Jag Är Kär I Dig Sagt Med Tusen Och Ett Ord

Förlåt
för att jag stundom
önskar det som inte är
mitt att drömma om- ur
ett perspektiv och säkert
fler än så är det nog inte
ens farligt, jag ber uttryckligen
om inget, begär onekligen intet
mer än så- men det är ändå alltid så
att i min inre sång kan jag inte tystna
där kan jag inte ljuga och det är tvivelsutan
så att den sången emellanåt handlar just om dig

Vad det nu betyder
i det långa loppet, jag vet ju
rakt ingenting om dig- du kan ha
gjort vadsomhelst på vilka som helst platser
i ditt liv, du kan i dina dagar ha varit vem som helst
annat än den person som råkat hamna här med
den person just jag råkar vara under samma tid

Likväl vill jag inte
be om ursäkt för att
jag får märka allt
det goda som du har
och äger, allt det vackra
som du är i din person
och din gestalt

Det stör mig att en
sådan enkel komplimang
som det i grund och botten
endast är kan bli till något tveeggat
något som plötsligt riskerar
att förpliktiga för dig

För jag vill försäkra om och åter igen
du måste ingenting på grund av
vad jag kan se, det begärs i sanning
ingenting av dig, bara för det faktum
att du är attraktiv för mig

Och attraktionen är inte ens poängen
jag vet att det aldrig kommer vara min plats
att söka ta hand om dig när du är tyngd av bördor
jag vet plågsamt väl att det inte är mitt uppdrag att
torka de tårar du önskar få bort, det är inte jag
som ska vandra vid din sida till världens ände
och längre bort än så om det behövs

Så vet jag att det är
och måste vara, det är inte
heller den insikten som får mig
att slåss i någon slags förvirring

Det är mer frågan ifall
jag ens kan göra någonting för dig
sprunget ur mitt eget vett och styrka
utan att riskera att någon av oss tror
att man för dess skull vill något mera -
är jag tvungen att tro att du för säkerhetens
skull inte skall behöva mig alls 
i denna snedbegärda värld

Ja, möjligen är det faktiskt
så det är och åter måste vara
och i det fallet vill jag vilsamt
önska dig allt det goda jag förmår
- gå du ut i stora världen
och erövra de riken du önskar
finn allt det som du söker
och vila ständigt i det
som är av Herren

Och om det någon gång skulle
finnas en börda, en tyngd som
jag kan lätta så vet det att jag
alltid vill finnas redo, alltid vill
finnas så som du behöver

Ja jag
skall alltid
finnas här som
din evige broder
och vän

Glädjens Melodi

Lyssnar till en nedbruten melodi
om Din nåd och jag tänker att jag
saknar förmåga att förstå, vi bor i en värld
där bomber och barngråt är vår vardagsmat
i en värld där natten föddes först, där allas
största fråga måste vara hur skulle
Din godhet kunna vara möjlig?

Melodin slutar inte spela trots mina
frågetecken och till sist doppar jag mina
fötter i Din nåds stora hav, märker stilla
att det bär, att solen skiner också i oktober
att det fungerar att leva även med sorg
och smärta boendes i bröstet

Melodin fortsätter tala, berättar att vattnets yta
bara är nådens början, några millimeter ned
så börjar djup efter djup av ofattbar lycka
av begrepp våra människoord inte
har en möjlighet att skildra

I melodins källa hör jag en röst
sprungen ur Emmaus körsbärsdal
någon som frågar om mitt namn
och vart jag ämnar gå med mina vägar
en röst som med ett mångtydigt skratt
undrar varför jag inte lyssnat till Skriften
i mitt hjärta, inte hört Ordet som
syns på himlarna, som finns
i varje andetag jag tar

Det som lyder:

Jag vill er inget annat än det goda 
än er lycka och all glädje ni vill ha
för varje tår ni fäller ska jag skänka 
tusen skratt, för varje dag av sorg 
vill jag ge en evighet av sol, jag vet 
att det är svårt att tro, men jag ber bara
om din vänstra hand, jag att det är svårt 
att tro men jag ber bara om din skygga blick 

