En Smaragdblå Vinterdag

Vintern är ett gnistrande
fyrverkeri runtomkring oss
flickan framför är klädd
i smaragdblå gåtor som får mig
att vilja tala ur mig evighetslånga
diktböcker till hennes tveksamma
ära bara för att i nästa nu finna
att jag har blivit stum

Det singlar ihopknycklade diktlöv
ovanför våra grantoppar, men hon märker
inget alls, talar bara fritt om mekaniska dagar
om kameror födda på sextiotalet, jag vill
hemskt gärna lyssna i timmar efter timtal
men finner att jag också blivit döv

I nästa nu förvandlas
vintern till en svartraggad
hundjävel, runktomkring
oss faller stålljud
ett flertal skarpslipade
minnen meteorkraschar
över fälten

Jag vill få yttra något om
Skönhetens samband med
den reella verkligheten samt
våra egna relevanta uppfattningar
om densamma men mitt nödtvungna
teckenspråk är att likna vid
en sönderpraddlad älgko

Ingen av oss förstår någonting
och vi märker att vi fryser, solen
har åkt hem i sitt rosa rymdskepp
endast eremitiska stjärnor blinkar
kvarlämnat dystert åt oss så jag lämnar
för att gå, men märker hur hon tar min hand

Frosten får ekstammarna
att sjunga dansanta melodier
över nejden, i nästa nu finner
vi oss virvlande inuti ett
gyllene yrväder

Jag hör inget, men
känner hur hon säger
att allt vi ser är gåvor
att människans största brist
är snarheten till girighet, lustfyllt hat
att vi till brädden är fyllda med oro
nagelavgnagd rädsla

Min vän, säger hon
- ta inte det som inte
är till för dig att få, men
gläd dig fritt åt allting
annat längs din väg

Så enkelt är det svåra livet
hon ler och universum skälver
mellan mina ambitiösa händer
snön kramar mina fingrar
tystnaden runtomkring oss
blir en predikan om mitt liv

I nästa nu är vintern
alldeles vanlig flickan
framför går hem till sitt
i en alldeles vanlig havsblå
regnkappa och jag kan tala
och lyssna så mycket
jag finner för gott

Om jag bara kunde finna
något värdigt här i existensen
att på något sätt vilja
samtala om  
 

Galenskap

intro

Natthimlen är ett fyrverkeri av brustna höstlöv

och bortkomna basmelodier från rymder 

utan något verkligt namn, mitt hjärta är 

fastklibbat i rädslig metall och skuggorna 

häromkring sorlar om andra dagars rytmer

men lämnar mig i fred som den idiot de finner 

mig att vara, universum är en avlägsen fiende 

som lägger sina iskalla andetag i mina händer 

med ett kopparärrigt skratt och sedan är det 

upp till mig att söka bygga mig en existens 

att stå för när stormarna 

kommer för att riva

Himlahöjdarna

Lerträsken

Briljansen

Fegheten

Passionen

Galenskapen

Allt som är jag 

och mer därtiill

I

Jag är fast i min egen dubbelhet

en flykting i mitt eget liv och jag tar 

hellre tusen utav andras strider än kämpar 

en sekund i mitt eget slag - här finns inte längre 

något att göra, vill jag viska, här är sönderbränt 

och ituslaget, här är förött och vårdslöst bortglömt

här är en forntid förutan texturer och en framtid 

utan bilder, här är en hopplös kropp och en trolös själ 

en ande utan kärlek, här är en existens inte ens den 

skönaste av gudomar kan få för sig att ta till sig

här är en kosmisk midvinterstystnad 

inga ord från mig kan bryta     

Det finns tider då jag lever liv i Narniavintrar, då jag 

vandrar mig vilse bland januaris tänder såpass länge att 

jag glömmer hur maj känns emot fingrar och ögonhud 

det finns tider då jag målar om mitt liv i mardrömsfärger 

då jag gör existensen till ett helvetesmonument, tider 

då jag tappar proportionerna, rimligheterna för 

allt som lever och är till, det finns tider då jag 

förnekar att något i mitt liv har möjlighet 

att vända och förändras

Jag är en svart vindskugga i en tröttsamt 

långvarig nattkyla, jag är någon som klär mig 

i tystnad för att inte trasas sönder eller behöva 

blotta mina sår, jag är en varelse med rigorösa 

murar, beredd att hellre svälta mig till vansinne 

än ta mig ett oförsiktigt steg ut härifrån 

II

  

Du är något jag inte känner igen, du är något jag 

inte klarar av att förstå och jag är orolig för överord

men du är i sanning en vårflod hos mina frusna marker

en vind från julistränder och majkvällar, du är inte någon 

som gör mig galen, men du är någon som gör mig fullkomligt 

vettskrämd för du ger mig bilden av Livet, Drömmen och 

Hoppet tillbaka och på ett sätt jag aldrig riktigt haft förut 

I dina ögon blir världen ett berusande äventyr

en färd där kampen är lika verklig som någonsin 

förut, men där det finns någonstans att gå, i dina ögon

blir mitt liv något annat än en serie förluster, inte bara 

en evig vinter utan också en längtan om ett annat sätt 

att få finnas till, i dina ögon kan jag se livet som det 

rop efter sanningen och nåden jag alltid känner inom mig 

Nej, du gör mig inte galen, men du är en doft av hopp 

som letar sig in under väggar och tak, du får mig inte 

galen, men det är något med dig som får livet att vilja 

blomstra när du går bredvid mig, jag har ingenting 

att ge dig, men jag vill försöka ge dig allt jag ser 

om du så önskar, du får mig inte galen, men du får 

mig att vilja riva ner mina murar, klä av mig min 

svarta tystnad, ta mig ut till universums yttre kuster 

för att där sjunga, sjunga alla horisontens ljuva sånger 

till det att konungen återvänder, återvänder 

hit till allas våra krigströtta hjärtan

outro

Du gör mig inte galen

men du får mig utom mig 

själv och bortom mina gränser

du gör mig inte galen men 

du berättar om friheten 

på ett sätt som gör att jag 

sätter mig fri bara för möjligheten 

att få en del av doften som 

finns omkring dig, du gör mig 

inte galen, men i sanning 

i dessa dagar gör du mig 

alldeles yr av ren, skär 

skräckblandad glädje    

  

Så Långt Ögonen Kan Nå

intro

Det går en sommarvind över mig
och jag hinner bli rädd för jag har
vintern stabilt inbyggd i min kropp
jag smälter om jag stannar här
jag blir till en oformlig hög om
du kysser mig igen, till ett
ingenting om du håller
om mig som du gör

I

Vi sitter i en ljum medelhavsnatt
dricker av det ljuvaste av vin
tillsammans hand i hand och
vackraste du, med dig har
jag i sanning allt jag någonsin
haft vett att begära

Det finns något i mig som
är så rädd för att vakna upp
ur den dröm vi sakta väver
fram, men framförallt, ljuvaste
du är jag tacksam att jag får
sjunga de djupaste sånger
jag känner för dig, är så
på djupet tacksam att jag
gång på gång får lov att
drunkna i din blick

Någon gång ska vi vakna
ur vår förvridning men jag vet att
jag kommer vakna med dig, att du
är en del av min värld oavsett hur mycket
jag oktoberskakar, att du finns i mitt liv
hur länge jag än jag hukar under januaris
hårda slagfält, jag vet att du, din vackra
dåre, inte är det minsta rädd för mig

Visst känner jag ännu
att jag borde fly och
ge mig av, låta ditt liv
vara vackert och rent
utan min beska skevhets
närhet, att jag borde låta
dina dagar få vara bortom
min sort av hopplöst mörker
än känner jag att jag borde
bryta av, låta din skönhet
vara fri från en fulhet
såsom min

II

Men så hör jag att du säger

Att visst ser du samma sak som jag
visst ser du mitt mörker och mina brutna
dagar, visst ser du mina moln, men också
att det inte är allt på den himmel som är min

Du säger, genom kyssar och ömma ord
att du får märka något mer, något som
går över raka ord och rena rör, men
som får dig tyst och varm, du ser inget
annat än en människa, trasig och skör
men vacker som en nyskapad morgon
du ser något som gör att vår medelhavsnatt
så lätt och himmelskt enkelt
kan stanna ett glas till

Du säger att visst finns det
ett oktober i mig, men i oktobers
gränsmarker finns den mest välsignade
av glädjehöjder, i varje vinterland finns
en dag när världen gnistrar som om
den plötsligt mindes att också den
är till från Guds egen skaparhand

- och jag vill ta dig dit 
till oktobers lyckligaste 
stunder och jag vill stanna 
också när novemberregnen 
kommer, ja, vackraste du 
du gör mig så lycklig i detta 
ljuva nu, men jag tänker inte 
tro att det är allt som finns  

Vackraste du, du smeker till mig
drömmar jag knappt vågar hålla
i min hand, i dina ögon drömmer
jag om sextio, sjuttio år i denna värld
om villor och förbannade hundar
om välsignade barnskratt och en
vardag lika trög som vidbränd gröt

Om ett liv med sin lust och
med sin nöd, om ett liv så
rikt att bara nåden har råd
att skänka det till mig

Du ger mig en lycka och en skräck
och jag vet att våra dagar är unga
och att alla ord är enkla när man
är där vi är nu, men lika väl som jag
älskar vår lust i dessa enkla tider
vill jag besegra vår nöd när den
tiden så blir till, skönaste du, du ger
mig stund för stund så mycket mer
än jag har förstånd att förstå

outro

Ljuvaste du, har jag sagt
att du i sanning får mig
galen och samtidigt mer
vettig än jag någonsin
har varit?
   

     

En sång

Om detta är en sång är
det en låg sång, en sång med
vettskrämda toner som slänger sig
över kungsparkar, flyger över
yttre atlanter, över hela den värld
jag känner till, ut mot existensens
yttre kanter, ut till den plats
jag längtar efter att
få kalla hem
-
det är en sång
som inte förstår sig
på någonting men som
tappert sjungs likväl, en
sång utan ord, men som
önskar få svara på alla
gåtor som detta universum
orkar rymma

Ingen av oss kan veta
varför viss sorts lycka
inte får lov att finnas
i en värld som vår
varför vissa historier
aldrig får skrivas till slut
ingen av oss vet varför
det finns kapitel i ens liv
man får lov att känna doften
av, men som behöver och
är tvungna att försvinna över
horisonten för att aldrig
landa i ens händer  

Jag vet ingenting, jag är en hemlös pojke
vilsen och ensam på en stormbäddad sandstrand
jag är en tömd varelse som letar efter andetag
men jag äger en sång i såriga händer, jag har
mitt luggslitna hopp i ett lerkärl till hjärta och
kanske det får räcka i en annan dag
än den jag är i nu

Om detta är en sång är det en sång
som går under allt som sjungits förut
en sång som inte vill finnas annat
än i tysta dimensioner, i den ska
inga drömmar bo, inga rädslor
inga minnen, inget annat än
en längtan efter mer, en
längtan efter äkthet eller
enkelhet, en vackrare värld
än den vi vandrar i just nu

Och jag vill inte säga mer om
sådant jag inte vet, men jag vet vad
jag önskar för dig och dina dagar
som väntar, jag önskar mig att du
får flyga högt, över världar och tidseoner
över alla svåra plågor, all ofrid, alla tårar
som denna världen behöver ge dig
jag önskar dig ett hemland med glädje
och frid, jag önskar dig en väg du får
lov att älska med lätthet, en väg som
tar dig precis till de platser ditt innersta
hjärta drömmer om och längtar till

Jag vill inte säga mer om det jag inte vet
vill inta tala mer om rädslovindar och
källarnätter, om nedbrända slott och
demoniska förlorartrottoarer, jag vill
bara sjunga min sång till alla världens
hörn, vill få universum att krympa, bli
begripligt, vill få horisonten till min famn
få Kungen att märka att han lyssnar

Om detta är en sång är det en
sång som vill kyssa dina läppar
inte för alla dagar som vandrat
under oss, inte för den framtid
som försvinner bortom molnen
utan för den kärlek jag ser att du
är värd, för all den verkliga kärlek
jag vill att du ska ha

Ja du ska veta det, min älskade vän
att himlen kan storma bäst den vill
om den så ger mig snö i överflöd och
fyrtio år av regn och mörka vindar
så är det likväl så att närhelst jag får tid
att andas, vill jag få lov att andas
till välsignelse för dig

vill alltid kunna ge 
dig en sång, ett andetag 
en ömtålig dag i taget    

Lägg Din Hand I Min

Ord är luft, en vind som krusar
kustens vågor, snuddar mjuka ben
i majkvällar, en bris som inte vill annat
än att dagarna ska få vara sommarenkla
nu och för all framtid

De är stormorkaner som vill vända
världen upp och ned få natten till dag
och vintern till en skrämd råtta ingen här
kan med att bry sig om

Ord är så stora, de vill växa
sig större än kontinenter och
världsoceaner, de vill ta sig ut
mot galaxerna i fjärran, de vill
allt så ofta de kan, men bär
nästan aldrig allt det stora
som de vågar lova

Ord är så många, de vill så
mycket, vara överallt och
säga allting så klart, tydligt
vackert och skönt som de
bara klarar av, istället säger
de mer än någon frågat efter
världen och dess verklighet är
byggd efter andra strukturer än
vad orden dansar efter och när
de till sist gjort sitt är det bara
tystnad kvar

...

I tystnaden en rymd, där stjärnor
planeter, ljusår och kometer alla
viskar mitt namn och novemberkylan
kryper i min hud, jag vet med mig att
tänka att om du fanns med mig en sekund
i en stund som den här, om din hand fanns
att falla i min skulle jag aldrig någonsin
ha skäl att vara rädd

Sedan en verklighet där rymden är dagar
efter dagar med sysslor, plikter, människor
och känslor att ta del av och besegra
insikten hur allt är så mycket svårare utanför
en poetisk bild, här kan orden göra vad de vill
sekunden efter blåser de likväl bort, iväg till
andra sorters riken, de spelar ingen verklig
roll och ändå är orden allting
som jag har

Ja

Jag vet att jag liknar en dåre
när jag ständigt upprepar min
subjektiva sanning, men du
kan göra vad du vill, du får
tycka vad du måste

Du är ändå det vackraste 
jag har makt att känna till 
du är ändå det ljuvaste jag 
fått ta del av i min värld
du kommer nu, och så
 länge jag kan se vara 
det jag vill att min sång 
ska handla om 

Sedan får orden blåsa vart de vill
vara så tunga eller lätta som de nu
behöver vara, min sång är min och
bara min och jag är din

och bara din

         

Säg Det Igen

I

Kan du säga det igen
lisa mitt sårfulla inre
med talet om att jag inte
är helt fallen åt det värdelösa
vill du åter berätta om lystret
du anar hos det som är mitt
om att jag inte bara är fylld
av all min brustna svaghet

Utanför dessa murar byggda
av bön och tålmodig strävan
är jag ett rö för vinden, ett öppet
villebråd för hundar, skydd av
lyckans fagra fåglar, en vandrade
paria med liklukt under mina fingrar
en vindskugga utan struktur, utan riktning

Mörker och Ljus bor inom mig
som hos alla andra, men jag har
syndafallets stämpel över min
vänstra sida och jag har aldrig
lärt mig att arbeta mig hel, har
missat att förskansa mig
envishetens krigarbälte
tålamodets styrka

Mitt liv är svaghet i mig själv
utan sälta eller värde, det har
bekräftats gång efter annan
behövs inga lektioner
om min brist och vekhet
saknar ingen predikan om
min syndburna natur

I Augustis skymning
glömdes jag av Gud,
utslängd i världen utan Tro
eller någon kompass inom
det hjärta som jag gavs

II

Säg det igen om
du vill, hur du ser något annat
något vackert, något ljuvligt
något värt att vidröra, kyssa
rent från brännande tårar
lyfta upp och badda av från
världens alla svårigheter
-
säg igen att även mina sår
kan tala om det himmelska
att också min svaghet kan
vittna om Gud

Natten är mitt hem, demonerna
mina lekkamrater, de berättar om världen
och ljuger ytterst lite, min vänstra sida är
alls inget undantag utan inom den regel
som härskar överallt- från Utöya till Auschwitz
från Sävhavets offer till Simsons troféer
- ondskan härskar, människors, Guds söners blod
är det som göder jorden än mer för varje dag som går

Utanför dessa murars helighet är jag
en bottenlös brunn, ett djupt hål av
tvivel som livet faller genom och
där dödens dofter sprider sig

III

Snälla, säg det igen
hur fel jag ändock
måste ha, hur Gud
inte räds det avskyvärda
hur Han må straffa och tukta
men inte vill oss något verkligt ont
säg mig att Han gör under med de döda
att Hans kors frälsning tar sig in också
bland de glömdas fördömda land

Ja, berätta för mig hur fel min rädsla måste ha
sjung för mig om den äkta ström av godhet
du säger finns inom mig, att jag inte tar slut
där min begränsning börjar, att det sanna livet
finns inunder mina lager av misströstan och fruktan

Jag avskyr att strida
är så trött på kriget
och det eviga fälttåget
jag vill allt annorlunda
klandrar Gud för att han
nyttjar smärtan som en väg
till Verkligheten, men visst
är det så att vi inte har något val
- visst är det Detta vi har att välja
eller också Intet Alls?

IV

Förlåt att jag hungrar efter dina mjuka ord
berätta igen om det overkligt fina du får
märka i mig, jag är ännu för svag för att
endast nöja mig med Guds uppfordrande
förmanande tystnad, behöver veta
få bekräftat att jag duger också
i människors enkla form av Kärlek

Fullheten bor inte hos mig än
jag ser Guds rike blott som ett
dammkorn i fjärran och endast
Han vet om jag en dag får
komma dit så dyraste
vänligaste vän säg mig
än en gång

Att jag just nu
just här också får
duga, som jag är

Moln och Majdagar

Sara

Rädsla är ett ord som klibbar
som klänger sig fast vid luftstrupar
och bröstkorgsutgångar, ett ord
som slänger ut ben vid mållinjer
såväl som vid startskott, som är
iskall tystnad när ljud behövs
som allra mest, som är ett
öronbedövande dån när alla
fibrer i ens kropp önskar lyssna
efter sången hemifrån

Vi måste tala om rädsla
sara, om molnen i fjärran
och hålen inombords, tala
om sådant som riskerar göra
ont och frysa blodet inom oss
monster vill finnas överallt
också i det vackra
som är vi

Sara- jag är en hemlös idiot
min barndoms kläder har
jag slitit av mig, min ungdoms
dräkter luktar rök och billig fylla
vuxen har jag inte klarat av att bli
jag förstår mig inte på vart det är
tänkt att jag ska gå och vem det
är som jag har råkat bli

Så lite i dessa dagar är något
jag kan med att se i ögonen här är
främlingar med skuggor framför ansiktet
och med Babels tungomål i bröstet, här är
förvirring och tusen frågor utan några svar
här är hemlöshet, en storm i luften
och inga säkra skydd i sikte

Jag vet inte vad jag kan göra
lejonen vandrar sig vilda runt
min dörr, om jag flyr och rusar
vart än tygen håller så sliter de mig
snart i lika många bitar som min rädsla räcker
om jag stannar still i båten och ber de fåfänga böner
som jag känner bågnar dörren snart av spända klor
jag är fast utan rätt och riktig riktning, ja, jag vill i sanning
bli hel och verkligt vacker, men den dag då detta mäktar med
att ske har inte vaknat ännu, det är mig så ruskigt plågsamt klart

Jag svamlar
men vad kan jag säga
jag vet inte varför eller hur
jag är så vacker för dig, men
sara, jag ser hur dina ögon
skrattar när de ser mig, jag
ser hur dina axlar slappnar
av då mina händer möter dem
och om jag får, om det är möjligt
vill jag så gärna vara vacker för dig
så länge möjligheten räckes mig

- jag vet inte vem jag är, men jag
vet att jag är din, jag vet inte vart
mina steg ska vandra, men om mina
fötter snuddar dina i några av Majs milda
mjuka dagar så vill jag stanna mina allra
värsta tankar, säga åt dem att tystna
och vara stilla, säga att än är inte
tid för sådan plågsam oro

Jag ser molnen torna upp sig lika tydligt
som någonsin du, livet är min fiende och
om det finns sätt att misslyckas och tappa
sina vapen så kommer det att ske för en
sådan som jag, det enda jag vet om världens
vägar är att de är till för att få en att falla
till för att få en att förstå att man inte är
så stor som förvirringens söta danser
kan förmå en till att tro

Molnen finns och kommer bara närmre
vintern närmar sig, dag för dag också när
vitsipporna vågar sig på att finnas till en
stund, den som gömmer sig i världens
vackra dagar kommer snart att vakna
upp bland idel övergivna fält, jag är
lika rädd som du för allt som händer
här omkring, men sara, jag behöver
skäl för att våga andas

Och sara
när jag ser dig
ser jag ett liv klä
upp sig i vårens
vackraste kläder

Ser en stad bli himmelsblå
och gyllengul, ser vidsträckta
promenadvägar i cirkelspiraler
kring de skönaste av samtal

När jag ser dig ser jag skratt
stora som segelvindar svepa in
över min kust, jag ser så många
sköna ljuva dagar att jag inte
vet vad jag ska tro

