Jag Är Kär I Dig Sagt Med Tusen Och Ett Ord

Förlåt
för att jag stundom
önskar det som inte är
mitt att drömma om- ur
ett perspektiv och säkert
fler än så är det nog inte
ens farligt, jag ber uttryckligen
om inget, begär onekligen intet
mer än så- men det är ändå alltid så
att i min inre sång kan jag inte tystna
där kan jag inte ljuga och det är tvivelsutan
så att den sången emellanåt handlar just om dig

Vad det nu betyder
i det långa loppet, jag vet ju
rakt ingenting om dig- du kan ha
gjort vadsomhelst på vilka som helst platser
i ditt liv, du kan i dina dagar ha varit vem som helst
annat än den person som råkat hamna här med
den person just jag råkar vara under samma tid

Likväl vill jag inte
be om ursäkt för att
jag får märka allt
det goda som du har
och äger, allt det vackra
som du är i din person
och din gestalt

Det stör mig att en
sådan enkel komplimang
som det i grund och botten
endast är kan bli till något tveeggat
något som plötsligt riskerar
att förpliktiga för dig

För jag vill försäkra om och åter igen
du måste ingenting på grund av
vad jag kan se, det begärs i sanning
ingenting av dig, bara för det faktum
att du är attraktiv för mig

Och attraktionen är inte ens poängen
jag vet att det aldrig kommer vara min plats
att söka ta hand om dig när du är tyngd av bördor
jag vet plågsamt väl att det inte är mitt uppdrag att
torka de tårar du önskar få bort, det är inte jag
som ska vandra vid din sida till världens ände
och längre bort än så om det behövs

Så vet jag att det är
och måste vara, det är inte
heller den insikten som får mig
att slåss i någon slags förvirring

Det är mer frågan ifall
jag ens kan göra någonting för dig
sprunget ur mitt eget vett och styrka
utan att riskera att någon av oss tror
att man för dess skull vill något mera -
är jag tvungen att tro att du för säkerhetens
skull inte skall behöva mig alls 
i denna snedbegärda värld

Ja, möjligen är det faktiskt
så det är och åter måste vara
och i det fallet vill jag vilsamt
önska dig allt det goda jag förmår
- gå du ut i stora världen
och erövra de riken du önskar
finn allt det som du söker
och vila ständigt i det
som är av Herren

Och om det någon gång skulle
finnas en börda, en tyngd som
jag kan lätta så vet det att jag
alltid vill finnas redo, alltid vill
finnas så som du behöver

Ja jag
skall alltid
finnas här som
din evige broder
och vän

Glädjens Melodi

Lyssnar till en nedbruten melodi
om Din nåd och jag tänker att jag
saknar förmåga att förstå, vi bor i en värld
där bomber och barngråt är vår vardagsmat
i en värld där natten föddes först, där allas
största fråga måste vara hur skulle
Din godhet kunna vara möjlig?

Melodin slutar inte spela trots mina
frågetecken och till sist doppar jag mina
fötter i Din nåds stora hav, märker stilla
att det bär, att solen skiner också i oktober
att det fungerar att leva även med sorg
och smärta boendes i bröstet

Melodin fortsätter tala, berättar att vattnets yta
bara är nådens början, några millimeter ned
så börjar djup efter djup av ofattbar lycka
av begrepp våra människoord inte
har en möjlighet att skildra

I melodins källa hör jag en röst
sprungen ur Emmaus körsbärsdal
någon som frågar om mitt namn
och vart jag ämnar gå med mina vägar
en röst som med ett mångtydigt skratt
undrar varför jag inte lyssnat till Skriften
i mitt hjärta, inte hört Ordet som
syns på himlarna, som finns
i varje andetag jag tar

Det som lyder:

Jag vill er inget annat än det goda 
än er lycka och all glädje ni vill ha
för varje tår ni fäller ska jag skänka 
tusen skratt, för varje dag av sorg 
vill jag ge en evighet av sol, jag vet 
att det är svårt att tro, men jag ber bara
om din vänstra hand, jag att det är svårt 
att tro men jag ber bara om din skygga blick 

Fäst den över världens kedjor utav berg 
förbi ravinerna av svärta och död fäst
den på din längtan, din innersta 
varelses drömmar och visioner

I en värld där kaoset är en lag, där
bokstäver och regelhäften är viktigare
än liv och lust, där egen snöd vinning väger tyngre 
än allas gemensammas givna seger - i en värld där
allt är upp och ner, bakvänt och utom mig är det 
svårt att tro på det jag verkligen är, jag vet det 

Men det jag vill ge är sannerligen bara det som är av mig
och Jag Är Kärlek, Trofasthet, Barmhärtighet Frid 
och Evigt Lyckligt Liv i Ljus - jag vet att det 
i sanning är något som är svårt 
att tro på, men mitt älskade barn
 - 
det enda jag ber om 
och begär av dig 
är ditt eget liv

Trötthetens Tystnad

Står tyst

framför den gestalt 

jag tror är Du utan 

ambition eller vilja 

att tolka och förstå

Världen utanför larmar 

vill in för att bråka, störa

tjata, tjöta, tissla, tassla 

fråga ut om allt som rör sig

säga:

Varför tror du att du är speciell? 