Fäst den över världens kedjor utav berg 
förbi ravinerna av svärta och död fäst
den på din längtan, din innersta 
varelses drömmar och visioner

I en värld där kaoset är en lag, där
bokstäver och regelhäften är viktigare
än liv och lust, där egen snöd vinning väger tyngre 
än allas gemensammas givna seger - i en värld där
allt är upp och ner, bakvänt och utom mig är det 
svårt att tro på det jag verkligen är, jag vet det 

Men det jag vill ge är sannerligen bara det som är av mig
och Jag Är Kärlek, Trofasthet, Barmhärtighet Frid 
och Evigt Lyckligt Liv i Ljus - jag vet att det 
i sanning är något som är svårt 
att tro på, men mitt älskade barn
 - 
det enda jag ber om 
och begär av dig 
är ditt eget liv

Trötthetens Tystnad

Står tyst

framför den gestalt 

jag tror är Du utan 

ambition eller vilja 

att tolka och förstå

Världen utanför larmar 

vill in för att bråka, störa

tjata, tjöta, tissla, tassla 

fråga ut om allt som rör sig

säga:

Varför tror du att du är speciell? 

Du snubblar så som vi, tröttnar så 

som vi, faller precis som vi

-

ja, vi har följt dig 

hela livet och sett att du 

har inga änglar som bär dig 

över stock och sten, som
skyddar dina stackars
ömma fötter nej, vi har
minsann sett hur du
kraschar över minsta
gruskorn som du möter
och trasar dig sönder
och samman

-

Hur i all världen 

kan du tro att 

du är något särskilt?

Jag står fortsatt tyst

låter de hopplösa hållas

mina ord är ändå inte hos mig 

och långsamt blir deras intighet 

en del utav mitt eget, till en trötthet

byggd som ett bergstroll med tyngden 

av en kvarnsten runt min hals, men jag håller 

min tystnad, drar inte mitt spjut mot Gud 

utan värderar stilla mitt tigande guld

Tills natten anländer 

med sin stilla ro, demonerna

tröttnar, de hopplösa går hem 

bara de sant frågvisa stannar 

kvar, med sin ärliga undran 

om vad som gör min väg unik

Då är det som om en röst
från andra sorters rymder
tar till orda:

Mina barn är inte särskilda 

så att de ska slippa världens ondska 

nej, de ska se mer av den än några andra 

men de ska också få se mer av Himlens 
goda redan med sina jordiska ögon

Deras änglar skyddar inte mot 

världens vassa klippor, tvärtom 

Stefanus ödesstenar kommer 

ständigt regna över deras väg

Men deras änglar ska lyfta dem 

över tvivlens berg och åter och åter 

igen fästa deras blick mot Himlens riken

Jag har aldrig lovat dem ett liv utan smärta 

lidande och död- det jordiska jag ger dem 

är i form av tusen och åter tusen kors, ett för 

varje dag att bära, men var och en av dessa 

bär också på en seger, liksom mitt- det tyngsta 

av dem alla- bar på Kosmos Största Seger 

och för de som tror finns det inga skäl 

att vara utan hopp

För i Himmelriket väntar min eviga frid 

och mina barn ska där skörda från 

en värld utan stenar, utan kors 

eller någon smärta 

Där finns inte de 

hopplösas torra tårar 

där kan så vägen utan 

synligt slut ta sin

allra första början  

  

Enkelhetens Evangelium (Är Det Svåraste Som Finns)

Så tar orden slut mitt i ett amen
gesterna blir bara rörelser
bönerna blir ramsor
dogmerna vittrar sönder
till damm och smulig aska

Men mitt i
mörkrets intighet
står Han kvar

När allt är sagt och sjunget
när vännerna lämnat vardagsrummet
i en enda osalig röra så knackar
Han fortfarande på dörren

