intro
glasskärvor skakar
vinterkylan vibrerar
jag skriker så högt
att jag lyfter, möter
bergskedjor i luften
tar junivinden i famn
och mitt väsen blir ersatt
av ett stort och ändlöst rop
jag skriker och gatuljusen
tystnar
undrar vem
i helvete jag är
I
Jag är ingen, i natten
en främling i ett stilla
skogskvarter, hästarna
i hagen intill betraktar mig
med svarta, djupa blickar
som om de tänker att en
sådan liten skit som jag rakt
inte kan vara en av kosmos
kommande konungar, det måste
vara något fel, måste vara ett skämt
måste vara någon som trixat med himlens
informationscentral, såhär får det rakt
inte lov att vara
Och den lilla skiten skriker, skriker
om sorgen som bor i ditt försvunna
skratt, chocken som finns i en målvakt
som somnar för att inte vakna upp
smärtan i alla dagar som inte är
en mjuk majdag mot nyvaket skinn
skiten skriker över det oerhörda hånet
i att existera på det sätt som vi är med
om, men som ändå aldrig slutar hända
varje dag ännu ett mirakel
att tacksamt ta emot
varje dag ännu ett helvete
att förvirrat genomleva
Stjärnorna lyssnar förstrött, planeterna somnar
sömnigt om, lövträden undrar vad som händer
och tiden bara fortsätter att gå som om den vore
på väg till någon särskild stans, jag slutar ändå
inte med mitt skrik för jag vill hem
Hem till en plats där du kan stråla
ikapp med solskenstakter, hem
till en tid där utopier håller varandra
i handen och finns till mer än någonsin
hem till dagar som är ett överflöd av
ljuvaste vin och mjukaste olja
II
Jag vet att längtan är ett tidsfördriv för ren
och skär förspillan, att skrika lungor ur sig
för något bara amsagor kan med att tro på
är ett slöseri på kraft och energi, vi borde
hellre minnas att hästar, glas och trädstammar
är ett resultat av fotondanser och återhållen fantasi
det finns ingen mening med att vara rädd i denna
molekylära omvärld, men heller ingen anledning
till att känna glädje, ta ett andetag i taget, brottas
med en hästhage om du så känner, men glöm den
dag som dog igår, min frusne vän, den kommer
aldrig åter till dig och inte heller något av allt
som du fått för dig att du bryr dig om
Säger natten och jag orkar inte svara
jag vet att du gråter ikapp med ett överhettat
vårregn just i denna stund och jag har inga svar
att yttra, inget som kan torka tårar eller leda fram
till nya stigar, jag har bara mitt milshöga rop som
inte vet vad den vill säga, jag har bara min sorg
min tanke om att det skulle varit mer, det skulle
varit vackrare än vad denna natt kan ge
än denna sabla vinternatts strukturer
outro
Julivinden tar min hand, säger adjö
och jag sjunker genom luften, genom
frostat glas och spruckna gatuljus, ner
genom vinterlandskap och glömda höstlöv
ner till en verklighet jag inte kan med att
ens försöka förstå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar