Livets Teater

Natten är hög som
ett nybyggt babelstorn
du står vid ett bokbål
het som en förkaklad ugn
med ungdom och barndom
i dina darrande händer

Världen stirrar mot dig
och vill fråga vad som gör
att du vill vara så stor, du är
bara femton år och har ännu
fötterna i himlen, än finns tid
att stillsamt lägga ner vapnen
än finns tid att slappna av
och tryggt ta sig härifrån

Det är inte nu du måste ha
svaren, det är inte nu du
måste veta varför du
lever och är till

- men det är nu du står
med tusen kommatecken
i din famn och vill bygga
meningar utan slut
och utan ände

 Ja, det är nu du är äldre än någonsin
femton år och bergsäker på att flickorna
vid brunnen aldrig kommer se dig
du står i utkanten och vet inget om
vad du ska göra med armar eller händer
du har din nykläckta poesi på dina fingrar
men inga ord i käften, du vill vara så stor
men är ännu ingen ålder, du är bara herrelösa
dagar och en kropp utan strukturer i ditt blod
sjunger havet om en vårkväll utan kuster
i ditt blod sjunger sommarnatten om
en värld större än vad ditt unga
förstånd mäktar med att förstå

På natten när skuggorna gått till sängs läser
du hyllmeter av böcker, orden smakar mysk
och österländska dimmor, bokstäverna doftar
cigaretter och bortglömda kyssar

Du bygger poetiska kartor på din hud
samlar bläck från drömtexter i dina nervbanor
du är en varelse högre än vinternatten, världen vill
viska dig till sans, men du lyssnar inte på någon
som är gjord av kött och blod, för dig finns bara
myterna,  för dig finns bara sagorna som sjunger
om en sanning värdefull nog att ge sitt liv för
om än ett liv med blott femton år
på en spröd och ömsint nacke

Så virvlar evigheten till
flickorna i pudersnö
dansar iväg från dina
gathörn och bokbålen
börjar försiktigt att brinna
på ett sunkigt lägergolv gråter
du ur dig dina poetiska texter
och du är femton år ung, men äldre
än världens berggrunder, ja, du är
en liten skithög men ändå större
än alla universums oceaner

Celebranten står med lyfta händer och sjunger
om barmhärtighet med skägget fyllt av böner
du står med öppen mun och försöker säga något
vad som helst, men kyrksalen är välfylld och
alla människor som finns häromkring är mer solida
än du någonsin har varit, flickorna i kritvitt sjunger
om ära och härlighet och golvet snurrar taket lyfter
natten är så långt bort att du undrar om du någonsin
funnits till i andra dagar än i denna spruckna lovsång
om du någonsin har varit något som går att känna igen
också utanför dessa väggar gjorda utav glas

Världen står med förstulna ögonkast utanför
dörren och undrar om den har anledning att
existera, du är på en annan plats nu, men fortfarande
en pendel mellan allt och ingenting, när sommarnatten
tar tag i dina fotsulor är det som om hela existensen
finns i dina lyriska fingrar, men när kylan kryper
in under naglarna är du inget annat än
en förstelnad sten, en sten lika stum
som världens samlade berggrunder

En dag är du kanske
tillbaka på de slitna kyrkgolven
en dag kanske prästen ser dig för
att spricka upp i ett välsignat leende
en dag kanske du har glömt
alla krig och alla slagfält
en dag kanske du är äldre än femton år
en dag kanske du är yngre än vad du är nu
en dag kanske natten lagt sig ner
för att vilsamt somna in

Till dess, minns att det är långt
och länge än tills det att du behöver
veta varför en sådan som du
lever och är till