Frågar om han får
äta min kvällsvard
om jag sen vill
ut och gå
-
ut och
följa honom
till världens ände

Det är inte enkelt säger han med öppna
såriga händer, men inte heller svårt ty
Jag finns i Allting eller rättare
Allting finns i Mig

Jag Är de ljuvliga trädkronorna
du njuter av på sommaren
Jag Är de kungliga alpmassiven
du hänförs av om vintern
Jag Är barnens vackra ögon
Jag Är själva leendet du
älskar hos din käraste

När du ger till den som saknar
är det min ande du överlämnar
När du älskar det som inte är
av dig allena älskar du
det som är av mig
-
När du av godhet eller tvång offrar
det som du älskar för andras räddnings
skull är det i mina blodfyllda
fotspår du vandrar

Min vän, säger Han
och ser med ögon som bränner
hål i min djupaste självbild

Att gå min väg kräver inga ord
inga sånger, inga gester, inga
kyrkrum, inte ens en
gudsmedvetenhet

Att gå min väg kräver
bara tro, kräver endast
Din tro, Ditt hopp
och Din kärlek

Ändlösa mängder
av Min kärlek

15

Jag är aldrig ensam
mitt öde separeras
aldrig ifrån ditt - din fråga
är min, ditt uppdrag
är också mitt

Du fick leva ditt vandring
i en brinnande praktik
du fick se den långsamma
uppgången, det snabba fallet
och verklighetens Fenix
ljuva återkomst med dina
egna ögon - du flackade
aldrig med blicken, hur
ofta den än fylldes
med tårar

Min vandring är höljd i dunkel
min varelse inte lika omsvept
med klargjord, välsignad nåd
som din en gång var- likafullt
delar vi samma kropp, agerar
i samma timme, vi är vända
emot samma horisont

Så må din klädnads
blåa färg också få
lov att vara min

18

Jag landar bland mossgröna smaragder
en hemvand form av mystik och
jag får minnas att du valt att bo
precis där jag befinner mig

I mina hemtrakters skogar
vandrar du och gnolar
på en sång, nynnar fram
en melodi som skulle
kunna lyda:

Det finns ingen anledning att 
vara rädd för tomtar, troll
eller skogsrån, ty vad de 
än kan göra med dig 
så är du alltid hos mig 
så vandrar du tryggt 
på mina stigar, ja 
du är utvald utav mig 
du är alltid älskad 
av mitt hjärta

och jag inser, med en jordbävnings
intensitet att var jag än hamnar
så är jag alltid hos dig, hur jag
än försöker så kan jag aldrig
lyckas mista dig

Varför är jag kristen?

För att jag tror på, har sett och erfarit kärleken som en verksam kraft. Om man ger utav den får man alltid än mer tillbaka (om än inte alltid på det sätt man förväntar, ibland kräver, sig) Ger man utan uppehåll av kärleken så blir man till sist själv en del av den. Det är den kraft som håller mänskligheten, ja själva kosmos, vid liv.

Jesus Kristus är i mina ögon förkroppsligandet av denna kärlek, han är den historiska gestalt som i allt gör den begriplig och konkret. I hans lära vill jag gå för att ständigt lära mig mer, ständigt bli mer lik Den Stora Kärleken. 

Med hans lära kommer också kyrkan, hans vittnen. Jag plågas av dess svaghet och dess brustenhet, vill helst få kalla mig något annat än kristen- inte dela kropp med alla dessa... människor- men utan henne, vår moder, är alla kristna hjälplöst hemlösa. 

I ständig bön om hennes upprättelse och med krossat hjärta inför de fel hon, vi, begått genom historien erkänner jag mig som hennes barn till dess att han kommer åter i härlighet inför det stora bröllopet. 

Kyrkans dogmer är mig dock alltid endast teorier för kärlekens strukturer, i mina ögon sanna förvisso, men likväl teorier. Livet att älska är alltid Jesus, resten är formalia. Livet att älska är alltid Jesus, varhelst han visar sig. 

