Á Medea

De säger att jag glömt dig

de påstår att jag förnekar

och smutskastar dig 

hävdar att du står för all

världens ondska, att du är 

grunden till min egen olycka

Det är aldrig i världen sant

hur skulle jag kunna glömma

din godhet, din givmildhet 

och skönhet? De ädelstenar

du givit mig gnistrande av 

jordens alla glömda färger

De gästabud du bjudit mig

till med fest, sång och vidunderliga

rätter natten igenom intill morgonens 

nya gryning. Alla de syner du visat mig 

som ingen av kvinna född förutom jag fått se

  

Ack, jag är alltid en människa utav ditt land

min flykt beror på att flykten är en del 

av mitt blod, rastlösheten en del av min 

fastväxta natur och när ditt land blev för 

trångt sökte jag mig till andra rymder

till bergens höjder och himlarnas fötter

Jag är stolt att du ännu söker mig 

men hur skulle jag med min stammande tunga 

och bristande minne, hur skulle jag med min 

fallande hållning och trista frasering kunna
vara vid ditt hov när du har så många andra  

Jag känner ditt folk, jag räddes dem 

de talar karismatiskt och med eld 

i dina salar de styckar ner världen 

och återuppbygger den
på de skönaste sätt
men utanför

Utanför är de oförståndiga drinkare utan kärlek i blicken

de bränner ner utan att upprätta, de trampar ner utan att se 

vem som är nedanför de är förblindade av sitt eget 

och druckna på allt de ser i dig 

men Du är inte ond, min Drottning, du är inte släkt med Jadis

och sagans onda häxor, nej jag tror att du alltid vill peka på det Goda

men du gör det stundom med de fulaste av kläder, vidrigaste av utstyrslar 

och när ditt klagoskri ljuder är det skräckinjagande och avskyvärt

Du bättre än någon annan känner världens onda.
Du bättre än någon annan känner
smärtan hos de alla våra minsta

Min drottning, jag är i sanning ännu en man utav ditt land

men jag söker, söker efter det de dina säger inte står att finna

och jag kan inte ge upp förrän jag helt och fast är framme

Ändock är min dröm att jag en dag får stå med tavlor
av brinnande sten uti min hand och se Arken röra sig 

mot dina trakter, kanske får jag be mitt hopp om att än en 

gång få vara i din gunst, att än en gång få tjäna i dina domäner

För vet det, min Drottning, om min ande så alltid vill 

vandra vid Himlens fötter så vill min kropp och tunga

mitt instrument och heliga verktyg alltid så stämmas 

och nyttjas för att verka i din tjänst.

Det och inget annat är min sanning.  

Till Trons Änglar och Hoppets Helgon

Ni Himlasöner, Ni Gudadöttrar
Hur ser vi ut från er horisont
vad ser ni i er höga sky
när ni blickar ner mot våra liv

Kom ner, jag ber, kom ner
och låt oss bländas låt oss
hänföras av andra världars
skira skönhet och sällsamma
återsken av fadern

hör vår sång och vårt strängaspel
lyss hur våra unga röster klättrar
mot Himlens gränsland, vi längtar så
vi har ännu drömmar i våra vener hårt
bultandes emot huden, ännu är Guds
vägar höljda i framtidens mjuka dimmor
men våra enkla barndomliga sinnen vill
dricka utav himlen, vill ha av det som är oss
förborgat för en tid, på det att vi suktar
efter Allt som är av Honom

Inte bara de vackra skärvor vi fått oss
till dels , inte bara de glimrande smulor
av manna som faller från hans bord, vi
sjunger, vi ropar efter fullheten

ty något annat av 
värde finns inte att 
göra där vi är

Ni Gudasöner, Ni Himladöttrar
hör ni oss där ovan, ler ni åt oss
skrattar ni åt vår ungdoms naiva
andetag? Ni som vet mer än det
som går att förstå på den korta
vandring som vi är på

Ni som har svaren, låt oss se
inte för våra hjärtans tvivels
skull utan för dess fröjd
och glädje, för dess törst
som aldrig sinar trots
att den en gång för
alla blivit mättad

Vi är gamla snart om ett
kort tag dämpas våra rösters
klarhet, vi sjunger svagare
och med livets tyngd i botten
så svara oss nu, medan vi
ännu flyger starkt på Herrens
vingar utav hopp

eller svara oss då om
er vishets källa säger så
och låt det ni visar få gro
i vår mognads mylla intill
Herrens hjärta

Ni Himlaväsen i Jerusalem
gör så som ni vill, bara ni
inte slutar lyssna till vår sång
bara ni inte glömmer bort
att en gång svara oss

I Längtan
Amen

Adjutantens Bön

Sjunger tonlöst och med spruckna stämband
Sjunger med fyrtio rapp om ryggen
Sjunger med en bortsprungen kattunges rop
Sjunger med den tunga jordens alla sorger
inkastade i mina knäppta händer
-
förstår inte

