Flickan ifrån förr lägger ut sitt liv
på äldre poetissors vis, hon briljerar
det glimrar när hon målar upp en
ouppnåelig likväl fysiskt närvarande
tavla av det euforiskt lyckliga livet
från tiden då varje gata varje hörn
längs vägen rymde ett universum
värt att dyka ner i, bosätta sig vid
Munken är tyst, vet inte hur orden
ska läggas, ifall han en gång ägt dem
har de sedan länge flytt hans sida
istället lyssnar han till flickans skälvande
tal om längtan- hon berättar om pojkar
avlägsna länder, öl och vin som fyller
kropp och själ med glädje och förundran
men bortom hennes ord finns något som
snuddar vid det andliga, ja flickan vidrör
det himmelska utan att veta vad hon gör
Munken är fortsatt tyst, ty han vet hur
ord förstör, endast kan förfula det outsägliga
- det som inte förstås, men erfars, det som inte begrips
men läggs varsamt i vår famn, det kan man inte predika om
så att ett förmörkat hjärta klarar av att se - endast handlingar
kärlekens form av gärningar kan vittna om Den och
Det som står över allt vi känner och vet om
Munken lyssnar ett varv till på flickan som
vrider och vänder på sina ord tills de får
formen av bilder och filmer om den förunderliga tid
som var - han minns och förnimmer smaken
av döda drömmars doft, det rycker i hans kropp
- i allt från fingerspetsar till könet till hans alltför
torra läppar- några ord, får han inte fram
de är allt för stora, allt för futtiga
De rymmer kosmos
och kan inte få fingrarna
runt en myras skönhet
När flickan sedan frågar om munkens plågsamma tystnad
om varför han sitter där som genomkorsad av oändliga
paradoxer stammar han tyst i någon minut
eller någon timme, fläker sedan ur sig
Gud
Deras minimala universum bävar
tycker han, flickan bara suckar så som
varelser av hennes sort gör inför det
simpla och det stumma - det räcker
inte, vill hon mena - reliker ifrån
glömda tider släcker inte törsten
lindrar inte den brand som brinner
i hjärtats mitt, i centrat av livet
som vi fått oss till dels
Munken svarar nästan med att skrika
gråtande famla efter en förklaring
som lyfter, men deras liv, deras värld
och kosmos runtomkring dem stannar
på motsägelsernas bistra nivå
Vi är i ett tyst, okänt, ondskefull
form av rike, helvetets eldar slickar
ständigt våra händer- de som vågar tala
om Gud är inte sällan bödlar i nästa andetag
sådana som krymper det förunderliga
förbittrar det levande vatten människan
har förstånd att dricka av sig självt
Likväl rör hon sig
likväl dansar jorden inför
tanken på det himmelska
och har så alltid gjort
likafullt står mannat framdukat
på marken varje dag som går
Hur förklarar du det
skönhetsjävel?
Och det är inte ens teoretiskt möjligt
att svara, världarna mellan de två
kommer aldrig fogas samman
det sakrala vinet och lovsången
invid paradisets osynliga lyster
går aldrig ihop med det profana
livets enkla allsång intill
ölstävornas gästabud
Det är två skilda storheter
det ena ofattbart och outsägligt
det andra fullt fattbart och så ljuvligt
enkelt att ta del av, men där det första
kanske inte ens finns utom vår fantasi
så är det senare för alltid dömt att dö
- däri formas inga helgon utan
endast maskätna lik i högar
Det förra är evigt, bortom vår existens
men också inbyggd i vår iris glans -
vi kan aldrig få del därav, men det tar
aldrig slut på dårar som påstår att
vi ändå fått till oss det av nåd
Det finns till och med de som
hävdar att det fanns en man
som i allt var både och, att
han bar båda världars rymder
i sin ömt skapade kropp -
ja, jo, det finns i sanning
dårar i vår värld
Nu får munken åter mod att
tala som om han trodde på
sig själv, som om han visste
vad hans liv berott på, varför
han hamnat där han blivit
med darr inte bara på stämbanden
utan i hela sin varelse säger han så:
Detta, min vän från andra tiders dagar
är mitt enda hopp om sanningen
Dina bilder, ditt sätt att leva livet
är mig skönare än mitt eget liv
men en dag glöms dina bilder
ord och gärningar bort utav alla
och envar, det är dömt att bli så
det vet vi båda två
Men dårarnas hopp och tro
lever rakt igenom tid och rum
kanske ja, troligen är de bara
heligt galna men om, jag säger om
de får ha rätt i kraft av himmelsk nåd
och glans finns det däri, i deras ord
och vittnesbörd ett liv av liv som aldrig
kan ta slut, som aldrig kan förstöras
När sedan universum krymper ihop
till mindre än spetsen av en nålsudd
då säger jag dig, då är sången från
deras heliga läppar det enda
som någonsin hörts ifrån
askan av vår jord