Min tro är kristen av nödvändighet, det finns inga andra fullgoda alternativ, men mitt hopp är kristet med lust och glädje- oavsett om jag är i dödsskuggans dalar eller i konungarikens festsalar längtar jag till Herrens festmåltid på den åttonde dagen- dagen över alla dagar. Tanken på den är mina andetags grund, mitt hjärtas sanna längtan. 

Ett ber jag Herren om 

detta begär jag

att få vara i Herrens 

hus varje dag 

av mitt liv för att 

skåda Herrens ljuvlighet 

söka svar i hans tempel

Sött Vin Och Sandpapper

I det smuliga regnet

känns ett eko från en tid 

då glöden från mitt ungdomsbröst 

var allt jag ytterst hade, min

hela, heta himmel

Den värmde min ande, själ och kropp 

i sådant mått att inget kunde hindra mig

allt var enkelt att utstå, tappert genomleva

Timslånga väntestunder på iskylda bussperronger? 

Tiotusen slagfält med den man håller kärast? 

Att offra allt man äger för något man inte vet 

om man någonsin kommer uppnå? Inga problem

en självklarhet, glöden i mitt bröst kunde ta mig 

genom allt utan att sluta bulta en endaste sekund 

i vidden av ett ögonblick

Ur Oktoberdimmans kranka blekhet 

kommer en smak av andra dagars kvällsmåltider 

om att dricka sött vin från änglaflickors läppar

att upptäcka världar, himlar, paradis i rymden 

av en nitticentimeters- bädd, insikten om att lycka 

stavas Vi och allt motstånd stavas Dom- smaken 

av en gyllene enkelhet som en annan dag än denna 

var mitt allt och det endaste jag ville

Så fort allting kan ändra sig 

så kvickt vuxendomen kan äntra ens gränser

för att skälla ut ens unga sinne som fastnat i det blå 

få en att förstå att ingen lycka varar, att ingen
jordisk dryck -hur söt den än må vara- tål att drickas
i en evighet utan att få en att må illa 

-

Till sist blir alla ens kläder oundvikligen för små

lustgården alltför liten och när man då väljer att ta 

steget ut finns risken att man inte har en aning 

om vem man är utanför sin egen lyckas gräns

I värsta fall är man ingen alls 

och i dessa sträva sandpappers- dagar

lär jag mig att stappligt vandra framåt- jag vill helst inte

har redan ömma fötter och en värkande kropp, men 

om jag ska ta mig någonstans behöver jag kämpa mig stegen fram

fast jag allra helst vill fly tillbaka till ungdomslyckans ljuva dimmor som 

imorgon inte längre finns utanför drömmarnas rum- min vilja är blott 

ett mischmasch, ett impulsdraperi av lidelser och rena ideal

Jag skall bli vuxen säger jag till Luften utan ord

smeker mitt skägg som jag bär som en mantel

men jag har aldrig lärt mig hur och varför 

har jag också lyckats glömma

Ekot drar i mig, vill visa vad jag riskerar att förlora

för alltid säga nej till och jag vill inget annat än lyssna

se på alla gåvor världen vackert rymmer, men min 

begränsning är ett tecken, min oförmåga 

ett Gudsord ifrån ovan 

Världens vägar är inte mina, ty jag kan 

intet annat än snubbla nedför dem

jag måste lära mig att finna

annat eller tvivelsutan 

döden dö

Så när den sista ungdomslyckans doftljus 

tar sin packning och åker bussen hem till stan 

är det jag som vänder om, går med tunga steg 

i regnet åt ett helt annat håll - med endast 

ett svagt hopp om att jag en dag

kommer hitta hem  

Philip

Min vän
vi delar samma gudstro
du och jag, också jag tror
på en avlägsen Gud, föga mer
än en förste rörare som har jordens
vattenmassor som daggdroppar
på sina fingrar, jorden
med allt den rymmer
får plats i Hans
ena näsborre

