De Rationella

I gryningen samlas de kloka och lärda

de prisar sin smala lycka uppå världens 

stora torg, Vidskepligheten är död
strålar de, äntligen ligger Dumhetens
fader i jorden och njuter sin 

efterlängtade sömn

Ja, under middagstimmens sol 

jublar de med böckers kunskap 

i sitt blod ikapp över att Oförståndets 

skugga inte längre faller över världen 

de ropar ut till massorna om att 

befrielsen är här, kom och ta del

av frihetens alla frukter, låt inget hindra

er från att storma fram på vetskapens 

blomstrande fält och njuta av allt 

som livet har att erbjuda- inga bojor 

inga band finns längre kvar

vänner över världen, ropar de

prisa era lyckliga själar 

Och i aftonstjärnans mjuka ljus
samlas de förnuftiga till fest,
jordens folk ser på när de
hämtar rikedomar ur djupen
skatterna flödar över till alla
som önskar, mirakler sker 

som på gamla tiders vis 

sjuka blir friska

lama går, blinda 

får synen tillbaka 

och de döva hör

-

undrens tid är inte förbi 

gråtskrattar de, utan har 

tvärtom bara börjat

Den underbara festen varar 

tills det att nattens timma slår 

då vandrar de klokas apostlar
undan bort försvinner de
en efter en tills ingen
och inget alls

finns kvar 

Lyckan Som Gestalt

I

Mitt bland lövhögarna och
den gränslöst höga himlen
som glömt att det är novembertider
för att klä sig i juliklänning och sommarhatt
blir Lyckan en förkroppsligad person
lika verklig som Allvaret och Ångesten
varit under tidigare dagar

Hon nyttjar inte många ord
men hon sjuder av himmelsliv
bär en ton i sina händer som inte
är fysiskt påtaglig, men som går att
smaka i luften, som uppfyller minsta
lilla vrå man märker av i verkligheten

Någon säger med ett lövyrligt skratt
att det här får du allt skriva en dikt om
ifall du vågar och kan

Och jag svarar att jag håller redan på
ja, det är omöjligt att låta bli när strömmar
som dessa slår emot mig, den sång mitt
väsen ständigt söker hörs så ändlöst
tydligt här att jag blir alldeles matt
kan endast falla ner i tidens stilla famn
för att märka hur den lösts upp till två
utsträckta händer efter det eviga nuet
som ryms bortom denna värld

Vi måste drömma nu 
måste vi inte? 

Mitt bland lövhögar och palatshöga
himlar färdas vi framåt och alla våra
bekymmer, sorger och besvär
förvandlas till bakåtsträvande
petitesser för små att bry sig
om för små att ens notera
dess typ av existens

Men så kommer det sig ändå
att tidens armar inte når upp till
Guds förlängda nu- tillvaro ens
med Lyckans hjälp, bara kort
därefter kliver vi ur lövhögarna
ner till jordens begränsade livsrymd
men vi fortsätter att kasta alla skrattrasslade
kvistknytten, saligstudsande halmhögar och
fnitterfyllda bladbollar på oss själva
och alla som vi möter

II

Lyckan, hur sällsam hennes fysiska närvaro
än är, stannar för vår skull inte länge i vår
förhöjda närvaro, strax drar hon sig undan
för annat att ta vid, drömkänslan klingar av
hennes sång stillar sin vildsinta klang

Så måste det vara för att våra ömma
jordiska kroppar inte ska sprängas
av trycket från tiden som skall komma
hennes uppenbarelse är ett framtida minne
en dikt om en verklighet som kommer att bli vår

Tills dess vi hamnar där
får vi lov att drömskt dikta
egna dikter om virvlarna hon
skapar inom oss, fånga doften
av himmel hon lämnar kvar i våra
kläder och därefter i varje stund vi
kan, söka lämna doften vidare

Tills dess hon blir vår närmsta granne
är det vi som får vara Lyckans representanter
i denna typ av värld och i varje stund om möjligt
är vårt uppdrag att skänka henne vidare
till den som åter behöver minnas

Minnas den tid
som troget väntar
på oss i det land
som på riktigt är
vårt hemland

Ditt Namn Stavas Ungdomslycka

du tror mig inte när jag säger att jag åldrats

att jag växt förbi min far och alla hans fäder i sin tur

att min ålder kan mäta sig med ekars, med stenarna i skogen

om bara femtio år är ingen av oss kvar
är vi bara sagor och rövarhistorier

om hundra år är också vi en del av ett vasarum
undangömda dammråttor i historiens långa kammare

- min älskling, min vita duva bland korpar
vi är ett andetag i natten, en skiftning i sommarkvällens
aftonbildning, inte mer våra känslor
och drömmar väger inte mer

*

jag vill röra vid ditt hår
pausa tiden i ett mellanrum
plocka dig och mig ut ur
alla sammanhang placera oss
 på en söderhavsö för att
där ta din hand, så sjunga mitt
djups allra vackraste sånger

-

åh, ditt namn stavas

ungdomslycka, men 

jag och mitt skägg  

ska växa sig äldre

än berggrunden och

jag har inte tid med dig

jag har verkligen inte
tid med dig

*

du tror mig inte när jag berättar om mitt långa liv
i planernas värld vecklar jag ut miljonstäder av dagar
den ene mer salomonsk fantastisk än den andre, med
ögon lysande av cederträ och marmor talar jag i timmar
av allt mitt hjärta fylls av när jag sover

du lyssnar inte, hur skulle du kunna, du tittar på din klocka
sneglar mot ditt ekorrhjul, mot din byggda tillvaro av rastlösa val
och omsorg om sådant som inte har något värde då vi dör

vinden blåser i trädkronorna 

och dagarna rasslar ner som 

kasserade brunlöv, ingen av 

oss klarar av att andas, men jag 

djupdyker i din själ för att lämna 

kvar ett märke, något som stannar
kvar när tågen åker för att lämna

inte för att det fungerar
vi ska åt olika håll talar
separata språk och du har
andra ideal, du målar världen
i elektriska färger medan jag
knappt behärskar pastell och akvarell
-
du sliter sönder rymder med din sång
medan jag räds även sakral munkmusik
när vi dricker kaffe i ditt vardagsrum
är det med tiden, världen, kosmos mellan
våra kroppar vi talar, men ingen
hör vad den andre säger   

jag viftar med mina händer, men du tror bara
jag blir galen, jag kysser dina läppar, men du
tror bara jag slår ihjäl dig, jag vill dig inget ont
utan allt gott jag förmår bringa fram ur min spruckna själs
tvivelaktiga djup, men det misstas bara för begär och vridna lustar
-
med ett tidsspann kortare
än ett vredgat telefonsamtal
är du försvunnen och min värld
mer tom än en i luften sprängd nyårsafton

*

jag har hamnat slut
inga fler ord att ta farväl med
 men varje gång jag tror att jag
är färdig med mitt liv står en ny dag
utanför min farstubro när jag tror att
mitt hjärta till sist ska sluta slå dunkar
ett par nya ögon på min dörr
och frågar vem jag är

jag svarar inte som jag borde
jag ljuger mig ordrik för att den fagra nya
inte ska fly och jag säger, varje dikt, varje ny
paragraf blir ännu ett sätt att lura den som
lyssnar bort från min kärnas mitt
till alla jag möter berättar jag:

*

jag är en enkel resenär bort 
från det jag tvingades börja livet med 
jag stannar på min väg gärna på varje plats 
jag ser med sol och öppna armar emot mig
men mitt blod drar mig ständigt mot horisonter 
utav frost och elektriska fält och jag har 
inget annat val än att följa, följa, följa

slänga allt jag äger
säga farväl och hejdå
odla mitt ådriga skägg
och för varje dag som går
bli ännu en dag äldre 

Och Haven Ropar

Bär ner mig till vindarna
låt mig gå ut på yttersta
bergsspetsen och vråla

Ge mig din styrka och
din tyngd, få marken att skallra
himlarna att krossas mot varandra
ge mig vad jag hungrar och törstar
efter, ge mig vad jag trängtar och längtar
efter säg bara ett ord och min värld
skall vändas uppochner

Är så trött på töcknet och dimmorna
där andarna bor och mumlar sina böner
utan riktning eller längd, utan doft eller
någon verklig spänst, jag känner dem
har hälsat på dem alla, jag har gästat
deras länder, suttit vid deras bord
men ingen av dem ler och deras
mat smakar jord och fuktig aska

Åh

Ge mig substans, gör mig solid
sänd elektromagnetiska fält
över hela min existens, gör det
du behöver, slit mig i stycken
ta ifrån mig allt jag har och är
vrid mig ut och in, bara du
svarar min otåliga själs
bultande begär

Ja, jag skall vänta
ytterligare en dag
en månad, år, decennier
sekel om så är aldrig
att jag vacklar tillbaka
till mitt forna aldrig att
jag vänder mig från ditt
ansiktes ljus nu när jag
ser, ser, ser

Jag ska lugna mig och träna
mig i stillhet och i strävan, men
du kan inte hindra mig att ropa
ifrån bergen ta i med all världens
röster från denna tid och in i nästa

I det namn som är ditt vill jag kasta
det berg jag står på ut i havet och
därifrån vidare i rymden vill ta det
korn av sanning jag funnit i din jord
för att explodera fullständigt

Explodera Batteria
ut till floder utav Liv

Sadrak, Mesak, Abed- Nego

Vi jagar skor till
djävulen men hittar 
förstås ingenting det 
mörknar över stan du 
säger att du har slutat 
vara rädd att du lärt dig 
att de kan morra de 
kan vråla men de kommer 
aldrig närma sig, de är fega kräk 
med världens skatter kring halsen 
med en lukt av död efter sig 
vart de än går 

Vi jagar istället drömmar 
över gatorna men de 
är för flyktiga för oss och 
vi får inte fatt något av värde 

Vi ser en blåblå himmel 
ovan allt som inte är till för 
någon av oss två, men 
vi kränger oss in, det 
ljuder en sång i mitt bröst 
och jag hinner inte andas 
förrän något i mig dansar 
iväg till himlagränserna 
och slår in allt av 
glas jag hittar

Och det gör ont jag 
kan inte tro att livet har 
plats för nåd jag åker 
iväg så fort jag hör en röst 
av guld och purpur flyr 
varenda sekund som glittrar 
och väntar på fisken väntar 
på smällen väntar på att 
det stora ovädret ska komma 
hem och finna att min talent 
ligger nedgrävd 
och gömd 

II 

Vi köper oss en resa 
till Venedig men ser ingenting 
annat än plastiga turiststånd 
och du pratar om att livet inte 
kan visas upp med diamanter 
och kontokort att den 
äkta versionen 
-
den som
sjunger
vid tronen
ständigt och
åter sjunger
vid tronen 

Gömmer sig i calle- gatorna 
umgås med råttorna sover 
i skuggorna och väntar på 
att människorna ska sluta 
spegla sig i solljuset ja 
du säger med dyr och helig röst 
att ett äkta liv skulle skjuta ner 
alla dessa varelser om 
det bara fick lov 

Och jag jagar över haven över kontinternena
hittar inte mina andetag men jag har bråttom 
till att ställa mig upp och visa mig värdig 
vi letar skor efter djävulen eller så 
söker vi efter sätt att lyda världens 
konungar utan att drunkna i skam 
och du ser hur de tänder ugnarna

Trots min flyktfågelsbenägenhet 
hör jag en röst som frågar 
kan du ställa dig upp när 
alla andra bugar kan du 
följa när alla andra backar när 
bergen stiger över horisonten 
klarar du då av att 
gå över dem 

Och jag ser på mina späda 
spindelaxlar tänker nej 
men samtidigt vet jag 
ju samtidigt vet jag 
ju allt om dig ja 
och så hör jag än 
en gång hur vinden 
inom mig vänder 

Jag är brännmärkt och jag vet 
att varken durban dallas eller 
donsö kan skydda mig från 
dig det är ett märkligt liv
det är ett märkligt krig 
och om gryningen ser 
jag frontlinjen närma sig 
med en vänd vind och 
en skrämd djävul 

och jag tänker: 
jag har hans skor.

Kärleken I Bläck (Eller En Krönika Över Hockeysemlors Poesi)

intro 

Stenkast från järntorget
står en poet med änglar
i sitt hår och dess röster
på sin tunga, hon lever ut
sitt liv på scenen med utsökt
fulländning formar sina dagar
i dikters linjering på ett sådant
sätt att alla som hör häpnar
och med lätthet skänker
tio komma noll poäng
gång efter annan

I den månghövdade publiken
sitter en pojke och inandas
varje ord, varje gest i ett försök
att inympa allt i sitt förråd, i sitt kropps
språk- med allt språkligt gör han så
för han har redan hunnit inse det fysiska
rummets begränsning, för att få rum
med allt han önskar vara krävs det
alternativ behöver han söka
bli evigt alternativ

Och på ordens udda väg gav han sig ut på vandring
hittade så en rastplats vid namn Sockerdricka
där allsköns medvandrare lyckats ramla in

I

Tillsammans med tonårspoeter med språk
byggda av ordformer för stora för att få
plats i klassiska versmåtts klädedräkt
i ordnade diktformers ramar, språk av
sådant slag som oblygt fläker sig ut på
alla känslostormars äkta vingslag
för att få landa i de hjärtan
som är villiga att lyssna

Tillsammans med äldre vandrare
som med tålamod och kunskap
visade upp hantverksvisdom efter
hantverksrikedom på hur vägen
blir simplare, enklare att till sist
hämta goda sorters frukter utifrån

Tillsammans med alla dessa skilda
människoväsen frossade pojken i
livets alla känslor, blev upprymd
förskräckt, jubelglad om vartannat
blev förälskad i allt från kommatecken
till rena gudaväsen tills det till sist
blev dags att vandra vidare

och då med ett språk
kapabelt att bygga
världar uppå

II

Inte för att världen
i sig brydde sig ett smack
medan änglapoeten fortsatte
att vinna scen efter scen förlorade
pojken nästan allt som fanns
i ordförrådets ryggsäck

Där var två språk som en gång
vistats på en och samma scen, nu
komplett olika varandra- ett som erövrar
allt den någonsin ser, ett som backar sig
ner till sovkammarens byrålåder
och skulle där utan tvekan
med lätthet somnat in

Om inte en gestalt långt, långt senare
med givet namn Gud kommit
in i sovgemaket och bett om
ryggsäcken som gåva

Om du vill

hörde pojken

III

Så kan jag omvandla 
det du äger och har och forma det till guld 
något värt att teckna mitt ansikte på jorden
-
det kräver dock en del, dina ambitioner 
som din ärelystnad till att börja med
men också ditt liv och sedermera 
också din död, ja, min son, allt 
det du erövrat och vunnit
önskar jag att få 

Pojken häpnade
och tog emot med
en mun öppen som
en fisks visserligen
men i resten av hans
ords vandring blev
hans ständiga uppgift
och mål att i allt söka

Skildra
Kärleken
I Bläck