Vid den röda mattan
under blixtarnas sken
står stjärnorna i grupp
och håller om varandra
de brister ut i ett gemensamt
leende och världen briserar välvilligt
mot dem i exploderande, fyrblommiga färger
Ja, kvinnorna i ögonvrån dansar
och skrattar mot varandra, skålar
i kristallklar champagne och säger:
-
Livet blev visst ganska
underbart drömmarna
slog in och mina
vingar bär
Ja, kvinnan som kan flyga
är vackrare än någonsin och
jag vill fråga henne om jag får
ta med henne ut någonstans, jag
bjuder på allt- vin, smörgåsar
väloljade italienska rätter i tusental
vadhelst hon önskar vill jag så kunna ge
men hon känner inte igen mig säger
att hon glömt mitt namn
Min värld raserar på ett ögonblick
allt blir till en villfaren dröm, längd och
djup blir omvända begrepp, jag kastar
mig vilt mot min längtan och innehållet
i mina skönaste drömmar, men allt
tas ifrån mig, allt slits sönder
glider plågsamt undan
Allt medan kvinnorna av stjärnformat glas
fortsätter att skratta, ljudet klingar högre och starkare
bygger sakta upp sig som en blackbox runtomkring mig
där inne klär de av sig, byter om till dramatiska gestalter
större och resligare än universums själva höjd - de talar
och dånet från deras röster är vildsinta vattenfall
de rör sig och blixten, stormvinden stillar sig
blickar förundrat över det som sker
Evigheten kliver in, visar upp sig
och min enda reaktion är att gråta
för jag vet så innerligt väl att jag
kommer att dö, dö en dag som är
förvillande lik morgonens gryning
Jag går ut därifrån, slår mig ut,
våldtar, klöser mig ut med blod
sölandes bland mina steg sliter
jag mig från rummets kvävande puls
- ut till en värld mer kluven och naken
än jag själv, men jag ser mig inte om
- inte med en blick, inte med
udden av ett andetag
*
En tid, långt senare
kommer kvinnan med diamantvingar
att se mig igen, hon kommer fråga efter
mitt namn och säga att min blick väcker
ett undrande minne hos henne- då kommer
jag svara med ett bistert flin på mina läppar:
Den mannen du minns är död
han lever blott i ett bleknat drömland
som aldrig mer kan hysa hoppet om att vakna
i den här världen lever inte längre jag utan
själva himlen inom mig- vad än nu det betyder
Ibland ter den sig som
en mörk, kall, evighetsprydd rymd
ibland är den fylld med fågelsång
och ändlöst, varmklätt solljus
sedan skall jag ursäkta mitt babbel
och klädsamt fråga med
min vänligaste ton:
Madame, får jag lov
att så bjuda er på
ett glas vin och
lite bröd?