Du snubblar så som vi, tröttnar så 

som vi, faller precis som vi

-

ja, vi har följt dig 

hela livet och sett att du 

har inga änglar som bär dig 

över stock och sten, som
skyddar dina stackars
ömma fötter nej, vi har
minsann sett hur du
kraschar över minsta
gruskorn som du möter
och trasar dig sönder
och samman

-

Hur i all världen 

kan du tro att 

du är något särskilt?

Jag står fortsatt tyst

låter de hopplösa hållas

mina ord är ändå inte hos mig 

och långsamt blir deras intighet 

en del utav mitt eget, till en trötthet

byggd som ett bergstroll med tyngden 

av en kvarnsten runt min hals, men jag håller 

min tystnad, drar inte mitt spjut mot Gud 

utan värderar stilla mitt tigande guld

Tills natten anländer 

med sin stilla ro, demonerna

tröttnar, de hopplösa går hem 

bara de sant frågvisa stannar 

kvar, med sin ärliga undran 

om vad som gör min väg unik

Då är det som om en röst
från andra sorters rymder
tar till orda:

Mina barn är inte särskilda 

så att de ska slippa världens ondska 

nej, de ska se mer av den än några andra 

men de ska också få se mer av Himlens 
goda redan med sina jordiska ögon

Deras änglar skyddar inte mot 

världens vassa klippor, tvärtom 

Stefanus ödesstenar kommer 

ständigt regna över deras väg

Men deras änglar ska lyfta dem 

över tvivlens berg och åter och åter 

igen fästa deras blick mot Himlens riken

Jag har aldrig lovat dem ett liv utan smärta 

lidande och död- det jordiska jag ger dem 

är i form av tusen och åter tusen kors, ett för 

varje dag att bära, men var och en av dessa 

bär också på en seger, liksom mitt- det tyngsta 

av dem alla- bar på Kosmos Största Seger 

och för de som tror finns det inga skäl 

att vara utan hopp

För i Himmelriket väntar min eviga frid 

och mina barn ska där skörda från 

en värld utan stenar, utan kors 

eller någon smärta 

Där finns inte de 

hopplösas torra tårar 

där kan så vägen utan 

synligt slut ta sin

allra första början  

  

Enkelhetens Evangelium (Är Det Svåraste Som Finns)

Så tar orden slut mitt i ett amen
gesterna blir bara rörelser
bönerna blir ramsor
dogmerna vittrar sönder
till damm och smulig aska

Men mitt i
mörkrets intighet
står Han kvar

När allt är sagt och sjunget
när vännerna lämnat vardagsrummet
i en enda osalig röra så knackar
Han fortfarande på dörren

Frågar om han får
äta min kvällsvard
om jag sen vill
ut och gå
-
ut och
följa honom
till världens ände

Det är inte enkelt säger han med öppna
såriga händer, men inte heller svårt ty
Jag finns i Allting eller rättare
Allting finns i Mig

Jag Är de ljuvliga trädkronorna
du njuter av på sommaren
Jag Är de kungliga alpmassiven
du hänförs av om vintern
Jag Är barnens vackra ögon
Jag Är själva leendet du
älskar hos din käraste

När du ger till den som saknar
är det min ande du överlämnar
När du älskar det som inte är
av dig allena älskar du
det som är av mig
-
När du av godhet eller tvång offrar
det som du älskar för andras räddnings
skull är det i mina blodfyllda
fotspår du vandrar

Min vän, säger Han
och ser med ögon som bränner
hål i min djupaste självbild

Att gå min väg kräver inga ord
inga sånger, inga gester, inga
kyrkrum, inte ens en
gudsmedvetenhet

Att gå min väg kräver
bara tro, kräver endast
Din tro, Ditt hopp
och Din kärlek

Ändlösa mängder
av Min kärlek

15

Jag är aldrig ensam
mitt öde separeras
aldrig ifrån ditt - din fråga
är min, ditt uppdrag
är också mitt

Du fick leva ditt vandring
i en brinnande praktik
du fick se den långsamma
uppgången, det snabba fallet
och verklighetens Fenix
ljuva återkomst med dina
egna ögon - du flackade
aldrig med blicken, hur
ofta den än fylldes
med tårar

Min vandring är höljd i dunkel
min varelse inte lika omsvept
med klargjord, välsignad nåd
som din en gång var- likafullt
delar vi samma kropp, agerar
i samma timme, vi är vända
emot samma horisont

Så må din klädnads
blåa färg också få
lov att vara min

18

Jag landar bland mossgröna smaragder
en hemvand form av mystik och
jag får minnas att du valt att bo
precis där jag befinner mig

I mina hemtrakters skogar
vandrar du och gnolar
på en sång, nynnar fram
en melodi som skulle
kunna lyda:

Det finns ingen anledning att 
vara rädd för tomtar, troll
eller skogsrån, ty vad de 
än kan göra med dig 
så är du alltid hos mig 
så vandrar du tryggt 
på mina stigar, ja 
du är utvald utav mig 
du är alltid älskad 
av mitt hjärta

och jag inser, med en jordbävnings
intensitet att var jag än hamnar
så är jag alltid hos dig, hur jag
än försöker så kan jag aldrig
lyckas mista dig