Väggarna Faller

Är så rädd att alla väggar
kring mig skakar, de krymper
ihop till vanskapta, miserabla
missfoster, de faller sönder
i mjuka smulor mot min hud, jag
söker skydda mig med sönderspelade
toner eller några eskapistiska bokstäver
jag försöker fåfängt dölja mina tårar
för spikregnet utanför, skydda
mitt hjärtas skuggor för mörkret
som patrullerar gatorna därute

Är inte säker på om jag
har styrkan att lura någon
här i vuxna världen, jag är en
avskalad rännstensunge och varelserna
i regnbågsskimrande grått fnyser åt mig
när de tar sin väg förbi, de lever ett annat liv
med andra rytmer, andra lagar, annorlunda
sätt att ta sig fram i dagarnas strömmar
och visst -

det händer att jag önskar
 att jag var som dem, det händer
att jag gör försök att likna dem
med livskompetensen sjungandes i blodet
det kommer dagar då jag skådespelar stunder
av ett stående, gående, fungerande tillstånd
men så snäpper oundvikligen gummibandet till
illusionen löses upp, drömmen blir ett luftslott
och tar formen av en ensamt singlande
snökristall rätt ner i en lavaflod

Till slut
så är allt tillbaka i gamla
nerskavda hjulspår, ett hack
längre ner i avgrundsleran
och jag river mig naken
krafsar av mig smutsen, kletet
och det variga sotet från min blåslagna kropp
endast för att märka att inget har försvunnit
spegeln visar samma skräck, samma sorg
samma stumma frustration som alla vuxna dagar
matat mig med och det är då stunden kommer
då jag halshugger mina drömmar, det är då jag kapar
alla linor till det land de kallar verkligheten, det är då
jag  bränner alla broar till en verklig form av liv med ett
vällustigt leende spelandes på läpparna, jag tillhör inte några
solida strukturformer, för varje slag jag får försvinner vitsen
med att ständigt försöka efterlikna en dans
som bara krossar mina tår till benmjöl

Är så rädd
att blodet i mig stelnar
i en dröm får jag dricka ett vin
som smakar så dyrt av mjölk och honung
att något i mig för en sekund tror att sagorna
i luften har en chans att vara sanndrömda igen, och
när jag vaknar är regnet ljuvt som sammet, mörkret
svalt och lätt mot huden, när jag vaknar är det
som om verklighetens liv angick mig igen

Är inte säker på om jag
har styrkan att lura mig själv
mitt blodomlopps lagböcker dikterar
villkor efter tolkningsmöjlighet för mig och
jag ser en slingrig slalombacke nedanför
mina darrande knän, jag vet att jag är kallad
till att vara duktig, jag vet att jag är skapt
till att vara stark och kry, men mitt inre
skriker, mitt själva jag vrålar sönder
himlabergen efter enkelhet

en enkel film förutan mening 
alltför mycket chips i anslutning 
till ett bridgeparti, vadsomhelst 
bara där doftar av vitsippor 
och fyrkantiga cirklar 

Är så rädd att världen krymper till en fingerborg
av minimalt format, jag springer bort från hundarna
på avenyerna för att falla rakt i famnen på monstren
boendes på bakgården, jag vill skrika med en mistlurs
dån, jag vill få försvinna i sirenernas förtrollande väsen
jag vill allt förutom min egen typ av liv- vill hantera varenda
strid förutom den emot min rädsla, men vart jag än tar vägen
så följer han min sida. vart jag än går så finns han där
för att förgifta vartenda steg och andetag

Är så rädd att världen brakar sönder
i koldamm och atomfragment, är så slagen
i skräckens bojor att jag är tvungen att stanna
där jag nu befinner mig - stilla låta livet
verkligheten och allt det vackra
jag vill älska följsamt dra förbi
för att ges en kontur, struktur
och allmän konstistens som på
intet vis tillhör mig och
mina sätt att leva