Jag är här på denna arma jord
för att lära mig att älska, att följa
en av alla kallad dåre till en plats
jag ännu inte känner, det enda jag
vet om denna smala väg är att den
gör ont och att den är för svår för
mig att gå, men sara, jag har intet
och inget annat val än att försöka
och sedan försöka igen

Utan den som gett sitt liv för de dårar
som fått för sig att tro är jag ett ensamt
rö för vinden, ett halmstrå utan tanke
utan kärleken som vinner över oktobers
mörkerstunder finns ingenting värt
besväret att fåfängt finnas till

Sara, vackraste, ljuvaste, skönaste du
gå med mig här i maj om du skulle vilja
om det är dig möjligt gå på samma spår
som jag en stund, annars så följ den väg
som anden leder dig

Jag vet ändå att allas 
våra egna vägar till 
sist leder till samma 
källas centrum     
   

Encore Fois (At Your Door)

intro 

Jag är en förfallen poet
utan ord eller någon form
av riktning, jag är en hemlös
vindskugga fast i dagar utan spår
allt jag ser är likt en skimrande chimär
allt jag känner riskerar vara av bluff och
uppblåst båg, allt som kommer ifrån mig
och mina håll är värt att slänga bort

I

Men jag säger dig
att jag så hett vill strimla sönder
världen, sprätta upp natten och dess
systrar, förvandla mörkrets strukturer
komplett och helt igenom, jag vill
omvandla alla himlens stjärnor om
och om igen, jag vill göra om allting
vackert världen ger, totalt och helt bygga
om det liv vi alla tvingas andas för
jag säger dig, i denna stormens hetta vill jag
spränga sönder kosmos, storma sönder alla
världens himlar tills de alla faller samman
i detta kaosets virrvarr kunna krossa alla hundar
alla monster, troll och fåglar, vill förinta allt jag ser
och om möjligt sedan vakna upp som någon
form av bättre man, en solidare varelse
av ljusets mitt och centrum

Men jag säger dig aussi
mitt i detta livets tunga textur
är du som från en annan dimension
en safir utan möjlighet att krossas
av det mörker som jag känner
du och ditt är av annan karaktär
än resten av min värld och jag, min
handfallna poet får famla efter ord
av rätt och rimlig storlek, men i all
enkelhet vill jag också kunna säga
att sättet du gestaltar glädjen
för mig i denna typ av liv
hur du så lätt förmår det
det ändrar någonting

Jag säger dig, det händer titt som
alltid att jag önskar saker annorlunda
jag vill kunna förmå mig att ge och dela
himlarymder av glädjerusig lycka, ge
och dela klipphöjder av trygg stabilitet
vill förmå mig att gå femhundra och
åter femhundra mil om du så bara
bad mig, önskar mig att vara något
annat än en handfallen poet utan
förmåga att ens stå på mina
ömkligt skrala ben

Vill vara någon vars ord
inte i ett luftdrag förvandlas
till dimmigt falska gitarrackord
om jag så formulerar  hundratalet
klyschor i en och samma melodi
förändrar det ingenting världen
går i samma hjulspår, en sådan
som jag lever samma dagar, en
handfallen poet ändrar inte
ett finfördelat gram på livet
vi är satta att leva för orden
som han finner förblir
ändå alltid ord

outro

Men jag säger dig
om jag nu bara är till
här på jorden för att
pussla krystade ordföljder
på rad, då är det du som
för nu och ytterligare en tid
får vara föremålet för min
kanske alltför vilsna sång
         

Och Du Är För Fin För Verkligheten

Ord stannar försvinnande ofta
vid tröttsamt förvirrade bokstavskombinationer
utan relevans eller sanningsdimension, de är för små
och alldeles för skeva för ett sant eller enkelvackert
budskap, ord känner sällan igen verkligheten som
den är, en verklighet jag själv inte mäktar med att förstå
jag vill så ofta ändra allt jag ser, plocka ner solskenet
från himlarna, samla in den vilsna vårvärmen  i min
innerficka, på alla sätt försöka få världen mer
begriplig, mer rimlig med mina drömmars
sätt att leva och fungera

