Allvaret

Jag mötte Allvaret i en gränd
utanför staden, han var lång
och mycket tyst, vi slog följe
i den stunden, han hade inget hem
fick jag förstå och jag, jag gick
ju vart som helst där fanns en väg

Till en början talade jag såsom jag brukar
högt och snabbt och utan många pauser
de svar jag fick var i form av frågetecken
varav en del jag inte förstod och ytterligare
en del var för mig omöjliga att se

Med tiden blev hans steg liksom mina
han haltade fram som en påkommen krympling
och mitt tal blev försagt, smittad av hans tystnad
vi gick som tvillingar bredvid varandra, vägen
blev lång och våra steg än kortare - jag frågade
om vila, om en rast i diket var oss möjligt

Han sa "har inte tid
finns inte plats, är inte lönt"
och hans ansikte var gjort
av sten och koldamm

Nu var det min stund att gå helt tyst och inåtvänd
hans namn var Allvar, det visste jag, liksom mitt
kunde vara Lättja eller Löje, men också jag
hade djup i min själ, tänkte jag, jag är inte
bara luft och dimma

"Allvar" sade jag med bävan i min stämma
varför känner jag inte igen dig, varför är det
som om vi aldrig setts, när jag ändå måste
tänkt en del på dig och dina likar

Hans blick var brunnen från en bottenvärld
hans röst var bara en fråga jag inte förmådde
höra eller ens ha chansen att nå upp till
hans läppar av granit sa inte ett ord
men luften var tung av hans stämma

Vi var nu inne i staden, vi hade hunnit
en lång bit utan att förstå det, människor
gick omkring oss i skepnader av mångfald
de var av alla slag, färger och smaker
men ingen märkte av oss, vi stod på
torget Allvaret och jag, men ingen
eller ytterst få kunde med att se på oss

"Jo" sade han och stjärnbilderna vred sig en sekvens
"Du har sett mig i dina unga dagar, men du har också
trott att jag bara var en skugga, en skreva i klippan
en kort reva i tiden- Du har hälsat, promenerat
med mig förut, men sen har du gått vidare
du har sagt att det inte var värt besväret
att jag varit för olik allting annat
eller något ditåt

Alla här
har gjort
detsamma"

Bilars motorljud, sireners avlägsna
tjut, sorl från skaror utav röster
skratt, ett nedtonat gräl
en mor som köper
godis åt sitt barn

"De har hälsat på mig ofta
talat med mig länge, men
sedan sagt att de vill annat
att tiden inte räcker och
jag har åter blivit hemlös

Tro inte att jag dömer, jag är inte Gud
inte ens en ängel och klandrar ingen mänsklig
jag är mest en tyngd, en börda, har ingen tröst att ge
-
men mitt uppdrag det är stort och jag behöver ständigt gå
vill du följa mig en bit, du människobarn
eller ska du någonstans?"

Jag svarade "nej, vet du vad
det finns ingenstans jag ska"

*