Så ska jag då skriva dig den text
du fått för dig att jag gav, visst har
jag rätt i att den lät ungefär såhär:
O, snälla dyra fågel från förr kläd
dig i frälsningsdräkt för min skull
och anländ till min räddning
Ge mig någon av våra lyckliga dagar åter
låt oss skratta loss i jungfruhelvetets
tragiska korridorer, låt oss dikta våra liv
uppå varje café i stadens nattliv eller
låt oss kramas i timtal medan
fyllan gör sitt jobb
Snälla, ge mig en del av mitt liv tillbaka
var min hjältinna, var min vänskaps
gyllene beskyddarinna
Något i den stilen, inte sant? Och låt mig
då i all mildhet fråga hur du läser, med vilka
blinda ögon du öppnar mina texter
Min forna vän, jag känner inte dig
like lite som någon annan här i världen
inget alls till det inre, endast simpelt lite
till det yttre, vi har delat några dagar
men det är också allt- Hur skulle
du kunna vara min musa, föremål
för smicker och reell sentimentalitet
varför får du för dig att du är särskilt
speciell som enskild vän och person för mig
- du är endast en av många jag gett denna typ
av dåraktiga välsignelse till, du är endast en
av alla de detta års augusti för alltid tog ifrån mig
Förlåt min synd och min begränsning som fått
dig hotad och instängd, jag inser min klumpighet
till fullo, men du borde kunna förstå min försäkran
- i min värld är du inte på en piedestal, isåfall
endast en av ett diktpappers banala höjd, jag
vänder mig till dig enbart som vän och jämlike
- i visst är du över mig, i somt är du under mig
du är kort och gott min vän, i mina ögon också
min syster i en färd mot något större
I grunden är du dock en främling och som sådan
kan mitt skyhöga språk aldrig nå dig annat än
som en symbol för alla de människor som
lever ett annat liv än mitt, men ändå får mig
glad, ändå får mitt hjärta att utbrista 'yes
detta är utan tvekan något bra'- tål du inte
att användas så, om orden blir lögn och
skarpa svärd för dig så låt dem strömma
som luft och vatten bredvid dig - de är inte
till för dig, kanske inte ens för den
jag fått för mig att du var
För detta stör mig grovt, inte bara du har klagat
bränt dig på min storvulna omtanke, varför är
det så svårt att få besjunga sina vänner på ett
sätt som når fram, varför går det inte att dikta
om det hopp jag har om att mänskligheten en dag
ska dela samma lovsång, ska finnas i en hel
gemenskap utan sprickor, utan sund
Dela inte det hoppets struktur för allt i världen, släng mina
böner i papperskorgen för all del, men försök inte få mig att skämmas
för min vilja, vantolka mig inte i din rädsla till den grad att jag
i mitt försök att fåfängt nå dig blir ett monster
Min forne vän
vet det nu och för
tider som kommer
att om du en dag inte
finner några händer
att fatta, vill jag få vara
en att greppa tag i
om du behöver ett kloster
att ta din fristad till
så vill jag känna till ett
som kan gömma dig en tid
om du en dag skulle behöva
en munk att tala med så
vill jag bli en som kan berätta
om en värld du kanske
inte känner till
det var bara det
bara det
jag ville säga och
om inte det gick
att höra så
förlåt och
med det sagt
adios amiga
gracias por favor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar