är ogudaktig
okristlig, ovärdig ett kyrkrum
så vill jag bara nämna och få
sagt att namnet Jesus

- Detta namn, detta förunderliga
övernaturliga, fantastiska, allomfattande
namn för alltid är mig mera värt än mitt
eget liv och är vägen som jag vandrar på

Idén, tanken, läran, drömmen
om att Gud, alltings urkälla, alla
skapelsers grundfundament skulle
få för sig att placera sig på jorden
i ett barns, en judisk vilding, en avrättad
brottslings gestalt - detta absurda påstående
är det vackraste mänskliga hjärnor
någonsin tänkt ut

Om det inte är ren och särskiljd sanning
så är detta historiens underskönaste lögn
så god, välsignad och välbehaglig att
den i sin blotta existens, ty tanken
är hos oss och kommer aldrig någonsin
att blekna, är värd vår huvudlösa lovsång

Det kommer aldrig finnas en dröm,
en längtan större än detta evangelium
som säger att Gud älskat oss blodtörstiga
dårar så högt att han haft diarré för vår skull

Ja, undret är i sig inte att Gud dog i sin kärlek
för oss, den akten var främst att ta ansvar för
det lidande han tillåtit, nej det förunderliga står
i att denna människoson i allt bevisade att han
vill vara vår Gud, med all vår smuts, all vår leda
och vår ångest- allt det vill han dela och själv utstå
för att en dag också för alltid utplåna

Hur det går till, hur det är möjligt
om det ens kan vara troligt i mänsklighetens
galnaste ögonblick, det vet jag inget om

Säkert finns det ingen möjlighet, eller också
är det samtidigt alldeles självklart att det är
så här det tvunget behöver vara

*

Min kära dövstumma omvärld

Er uppgift är inte endast att presentera Gud
på ett mer trovärdigt sätt än vad den genomgisslade
kyrkan klarat av att göra genom tvåtusen evighetslånga  år
ni behöver också ge mig en vackrare, skönare bild än
vad tanken om Jesus Människosonen, Frälsaren
i sanning är i sin fulla gestalt

Och det, mina kära druckna omvärld
det tror jag ärligt inte att ni mäktar med att klara

Allvaret

Jag mötte Allvaret i en gränd
utanför staden, han var lång
och mycket tyst, vi slog följe
i den stunden, han hade inget hem
fick jag förstå och jag, jag gick
ju vart som helst där fanns en väg

Till en början talade jag såsom jag brukar
högt och snabbt och utan många pauser
de svar jag fick var i form av frågetecken
varav en del jag inte förstod och ytterligare
en del var för mig omöjliga att se

Med tiden blev hans steg liksom mina
han haltade fram som en påkommen krympling
och mitt tal blev försagt, smittad av hans tystnad
vi gick som tvillingar bredvid varandra, vägen
blev lång och våra steg än kortare - jag frågade
om vila, om en rast i diket var oss möjligt

Han sa "har inte tid
finns inte plats, är inte lönt"
och hans ansikte var gjort
av sten och koldamm

Nu var det min stund att gå helt tyst och inåtvänd
hans namn var Allvar, det visste jag, liksom mitt
kunde vara Lättja eller Löje, men också jag
hade djup i min själ, tänkte jag, jag är inte
bara luft och dimma

"Allvar" sade jag med bävan i min stämma
varför känner jag inte igen dig, varför är det
som om vi aldrig setts, när jag ändå måste
tänkt en del på dig och dina likar

Hans blick var brunnen från en bottenvärld
hans röst var bara en fråga jag inte förmådde
höra eller ens ha chansen att nå upp till
hans läppar av granit sa inte ett ord
men luften var tung av hans stämma

Vi var nu inne i staden, vi hade hunnit
en lång bit utan att förstå det, människor
gick omkring oss i skepnader av mångfald
de var av alla slag, färger och smaker
men ingen märkte av oss, vi stod på
torget Allvaret och jag, men ingen
eller ytterst få kunde med att se på oss