Jag vill få omfamna essensen
finna den underliggande texturen
i existensens samlade skönhet
vill kunna lyfta all min poetiska
styrka för förmågan att verkligt
och precist kunna fånga vad jag
ibland så tydligt ser hos dig, men vårt
livs strukturer är av sådan art som
vandrar vidare att bry sig om en vildsints
poets visioner är ett säkert sätt att slösa tid
hans känslor av att drunkna i ljusblå ögon
eller paralyseras av ambitiösa händers
förunderliga existensförmåga kan inte få lov
att spela roll, det är en tid för vett och sans nu
det är tid att vara så som livet och tidsandan kräver
av en och hur orden och drömdofterna gestaltar sig
då kvällen somnat in till fördel för en vettlöst vaken natt
har inte rum att vara av vikt i dagar så som våra

Jag vill inte vara en sådan som
binder sig vid vad som käns och syns
vill inte stanna som en främmande
vulkanvind inriktad på destruktivt
och lättjefullt kaos. men det är fortfarande
så att i ett neutralt perspektiv är du likafullt
andlöst vacker för mig. du är en magisk morgon
du är en oväntad sommarvind kring oktobers
smala bakgator, du är som hämtad från en
annan existens och även om sådana ord inte
är till för mig att yttra så är de fortfarande
sanna, både nu och så länge det finns
någon vaken nog att se så att vi
och världen fortfarande är till

Sedan är inte vi varelser
byggda för att kunna kläs i ord
hur stora och svävande de än blir
är vi alltid större, vackrare och med
vidare värde än de någonsin kan med
att uttrycka, allt jag vill säga och mena
fastnar i en meningslös mission att ens
ha en chans att komma nära sanningen
- så också jag får inse att det ibland
är bäst att stanna till inför livets
sköna dimensioner för att
där bara tystna

Låta klichéerna vara osagda
någon annanstans än här, vara tacksam
 för det just jag fått se och känna inför dig
och dina sidor, låta världens verklighet sedan
vara så skev och underbar som den måste få
vara och därefter hoppas att vitsippsträden
ska blomma igen också  när solen och hans
horisont förlorat sig i vinterns alltför långa land

För jag vet att så länge en
sådan som du finns häromkring
så vill jag inte vara rädd

Jag Är Kär I Dig Sagt Med Tusen Och Ett Ord

Förlåt
för att jag stundom
önskar det som inte är
mitt att drömma om- ur
ett perspektiv och säkert
fler än så är det nog inte
ens farligt, jag ber uttryckligen
om inget, begär onekligen intet
mer än så- men det är ändå alltid så
att i min inre sång kan jag inte tystna
där kan jag inte ljuga och det är tvivelsutan
så att den sången emellanåt handlar just om dig

Vad det nu betyder
i det långa loppet, jag vet ju
rakt ingenting om dig- du kan ha
gjort vadsomhelst på vilka som helst platser
i ditt liv, du kan i dina dagar ha varit vem som helst
annat än den person som råkat hamna här med
den person just jag råkar vara under samma tid

Likväl vill jag inte
be om ursäkt för att
jag får märka allt
det goda som du har
och äger, allt det vackra
som du är i din person
och din gestalt

Det stör mig att en
sådan enkel komplimang
som det i grund och botten
endast är kan bli till något tveeggat
något som plötsligt riskerar
att förpliktiga för dig

För jag vill försäkra om och åter igen
du måste ingenting på grund av
vad jag kan se, det begärs i sanning
ingenting av dig, bara för det faktum
att du är attraktiv för mig

Och attraktionen är inte ens poängen
jag vet att det aldrig kommer vara min plats
att söka ta hand om dig när du är tyngd av bördor
jag vet plågsamt väl att det inte är mitt uppdrag att
torka de tårar du önskar få bort, det är inte jag
som ska vandra vid din sida till världens ände
och längre bort än så om det behövs

Så vet jag att det är
och måste vara, det är inte
heller den insikten som får mig
att slåss i någon slags förvirring

Det är mer frågan ifall
jag ens kan göra någonting för dig
sprunget ur mitt eget vett och styrka
utan att riskera att någon av oss tror
att man för dess skull vill något mera -
är jag tvungen att tro att du för säkerhetens
skull inte skall behöva mig alls 
i denna snedbegärda värld

Ja, möjligen är det faktiskt
så det är och åter måste vara
och i det fallet vill jag vilsamt
önska dig allt det goda jag förmår
- gå du ut i stora världen
och erövra de riken du önskar
finn allt det som du söker
och vila ständigt i det
som är av Herren

Och om det någon gång skulle
finnas en börda, en tyngd som
jag kan lätta så vet det att jag
alltid vill finnas redo, alltid vill
finnas så som du behöver

Ja jag
skall alltid
finnas här som
din evige broder
och vän