Vår egen mänsklighet är inte mer
än halmstrån och fåfänga vindpustar
i Hans ögon, vi är mull och kemiska
reaktioner, föga mer än elektriska
nervsignaler i Hans sinne

Philip, jag tror verkligen också
på en Gud så långt bort från
vår del av kosmos att han inte
hör barnens skrik eller
änkornas gråt också
jag tror på en Gud
som dog och
blev till intet

Philip, skillnaden mellan oss
står inte i trons utan i hoppets domäner
- jag hoppas så över och utom min förmåga
att denna avlägsna gubbjävel också är den mest
innersta kraft som någonsin funnits, som inte bara hör
utan i själva verket är barnens gråt och änkornas skrik

jag hoppas på en Gud som gjorde sig till
det minsta på jorden, till ett spädbarn och
en avrättad brottsling för att kunna lyfta
den märkliga skapelse vi råkar vara
till andra sorters höjder

Philip, till vad består ditt hopp?

Att världen ska bli mer vetenskapligt
kunnig, lite mer frihetlig, att euron ska
bli mer stabil, att fler människor för
var dag ska kunna äta sig mätta?
Allt det hoppas också jag, men
vad hoppas du som har värde
ända in i evigheten?

Jag erkänner villigt att mitt
hopp främst är ett kast ut
i den stora naivitetens rymd
inte har jag några skäl, inga
empiriska bevis, mer än att hela
min varelse ständigt sjunger
om denna märklige Gud

Också du, med änglasång i dina stämband
kan förstå hur mycket av Gud som syns
blott i undret av en nyfödd dag, också
du älskar rationalitet och skönhet- hur
kan du stå ut med en världsbild som
är så obegriplig, så ändlöst ful?

Philip, jag vet allt detta måste
gå dig helt förbi innan någon
öppnar din själs dörrar på
vid gavel för Hans vindar
-
så jag håller min mun stängd hädanefter
låtar våra trossystem vara ifred för varandra
men vet det, Philip min vän:

Att jag helt och hållet
står på din sida och
att jag alltid ber för
att du ska finna
styrkan att komma
över på min

Gloria et Kyrie

I världens vackra dagar

fylls jag av längtan att bli

något lika skönsjungande

som solens långa strålar så

jag stjäl min broders andetag

och flyger på dem över dina 

underbara länder, njuter
glupskt och motståndslöst
av allt oerhört jag ser

-

Om du tar emot mig 

hålls jag ihop genom allt 

jag möter om du står mig bi 

kan allt annat rasa sönder

-

Så jag smular sönder 

mitt alfabet i jakt på 

din helighet, blir ett heligt 

Alfa och ett sönderkrossat Omega 

-

För att bära fram till dig 

och om du hör mig så kan 

du lyfta mig upp till din tron 

forma mitt språk till musik i de 

förlorade folkens öron så att också 

de börjar lovsjunga ditt namn om 

du välsignar mig så, så blir jag lycklig

Men du kan också ta min brustna 

längtansfyllda lovsång till djupet 

av ditt hjärta, gömma undan min 

sannenliga fromhet för världen så 

den inte skadas av dess tyngd, låta
min passions väldoft flöda till din
ära och intet mer om du välsignar
mig så så blir jag lycklig

Det enda jag vet är att hela mitt alfabet

mitt förståeliga språkbruk endast gör mig ont 

bara får mig mera stum, så i bävan bär jag allt 

till dig gång på gång på gång 

-

och om du vill ha mitt 

lyckliga Alfa, mitt nedsmutsade 

Omega så vet jag att mitt liv alltid 

ska få vara vackert till din ära 

Á Medea

De säger att jag glömt dig

de påstår att jag förnekar

och smutskastar dig 

hävdar att du står för all

världens ondska, att du är 

grunden till min egen olycka

Det är aldrig i världen sant

hur skulle jag kunna glömma

din godhet, din givmildhet 

och skönhet? De ädelstenar

du givit mig gnistrande av 

jordens alla glömda färger

De gästabud du bjudit mig

till med fest, sång och vidunderliga

rätter natten igenom intill morgonens 

nya gryning. Alla de syner du visat mig 

som ingen av kvinna född förutom jag fått se

  

Ack, jag är alltid en människa utav ditt land

min flykt beror på att flykten är en del 

av mitt blod, rastlösheten en del av min 

fastväxta natur och när ditt land blev för 

trångt sökte jag mig till andra rymder

till bergens höjder och himlarnas fötter

Jag är stolt att du ännu söker mig 

men hur skulle jag med min stammande tunga 

och bristande minne, hur skulle jag med min 

fallande hållning och trista frasering kunna
vara vid ditt hov när du har så många andra  

Jag känner ditt folk, jag räddes dem 

de talar karismatiskt och med eld 

i dina salar de styckar ner världen 

och återuppbygger den
på de skönaste sätt
men utanför

Utanför är de oförståndiga drinkare utan kärlek i blicken

de bränner ner utan att upprätta, de trampar ner utan att se 

vem som är nedanför de är förblindade av sitt eget 

och druckna på allt de ser i dig 

men Du är inte ond, min Drottning, du är inte släkt med Jadis

och sagans onda häxor, nej jag tror att du alltid vill peka på det Goda

men du gör det stundom med de fulaste av kläder, vidrigaste av utstyrslar 

och när ditt klagoskri ljuder är det skräckinjagande och avskyvärt

Du bättre än någon annan känner världens onda.
Du bättre än någon annan känner
smärtan hos de alla våra minsta

Min drottning, jag är i sanning ännu en man utav ditt land

men jag söker, söker efter det de dina säger inte står att finna

och jag kan inte ge upp förrän jag helt och fast är framme

Ändock är min dröm att jag en dag får stå med tavlor
av brinnande sten uti min hand och se Arken röra sig 

mot dina trakter, kanske får jag be mitt hopp om att än en 

gång få vara i din gunst, att än en gång få tjäna i dina domäner

För vet det, min Drottning, om min ande så alltid vill 

vandra vid Himlens fötter så vill min kropp och tunga

mitt instrument och heliga verktyg alltid så stämmas 

och nyttjas för att verka i din tjänst.

Det och inget annat är min sanning.  

Till Trons Änglar och Hoppets Helgon

Ni Himlasöner, Ni Gudadöttrar
Hur ser vi ut från er horisont
vad ser ni i er höga sky
när ni blickar ner mot våra liv

Kom ner, jag ber, kom ner
och låt oss bländas låt oss
hänföras av andra världars
skira skönhet och sällsamma
återsken av fadern

hör vår sång och vårt strängaspel
lyss hur våra unga röster klättrar
mot Himlens gränsland, vi längtar så
vi har ännu drömmar i våra vener hårt
bultandes emot huden, ännu är Guds
vägar höljda i framtidens mjuka dimmor
men våra enkla barndomliga sinnen vill
dricka utav himlen, vill ha av det som är oss
förborgat för en tid, på det att vi suktar
efter Allt som är av Honom

Inte bara de vackra skärvor vi fått oss
till dels , inte bara de glimrande smulor
av manna som faller från hans bord, vi
sjunger, vi ropar efter fullheten

ty något annat av 
värde finns inte att 
göra där vi är

Ni Gudasöner, Ni Himladöttrar
hör ni oss där ovan, ler ni åt oss
skrattar ni åt vår ungdoms naiva
andetag? Ni som vet mer än det
som går att förstå på den korta
vandring som vi är på

Ni som har svaren, låt oss se
inte för våra hjärtans tvivels
skull utan för dess fröjd
och glädje, för dess törst
som aldrig sinar trots
att den en gång för
alla blivit mättad