Greppar inte den stängda dörren, de svarta tårarna
i världen som bränner gräset till formlös aska kan
inte ta in alla de frågor som står likt tysta tallkronor
täcker horisonten för mina ögon

Där, där din tron och riddarvagn
borda torna upp sig är istället
åskmoln och regnbyar

Där, där dina änglar och serafer
borde stå i ständig lovsång där
äter vildhundarnaoch skelettvinderna
festmåltider som om världen varit
på samma plats sen den föddes
i sitt armod och sin smärta

Jag hör inte mig själv ropa
men klipporma och slottstornen
skriker i metalliska tonarter åt mig.
Jag vill ha eld, jag vill ha eld och molnstoder
berg som öppnar sig i flödande källor
åt dina jublande folk
-
istället bara nya dagar
endast nya tysta under

Jag är inte rädd, min sol
för dina strålar, jag är
inte rädd att du ska förinta
mig när jag häver ur mig mina nätter
inte orolig att du ska sända vredens stormar
över mitt bleka ansikte då mitt
tröga sinne vägrar att förstå

O himlens ljus, jag vill se
jag vill vara på Sinai
och Sion för att skåda allt du gjort
allt du tvingats göra för att uppenbara
det himmelska för Mullens och Askans barn

Vårt tröga, onda släkte som ropar efter kärlek
med sin vänstra hand och hugger ner sin broder
med sin högra, vi förtjänar tystnaden och mörkret

Vi förtjänar meningslösheten och kaoset, de dåraktiga
skrattar i vargarnas timme, skålar i öl och vin när
klockan närmar sig tolv, inte för att de glömt hur
sen timmen är, utan för att de gett upp om allt
med alla, de har blivit såna som väljer halmen
och gyttjan istället för honungen och mjölken
väljer det maskstungna äpplet istället för
fruktfaten av himmel ett steg längre bort
-
detta tröga, onda släkte
varför delar jag dess börd

Jag sjunger, sjunger utan ljud och röst
för den kan inte bära det jag känner
jag sjunger, men så högt att ingen hör
inte ens mitt hjärta byggt av sten och död

Jag förstår inte, min sol och mina
fötters lykta, men jag lägger mig ner
i leran, det blodbestänkta vattnet
jag lägger mig ner och blickar mot öster
med allt jag är och har och skola bliva
-
jag förstår inte, men jag kastar mig mot dig
jag förstår inte, men det spelar ingen roll

Du, min sol, min strålglans
du är allt mitt oförståndiga
förstånd har kvar att förstå

Du Är Det Ändock Ej

Mitt liv är fyllt av hägringar
i tusental framträder de
i dagsljus, som om nätter
de dansar, krälar
krumbuktar sig

Hetsar, driver mig ut mot alla sorters
stup där får de mig att skrika Jobs
flammande eder och de skrattar
de flabbar sina innanmäten ur sig
när det enda svar jag får från djupen
är ekot av min egen brustna röst

oh, hägringar i tusental- i ökenhetten 
såväl som i nordanvindens stormar 

De får mig att se hur nära jag är
det liv som alla talar om, endast
ett steg, en utsträckt hand, tio
ansträngda andetag- vadsomhelst
men vad jag än gör, vilka formler
och böner jag än tar till så hamnar
förverkligandet alltid ytterligare
ett steg ifrån mig

Och jag förstår det inte, det sätt
universums rymder driver gäck med
min själ, de ger mig tusen melodier inom
mina händer, men inga fingrar att greppa
lyran med, ger mig BoomBoom- mod
och Josuablod i mina ådror, men inga muskler
som förmår min kropp att sjunga rent
-
Tusen visioner om vad som skulle kunna vara
men inga broar eller bryggor för att ta mig
över helvetsgapet mellan dröm och realisation

Jag får inte ens önska mig ofödd då tusen åter
andra har en bittrare kalk att dricka, inte när
tusen åter andra ständigt får sina mardrömmar
väckta inpå livet, lika livfulla som
själva helvetets demoner

Min enda dom är förgängliga drömbilder innanför
ögonlocken och när jag gråter mina bittertårer hör
jag hur gravens män skrockar om hur lite jag känner
om nattens sanna mörker, det enda svar jag mäktar
ge är ett stilla finger upp i luften och tusen tysta tårar till

Ty mina hägringar är enbart mina, de smärtar inte som
öppen eld mot skinn eller vassa spjut i sidor, men de
bränner och gör ont i min ungdoms vilda längtan, de
nästlar sig in i allt jag ser och gör med ett milt
och likväl obarmhärtigt tal:

Detta är allt 
vad du skulle 
kunna vara men 
du är det ändock ej