Släng Allting På, Lilla Tik

Du tystnar
lägger undan pennan
drar strömmen ur dator
och smartphone för att
sedan blunda utan att
andas ett endaste
ord inom dig

När du öppnar dina ögon
ser du in i ditt djupaste jag
någon som ofta skrämt dig
från dina vett och förstånd
men den här gången blir
du inte rädd, nej, du möter
hennes blick till det att hon
slutligen sänker sitt huvud,
samlar sina saker och går
ut genom din dörr

Denna dörr, som världen så
ofta vill passera indragandes
med sina tonårskänslor
sin eufori och sina mödor
sina gudar och demoner
-
Nu har du med mod och styrka
nog att stänga dörren helt, regla
den en stund med dynamit
för att så skapa ett rum för dig allena
och inga andra, ett rum där du till sist
kan i allt utvärdera, berömma
just ditt sätt att överleva

Du vet att du aldrig blivit skänkt en enkel lott
du har levt ett liv närmare gamla tiders strävan
än den nya tidens bekvämlighet du har kämpat
mot din kropp, din själ har vänt sig mot dig
och din ande har invaderats av tankesystem
för stora för din unga ungdoms magra mylla

Men nu
är trädgårdslandet
rensat för en tid
strax börjar det om
det är så jordens rutt
fungerar ett liv utan kamp
är en urvattnad utopi alla
alltid drömmer om, men få
på riktigt faktiskt önskar

Nästa varv ska du ha kontroll
då tänker du ha vägmärken
tydligt markerade på kartan
och om kartan för dig vilse
ska du kunna säga
till dig själv

"Lycka är inte att ständigt ha huvudet i det himmelsblå
utan att få rota sina fötter i näringens grundjord, att i allt
och varje andetag få vara säker på vem jag är och skola bli

och mig själv
det kan jag vara precis
precis varthelst jag hamnar"

Dagarna kommer att gå
även nätter vill avge sina besök
tårar finns fortfarande i mängd
bland ditt förråd men du har
börjat inse det här nu:

Världen kan slänga åt dig
vad den vill, söka döda dig med
allehanda ting, du överlever
allt, har alltid gjort

Ja

Du vet
att du i sanning
kan överleva precis
precis vadsomhelst

Vingar Av Diamant

Vid den röda mattan
under blixtarnas sken
står stjärnorna i grupp
och håller om varandra
de brister ut i ett gemensamt
leende och världen briserar välvilligt
mot dem i exploderande, fyrblommiga färger

Ja, kvinnorna i ögonvrån dansar
och skrattar mot varandra, skålar
i kristallklar champagne och säger:
-
Livet blev visst ganska
underbart drömmarna
slog in och mina
vingar bär

Ja, kvinnan som kan flyga
är vackrare än någonsin och
jag vill fråga henne om jag får
ta med henne ut någonstans, jag
bjuder på allt- vin, smörgåsar
väloljade italienska rätter i tusental
vadhelst hon önskar vill jag så kunna ge
men hon känner inte igen mig säger
att hon glömt mitt namn

Min värld raserar på ett ögonblick
allt blir till en villfaren dröm, längd och
djup blir omvända begrepp, jag kastar
mig vilt mot min längtan och innehållet
i mina skönaste drömmar, men allt
tas ifrån mig, allt slits sönder
glider plågsamt undan

Allt medan kvinnorna av stjärnformat glas
fortsätter att skratta, ljudet klingar högre och starkare
bygger sakta upp sig som en blackbox runtomkring mig
där inne klär de av sig, byter om till dramatiska gestalter
större och resligare än universums själva höjd - de talar
och dånet från deras röster är vildsinta vattenfall
de rör sig och blixten, stormvinden stillar sig
blickar förundrat över det som sker

Evigheten kliver in, visar upp sig
och min enda reaktion är att gråta
för jag vet så innerligt väl att jag
kommer att dö, dö en dag som är
förvillande lik morgonens gryning

Jag går ut därifrån, slår mig ut,
våldtar, klöser mig ut med blod
sölandes bland mina steg sliter
jag mig från rummets kvävande puls
- ut till en värld mer kluven och naken
än jag själv, men jag ser mig inte om
- inte med en blick, inte med
udden av ett andetag

*

En tid, långt senare
kommer kvinnan med diamantvingar
att se mig igen, hon kommer fråga efter
mitt namn och säga att min blick väcker
ett undrande minne hos henne- då kommer
jag svara med ett bistert flin på mina läppar:

Den mannen du minns är död
han lever blott i ett bleknat drömland
som aldrig mer kan hysa hoppet om att vakna
i den här världen lever inte längre jag utan 
själva himlen inom mig- vad än nu det betyder

Ibland ter den sig som 
en mörk, kall, evighetsprydd rymd 
ibland är den fylld med fågelsång 
och ändlöst, varmklätt solljus

sedan skall jag ursäkta mitt babbel
och klädsamt fråga med
min vänligaste ton:

Madame, får jag lov
att så bjuda er på 
ett glas vin och 
lite bröd?