"Jo" sade han och stjärnbilderna vred sig en sekvens
"Du har sett mig i dina unga dagar, men du har också
trott att jag bara var en skugga, en skreva i klippan
en kort reva i tiden- Du har hälsat, promenerat
med mig förut, men sen har du gått vidare
du har sagt att det inte var värt besväret
att jag varit för olik allting annat
eller något ditåt

Alla här
har gjort
detsamma"

Bilars motorljud, sireners avlägsna
tjut, sorl från skaror utav röster
skratt, ett nedtonat gräl
en mor som köper
godis åt sitt barn

"De har hälsat på mig ofta
talat med mig länge, men
sedan sagt att de vill annat
att tiden inte räcker och
jag har åter blivit hemlös

Tro inte att jag dömer, jag är inte Gud
inte ens en ängel och klandrar ingen mänsklig
jag är mest en tyngd, en börda, har ingen tröst att ge
-
men mitt uppdrag det är stort och jag behöver ständigt gå
vill du följa mig en bit, du människobarn
eller ska du någonstans?"

Jag svarade "nej, vet du vad
det finns ingenstans jag ska"

*

Flickan Med Hjärtat Av På Mitten

Flickan ifrån förr lägger ut sitt liv
på äldre poetissors vis, hon briljerar
det glimrar när hon målar upp en
ouppnåelig likväl fysiskt närvarande
tavla av det euforiskt lyckliga livet
från tiden då varje gata varje hörn
längs vägen rymde ett universum
värt att dyka ner i, bosätta sig vid

Munken är tyst, vet inte hur orden
ska läggas, ifall han en gång ägt dem
har de sedan länge flytt hans sida
istället lyssnar han till flickans skälvande
tal om längtan- hon berättar om pojkar
avlägsna länder, öl och vin som fyller
kropp och själ med glädje och förundran
men bortom hennes ord finns något som
snuddar vid det andliga, ja flickan vidrör
det himmelska utan att veta vad hon gör

Munken är fortsatt tyst, ty han vet hur
ord förstör, endast kan förfula det outsägliga
- det som inte förstås, men erfars, det som inte begrips
men läggs varsamt i vår famn, det kan man inte predika om
så att ett förmörkat hjärta klarar av att se - endast handlingar
kärlekens form av gärningar kan vittna om Den och
Det som står över allt vi känner och vet om

Munken lyssnar ett varv till på flickan som
vrider och vänder på sina ord tills de får
formen av bilder och filmer om den förunderliga tid
som var - han minns och förnimmer smaken
av döda drömmars doft, det rycker i hans kropp
- i allt från fingerspetsar till könet till hans alltför
torra läppar- några ord, får han inte fram
de är allt för stora, allt för futtiga

De rymmer kosmos
och kan inte få fingrarna
runt en myras skönhet      

När flickan sedan frågar om munkens plågsamma tystnad
om varför han sitter där som genomkorsad av oändliga
paradoxer stammar han tyst i någon minut
eller någon timme, fläker sedan ur sig

Gud

Deras minimala universum bävar
tycker han, flickan bara suckar så som
varelser av hennes sort gör inför det
simpla och det stumma - det räcker
inte, vill hon mena - reliker ifrån
glömda tider släcker inte törsten
lindrar inte den brand som brinner
i hjärtats mitt, i centrat av livet
som vi fått oss till dels

Munken svarar nästan med att skrika
gråtande famla efter en förklaring
som lyfter, men deras liv, deras värld
och kosmos runtomkring dem stannar
på motsägelsernas bistra nivå

Vi är i ett tyst, okänt, ondskefull
form av rike, helvetets eldar slickar
ständigt våra händer- de som vågar tala 
om Gud är inte sällan bödlar i nästa andetag
sådana som krymper det förunderliga 
förbittrar det levande vatten människan 
har förstånd att dricka av sig självt 

Likväl rör hon sig
likväl dansar jorden inför 
tanken på det himmelska
och har så alltid gjort 
likafullt står mannat framdukat
på marken varje dag som går 

Hur förklarar du det
skönhetsjävel?