Vi är gamla snart om ett
kort tag dämpas våra rösters
klarhet, vi sjunger svagare
och med livets tyngd i botten
så svara oss nu, medan vi
ännu flyger starkt på Herrens
vingar utav hopp

eller svara oss då om
er vishets källa säger så
och låt det ni visar få gro
i vår mognads mylla intill
Herrens hjärta

Ni Himlaväsen i Jerusalem
gör så som ni vill, bara ni
inte slutar lyssna till vår sång
bara ni inte glömmer bort
att en gång svara oss

I Längtan
Amen

Adjutantens Bön

Sjunger tonlöst och med spruckna stämband
Sjunger med fyrtio rapp om ryggen
Sjunger med en bortsprungen kattunges rop
Sjunger med den tunga jordens alla sorger
inkastade i mina knäppta händer
-
förstår inte

Greppar inte den stängda dörren, de svarta tårarna
i världen som bränner gräset till formlös aska kan
inte ta in alla de frågor som står likt tysta tallkronor
täcker horisonten för mina ögon

Där, där din tron och riddarvagn
borda torna upp sig är istället
åskmoln och regnbyar

Där, där dina änglar och serafer
borde stå i ständig lovsång där
äter vildhundarnaoch skelettvinderna
festmåltider som om världen varit
på samma plats sen den föddes
i sitt armod och sin smärta

Jag hör inte mig själv ropa
men klipporma och slottstornen
skriker i metalliska tonarter åt mig.
Jag vill ha eld, jag vill ha eld och molnstoder
berg som öppnar sig i flödande källor
åt dina jublande folk
-
istället bara nya dagar
endast nya tysta under

Jag är inte rädd, min sol
för dina strålar, jag är
inte rädd att du ska förinta
mig när jag häver ur mig mina nätter
inte orolig att du ska sända vredens stormar
över mitt bleka ansikte då mitt
tröga sinne vägrar att förstå

O himlens ljus, jag vill se
jag vill vara på Sinai
och Sion för att skåda allt du gjort
allt du tvingats göra för att uppenbara
det himmelska för Mullens och Askans barn

Vårt tröga, onda släkte som ropar efter kärlek
med sin vänstra hand och hugger ner sin broder
med sin högra, vi förtjänar tystnaden och mörkret

Vi förtjänar meningslösheten och kaoset, de dåraktiga
skrattar i vargarnas timme, skålar i öl och vin när
klockan närmar sig tolv, inte för att de glömt hur
sen timmen är, utan för att de gett upp om allt
med alla, de har blivit såna som väljer halmen
och gyttjan istället för honungen och mjölken
väljer det maskstungna äpplet istället för
fruktfaten av himmel ett steg längre bort
-
detta tröga, onda släkte
varför delar jag dess börd

Jag sjunger, sjunger utan ljud och röst
för den kan inte bära det jag känner
jag sjunger, men så högt att ingen hör
inte ens mitt hjärta byggt av sten och död

Jag förstår inte, min sol och mina
fötters lykta, men jag lägger mig ner
i leran, det blodbestänkta vattnet
jag lägger mig ner och blickar mot öster
med allt jag är och har och skola bliva
-
jag förstår inte, men jag kastar mig mot dig
jag förstår inte, men det spelar ingen roll

Du, min sol, min strålglans
du är allt mitt oförståndiga
förstånd har kvar att förstå

Du Är Det Ändock Ej

Mitt liv är fyllt av hägringar
i tusental framträder de
i dagsljus, som om nätter
de dansar, krälar
krumbuktar sig

Hetsar, driver mig ut mot alla sorters
stup där får de mig att skrika Jobs
flammande eder och de skrattar
de flabbar sina innanmäten ur sig
när det enda svar jag får från djupen
är ekot av min egen brustna röst

oh, hägringar i tusental- i ökenhetten 
såväl som i nordanvindens stormar 

De får mig att se hur nära jag är
det liv som alla talar om, endast
ett steg, en utsträckt hand, tio
ansträngda andetag- vadsomhelst
men vad jag än gör, vilka formler
och böner jag än tar till så hamnar
förverkligandet alltid ytterligare
ett steg ifrån mig

