En Smaragdblå Vinterdag

Vintern är ett gnistrande
fyrverkeri runtomkring oss
flickan framför är klädd
i smaragdblå gåtor som får mig
att vilja tala ur mig evighetslånga
diktböcker till hennes tveksamma
ära bara för att i nästa nu finna
att jag har blivit stum

Det singlar ihopknycklade diktlöv
ovanför våra grantoppar, men hon märker
inget alls, talar bara fritt om mekaniska dagar
om kameror födda på sextiotalet, jag vill
hemskt gärna lyssna i timmar efter timtal
men finner att jag också blivit döv

I nästa nu förvandlas
vintern till en svartraggad
hundjävel, runktomkring
oss faller stålljud
ett flertal skarpslipade
minnen meteorkraschar
över fälten

Jag vill få yttra något om
Skönhetens samband med
den reella verkligheten samt
våra egna relevanta uppfattningar
om densamma men mitt nödtvungna
teckenspråk är att likna vid
en sönderpraddlad älgko

Ingen av oss förstår någonting
och vi märker att vi fryser, solen
har åkt hem i sitt rosa rymdskepp
endast eremitiska stjärnor blinkar
kvarlämnat dystert åt oss så jag lämnar
för att gå, men märker hur hon tar min hand

Frosten får ekstammarna
att sjunga dansanta melodier
över nejden, i nästa nu finner
vi oss virvlande inuti ett
gyllene yrväder

Jag hör inget, men
känner hur hon säger
att allt vi ser är gåvor
att människans största brist
är snarheten till girighet, lustfyllt hat
att vi till brädden är fyllda med oro
nagelavgnagd rädsla

Min vän, säger hon
- ta inte det som inte
är till för dig att få, men
gläd dig fritt åt allting
annat längs din väg

Så enkelt är det svåra livet
hon ler och universum skälver
mellan mina ambitiösa händer
snön kramar mina fingrar
tystnaden runtomkring oss
blir en predikan om mitt liv

I nästa nu är vintern
alldeles vanlig flickan
framför går hem till sitt
i en alldeles vanlig havsblå
regnkappa och jag kan tala
och lyssna så mycket
jag finner för gott

Om jag bara kunde finna
något värdigt här i existensen
att på något sätt vilja
samtala om