Allvaret

Jag mötte Allvaret i en gränd
utanför staden, han var lång
och mycket tyst, vi slog följe
i den stunden, han hade inget hem
fick jag förstå och jag, jag gick
ju vart som helst där fanns en väg

Till en början talade jag såsom jag brukar
högt och snabbt och utan många pauser
de svar jag fick var i form av frågetecken
varav en del jag inte förstod och ytterligare
en del var för mig omöjliga att se

Med tiden blev hans steg liksom mina
han haltade fram som en påkommen krympling
och mitt tal blev försagt, smittad av hans tystnad
vi gick som tvillingar bredvid varandra, vägen
blev lång och våra steg än kortare - jag frågade
om vila, om en rast i diket var oss möjligt

Han sa "har inte tid
finns inte plats, är inte lönt"
och hans ansikte var gjort
av sten och koldamm

Nu var det min stund att gå helt tyst och inåtvänd
hans namn var Allvar, det visste jag, liksom mitt
kunde vara Lättja eller Löje, men också jag
hade djup i min själ, tänkte jag, jag är inte
bara luft och dimma

"Allvar" sade jag med bävan i min stämma
varför känner jag inte igen dig, varför är det
som om vi aldrig setts, när jag ändå måste
tänkt en del på dig och dina likar

Hans blick var brunnen från en bottenvärld
hans röst var bara en fråga jag inte förmådde
höra eller ens ha chansen att nå upp till
hans läppar av granit sa inte ett ord
men luften var tung av hans stämma

Vi var nu inne i staden, vi hade hunnit
en lång bit utan att förstå det, människor
gick omkring oss i skepnader av mångfald
de var av alla slag, färger och smaker
men ingen märkte av oss, vi stod på
torget Allvaret och jag, men ingen
eller ytterst få kunde med att se på oss

"Jo" sade han och stjärnbilderna vred sig en sekvens
"Du har sett mig i dina unga dagar, men du har också
trott att jag bara var en skugga, en skreva i klippan
en kort reva i tiden- Du har hälsat, promenerat
med mig förut, men sen har du gått vidare
du har sagt att det inte var värt besväret
att jag varit för olik allting annat
eller något ditåt

Alla här
har gjort
detsamma"

Bilars motorljud, sireners avlägsna
tjut, sorl från skaror utav röster
skratt, ett nedtonat gräl
en mor som köper
godis åt sitt barn

"De har hälsat på mig ofta
talat med mig länge, men
sedan sagt att de vill annat
att tiden inte räcker och
jag har åter blivit hemlös

Tro inte att jag dömer, jag är inte Gud
inte ens en ängel och klandrar ingen mänsklig
jag är mest en tyngd, en börda, har ingen tröst att ge
-
men mitt uppdrag det är stort och jag behöver ständigt gå
vill du följa mig en bit, du människobarn
eller ska du någonstans?"

Jag svarade "nej, vet du vad
det finns ingenstans jag ska"

*

Säg Det Igen

I

Kan du säga det igen
lisa mitt sårfulla inre
med talet om att jag inte
är helt fallen åt det värdelösa
vill du åter berätta om lystret
du anar hos det som är mitt
om att jag inte bara är fylld
av all min brustna svaghet

Utanför dessa murar byggda
av bön och tålmodig strävan
är jag ett rö för vinden, ett öppet
villebråd för hundar, skydd av
lyckans fagra fåglar, en vandrade
paria med liklukt under mina fingrar
en vindskugga utan struktur, utan riktning

Mörker och Ljus bor inom mig
som hos alla andra, men jag har
syndafallets stämpel över min
vänstra sida och jag har aldrig
lärt mig att arbeta mig hel, har
missat att förskansa mig
envishetens krigarbälte
tålamodets styrka

Mitt liv är svaghet i mig själv
utan sälta eller värde, det har
bekräftats gång efter annan
behövs inga lektioner
om min brist och vekhet
saknar ingen predikan om
min syndburna natur

I Augustis skymning
glömdes jag av Gud,
utslängd i världen utan Tro
eller någon kompass inom
det hjärta som jag gavs

II

Säg det igen om
du vill, hur du ser något annat
något vackert, något ljuvligt
något värt att vidröra, kyssa
rent från brännande tårar
lyfta upp och badda av från
världens alla svårigheter
-
säg igen att även mina sår
kan tala om det himmelska
att också min svaghet kan
vittna om Gud

Natten är mitt hem, demonerna
mina lekkamrater, de berättar om världen
och ljuger ytterst lite, min vänstra sida är
alls inget undantag utan inom den regel
som härskar överallt- från Utöya till Auschwitz
från Sävhavets offer till Simsons troféer
- ondskan härskar, människors, Guds söners blod
är det som göder jorden än mer för varje dag som går

Utanför dessa murars helighet är jag
en bottenlös brunn, ett djupt hål av
tvivel som livet faller genom och
där dödens dofter sprider sig

III

Snälla, säg det igen
hur fel jag ändock
måste ha, hur Gud
inte räds det avskyvärda
hur Han må straffa och tukta
men inte vill oss något verkligt ont
säg mig att Han gör under med de döda
att Hans kors frälsning tar sig in också
bland de glömdas fördömda land

Ja, berätta för mig hur fel min rädsla måste ha
sjung för mig om den äkta ström av godhet
du säger finns inom mig, att jag inte tar slut
där min begränsning börjar, att det sanna livet
finns inunder mina lager av misströstan och fruktan

Jag avskyr att strida
är så trött på kriget
och det eviga fälttåget
jag vill allt annorlunda
klandrar Gud för att han
nyttjar smärtan som en väg
till Verkligheten, men visst
är det så att vi inte har något val
- visst är det Detta vi har att välja
eller också Intet Alls?

IV

Förlåt att jag hungrar efter dina mjuka ord
berätta igen om det overkligt fina du får
märka i mig, jag är ännu för svag för att
endast nöja mig med Guds uppfordrande
förmanande tystnad, behöver veta
få bekräftat att jag duger också
i människors enkla form av Kärlek

Fullheten bor inte hos mig än
jag ser Guds rike blott som ett
dammkorn i fjärran och endast
Han vet om jag en dag får
komma dit så dyraste
vänligaste vän säg mig
än en gång

Att jag just nu
just här också får
duga, som jag är