Och det är inte ens teoretiskt möjligt
att svara, världarna mellan de två
kommer aldrig fogas samman 
det sakrala vinet och lovsången
invid paradisets osynliga lyster
går aldrig ihop med det profana
livets enkla allsång intill
ölstävornas gästabud

Det är två skilda storheter
det ena ofattbart och outsägligt
det andra fullt fattbart och så ljuvligt
enkelt att ta del av, men där det första
kanske inte ens finns utom vår fantasi
så är det senare för alltid dömt att dö
- däri formas inga helgon utan
endast maskätna lik i högar

Det förra är evigt, bortom vår existens
men också inbyggd i vår iris glans -
vi kan aldrig få del därav, men det tar
aldrig slut på dårar som påstår att
vi ändå fått till oss det av nåd

Det finns till och med de som
hävdar att det fanns en man
som i allt var både och, att
han bar båda världars rymder
i sin ömt skapade kropp -
ja, jo, det finns i sanning
dårar i vår värld

Nu får munken åter mod att
tala som om han trodde på
sig själv, som om han visste
vad hans liv berott på, varför
han hamnat där han blivit
med darr inte bara på stämbanden
utan i hela sin varelse säger han så:

Detta, min vän från andra tiders dagar 
är mitt enda hopp om sanningen 

Dina bilder, ditt sätt att leva livet 
är mig skönare än mitt eget liv 
men en dag glöms dina bilder 
ord och gärningar bort utav alla
och envar, det är dömt att bli så
det vet vi båda två 

Men dårarnas hopp och tro 
lever rakt igenom tid och rum 
kanske ja, troligen är de bara 
heligt galna men om, jag säger om
de får ha rätt i kraft av himmelsk nåd 
och glans finns det däri, i deras ord 
och vittnesbörd ett liv av liv som aldrig 
kan ta slut, som aldrig kan förstöras 

När sedan universum krymper ihop
till mindre än spetsen av en nålsudd 
då säger jag dig, då är sången från 
deras heliga läppar det enda 
som någonsin hörts ifrån 
askan av vår jord 
   
    

Glädjens Melodi

Lyssnar till en nedbruten melodi
om Din nåd och jag tänker att jag
saknar förmåga att förstå, vi bor i en värld
där bomber och barngråt är vår vardagsmat
i en värld där natten föddes först, där allas
största fråga måste vara hur skulle
Din godhet kunna vara möjlig?

Melodin slutar inte spela trots mina
frågetecken och till sist doppar jag mina
fötter i Din nåds stora hav, märker stilla
att det bär, att solen skiner också i oktober
att det fungerar att leva även med sorg
och smärta boendes i bröstet

Melodin fortsätter tala, berättar att vattnets yta
bara är nådens början, några millimeter ned
så börjar djup efter djup av ofattbar lycka
av begrepp våra människoord inte
har en möjlighet att skildra

I melodins källa hör jag en röst
sprungen ur Emmaus körsbärsdal
någon som frågar om mitt namn
och vart jag ämnar gå med mina vägar
en röst som med ett mångtydigt skratt
undrar varför jag inte lyssnat till Skriften
i mitt hjärta, inte hört Ordet som
syns på himlarna, som finns
i varje andetag jag tar

Det som lyder:

Jag vill er inget annat än det goda 
än er lycka och all glädje ni vill ha
för varje tår ni fäller ska jag skänka 
tusen skratt, för varje dag av sorg 
vill jag ge en evighet av sol, jag vet 
att det är svårt att tro, men jag ber bara
om din vänstra hand, jag att det är svårt 
att tro men jag ber bara om din skygga blick 

Fäst den över världens kedjor utav berg 
förbi ravinerna av svärta och död fäst
den på din längtan, din innersta 
varelses drömmar och visioner

I en värld där kaoset är en lag, där
bokstäver och regelhäften är viktigare
än liv och lust, där egen snöd vinning väger tyngre 
än allas gemensammas givna seger - i en värld där
allt är upp och ner, bakvänt och utom mig är det 
svårt att tro på det jag verkligen är, jag vet det 

Men det jag vill ge är sannerligen bara det som är av mig
och Jag Är Kärlek, Trofasthet, Barmhärtighet Frid 
och Evigt Lyckligt Liv i Ljus - jag vet att det 
i sanning är något som är svårt 
att tro på, men mitt älskade barn
 - 
det enda jag ber om 
och begär av dig 
är ditt eget liv

Trötthetens Tystnad

Står tyst

framför den gestalt 

jag tror är Du utan 

ambition eller vilja 

att tolka och förstå

Världen utanför larmar 

vill in för att bråka, störa

tjata, tjöta, tissla, tassla 

fråga ut om allt som rör sig

säga:

Varför tror du att du är speciell? 

Du snubblar så som vi, tröttnar så 

som vi, faller precis som vi

-

ja, vi har följt dig 

hela livet och sett att du 

har inga änglar som bär dig 

över stock och sten, som
skyddar dina stackars
ömma fötter nej, vi har
minsann sett hur du
kraschar över minsta
gruskorn som du möter
och trasar dig sönder
och samman

-

Hur i all världen 

kan du tro att 

du är något särskilt?

Jag står fortsatt tyst

låter de hopplösa hållas

mina ord är ändå inte hos mig 

och långsamt blir deras intighet 

en del utav mitt eget, till en trötthet

byggd som ett bergstroll med tyngden 

av en kvarnsten runt min hals, men jag håller 

min tystnad, drar inte mitt spjut mot Gud 

utan värderar stilla mitt tigande guld

Tills natten anländer 

med sin stilla ro, demonerna

tröttnar, de hopplösa går hem 

bara de sant frågvisa stannar 

kvar, med sin ärliga undran 

om vad som gör min väg unik

Då är det som om en röst
från andra sorters rymder
tar till orda:

Mina barn är inte särskilda 

så att de ska slippa världens ondska 

nej, de ska se mer av den än några andra 

men de ska också få se mer av Himlens 
goda redan med sina jordiska ögon

Deras änglar skyddar inte mot 

världens vassa klippor, tvärtom 

Stefanus ödesstenar kommer 

ständigt regna över deras väg

Men deras änglar ska lyfta dem 

över tvivlens berg och åter och åter 

igen fästa deras blick mot Himlens riken

Jag har aldrig lovat dem ett liv utan smärta 

lidande och död- det jordiska jag ger dem 

är i form av tusen och åter tusen kors, ett för 

varje dag att bära, men var och en av dessa 

bär också på en seger, liksom mitt- det tyngsta 

av dem alla- bar på Kosmos Största Seger 

och för de som tror finns det inga skäl 

att vara utan hopp

För i Himmelriket väntar min eviga frid 

och mina barn ska där skörda från 

en värld utan stenar, utan kors 

eller någon smärta 

Där finns inte de 

hopplösas torra tårar 

där kan så vägen utan 

synligt slut ta sin

allra första början  

  

Enkelhetens Evangelium (Är Det Svåraste Som Finns)

Så tar orden slut mitt i ett amen
gesterna blir bara rörelser
bönerna blir ramsor
dogmerna vittrar sönder
till damm och smulig aska

Men mitt i
mörkrets intighet
står Han kvar

När allt är sagt och sjunget
när vännerna lämnat vardagsrummet
i en enda osalig röra så knackar
Han fortfarande på dörren

Frågar om han får
äta min kvällsvard
om jag sen vill
ut och gå
-
ut och
följa honom
till världens ände

Det är inte enkelt säger han med öppna
såriga händer, men inte heller svårt ty
Jag finns i Allting eller rättare
Allting finns i Mig

Jag Är de ljuvliga trädkronorna
du njuter av på sommaren
Jag Är de kungliga alpmassiven
du hänförs av om vintern
Jag Är barnens vackra ögon
Jag Är själva leendet du
älskar hos din käraste

När du ger till den som saknar
är det min ande du överlämnar
När du älskar det som inte är
av dig allena älskar du
det som är av mig
-
När du av godhet eller tvång offrar
det som du älskar för andras räddnings
skull är det i mina blodfyllda
fotspår du vandrar

Min vän, säger Han
och ser med ögon som bränner
hål i min djupaste självbild

Att gå min väg kräver inga ord
inga sånger, inga gester, inga
kyrkrum, inte ens en
gudsmedvetenhet

Att gå min väg kräver
bara tro, kräver endast
Din tro, Ditt hopp
och Din kärlek

Ändlösa mängder
av Min kärlek