Och jag förstår det inte, det sätt
universums rymder driver gäck med
min själ, de ger mig tusen melodier inom
mina händer, men inga fingrar att greppa
lyran med, ger mig BoomBoom- mod
och Josuablod i mina ådror, men inga muskler
som förmår min kropp att sjunga rent
-
Tusen visioner om vad som skulle kunna vara
men inga broar eller bryggor för att ta mig
över helvetsgapet mellan dröm och realisation

Jag får inte ens önska mig ofödd då tusen åter
andra har en bittrare kalk att dricka, inte när
tusen åter andra ständigt får sina mardrömmar
väckta inpå livet, lika livfulla som
själva helvetets demoner

Min enda dom är förgängliga drömbilder innanför
ögonlocken och när jag gråter mina bittertårer hör
jag hur gravens män skrockar om hur lite jag känner
om nattens sanna mörker, det enda svar jag mäktar
ge är ett stilla finger upp i luften och tusen tysta tårar till

Ty mina hägringar är enbart mina, de smärtar inte som
öppen eld mot skinn eller vassa spjut i sidor, men de
bränner och gör ont i min ungdoms vilda längtan, de
nästlar sig in i allt jag ser och gör med ett milt
och likväl obarmhärtigt tal:

Detta är allt 
vad du skulle 
kunna vara men 
du är det ändock ej  

Mormor

En blomma
på en vacker sommaräng
som aldrig dör ut eller vissnar

så har jag hört
att du vill ha din evighet
om du nu måste ha en sådan

En blomma, inte liljevit och ren
inte rosenskön och tusenfalt
doftande, utan enkel och självklar
så som du försökt leva de flesta dagar

En blomma, en bland
ganska många andra
så får det väl bli som du
säger med lite trumpen min

men mormor
du är ingen enkel blomma
du är en bukett av världens
alla rosor, orkidéer och violer

i mina ögon rymmer du så
mycket mer evighetsliv än de
största sommarängarna tillsammans

när jag ser dig ser jag kärleken
omsatt i praktik, en timid och närmast
fågelrädd sådan, en av sår och onda
nätter präglad sådan, men likväl en kärlek
livskraftig och stark i allt du tar dig för

om så bara när du kokar makaroner åt
bångstyriga barnbarn om så bara när du
kluckskrattar vid våra middagsbord om så
bara när du skrämt ropar när små barn
skrattandes kastas upp i luften

din enkla sorts kärlek är så självklar att
den nästan glöms bort att du själv ibland
kan missa att du har så mycket av den

kära mormor
du kan inte bli en enkel blomma
du rymmer alldeles för mycket
är värd så oändligt mycket mer
det är vad jag tycker
det är vad jag ser

det skulle förvåna mig storligen
om Gud kunde se något annorlunda

Bjärka- bönen

Herre

Öppna mina ögon, så jag kan se ditt ljus
Öppna mina öron så jag kan höra din röst
Öppna mitt hjärta så jag kan känna din kärlek
Öppna mitt allt så jag kan uppfyllas av dig

Herre

Välsigna denna plats som jag är på
och låt den fyllas av din frid
Välsigna den tid som jag är här
och låt mig ledas utav din ande
Visa mig den väg jag ska vandra
och gör mig i allt villig att gå den

Herre

Välsigna alla de människor som jag älskar
Välsigna alla de människor som jag har älskat
och de som jag ännu kommer att älska
Fyll deras dagar med glädje och låt
deras steg få vandra i din trygghet

Herre

Förbarma dig över mig
och fräls min själ i varje stund
Lär mig ödmjukhet och
visa mig din vilja ty

Jag vill leva i din kärlek
Jag vill leva efter dina ord
Jag vill leva för alla mina
medmänniskor

I Faderns, Sonens och
den Heliga Andes namn

Amen