17

Ditt innersta
måste vara som fyllt
av mjölkvitt skum, kärnrik grädde
ett sådant ljus som endast är blixtrande
bländande vithet vart man än ser
hur långt man än kommer

Det enda jag vet är att jag med min själva
varelse vill dit in, det enda jag vet är att jag
kommer krossas med en gång och att det
skulle vara min existens lyckligaste ögonblick

Österlandet drömmer om din din kärna som
ett tyst, tomt och icke- existensiellt rike där
inget finns och allting är ljuvlighet

De har fel, eller de missförstår  ty din
blixtrande kärna dånar av liv och liv
i överflöd, men av en sådan art att
vårt förnuft förintas vid en ansats att begripa
vår verklighet upphör att finnas invid din

Det betyder inte att jag strävar efter förintelse
när mitt inre ropar efter ditt, men jag önskar
att i allt- utan undantag- få bli lik det du är
kosta vad det kosta må

Jag  vill också få bli liv av liv
någon som i min själva existens
utgjuter av allt som finns åt
alla som är i evighets evighet

och längre bort än så

Till Vem Skulle Vi Gå

Så förlåt mig, o store Gud
att jag ber om ditt allt att
jag inte nöjer mig med hälften
av min lott, med min dyra frälsning
och själva livets under -
jag vill ha allt som Du
vill ge mig varken
mindre eller mer

och säger Du
att jag ska kunna be Fadern
om allt som jag vill, att vadhelst
jag önskar det tänker du med glädje
utföra så vill jag inte tro att min heta
inre önskan längs din hjärtas vilja
kan vara fel i dina ögon

För far, jesus, dyre broder
och vän, det enda mitt hjärta ber om
är att i allt få bli helad till din förunderliga ära
att få dela dina mirakels gåvor till alla som förtvivlar
jag ber bara om att ditt ljus ska flöda i mitt människoblod
-
jag ber om en manteltofs, en
romersk beordran, min store
Gud, du bor i mig, vi skulle
du neka mig allt detta

Åh, jag vet och jag förstår att mitt
tal är barnsligt och naivt, min tro är
ännu en spillra av ett senapsfrö, att
jag ännu så litet inser i mitt hjärtas
djupa inre- men store Gud, bli du
tyst så länge du behöver, vart skulle
ändå jag ta vägen, om du så håller
din dörr stängd evigheten igenom
skulle jag vänta utanför ty Indra står
förundrad och vilse över vårt öde
utan att en enda kan leda henne rätt

I hela världen är
det blott Du som
har viljan

Så min store Gud, visa med all din kraft och
härlighet att du också har förmågan, visa på
dig själv- din väg, ditt liv, din sanning och låt
mig få det som ditt löfte redan gett mig och
teckna det gång på gång i gyllene skrift
inne i mitt bultande hjärteblod

först då
först då kan min
Tomas Tvivlare
få vila

Rop

Jag ropar ut till en dövstum omvärld
att ge mig ett alternativ, visa mig vem
Gud är och måste vara, eljest går
jag under i förvirring

Att säga att Gud inte alls finns eller
är till är att underkänna alltings existens
själva grundvalen för våra tankar, känslor
utbrott i anden, det är inget alternativ
åtminstone inget rimligt, begripligt

Ty i allt som händer eller möjligen då
inte alls äger rum undgår jag inte stanken
ifrån ondskans sankmarker, hålrummens
skrikande avgrundshögar, undgår inte
rädslan för Israels Guds vredesbrinnande
domar, vi lever ständigt i skuggan av helvetets
brinnande eldar, hur kan vi undvika att erkänna
dess omedelbara existens när vi lever mitt ibland det?

Himlen undgår mig dock ännu konsekvent
Guds makt, härlighet och ära är mig inte synlig
i en värld byggd som köckenmödding och
illa rörd palt, i en värld kringränd av blodbad
och ångestskrin kan jag inte se den rätta vägen
finns det frälsning för någon av oss, ja hur ska
en själ bli räddad i vår del av kosmos?

Sola scriptura
sola fide, sola gratie

Skriften är byggd av patriarkala
människohänder med systematiska våldtäkter
och kvävande förtryck inbyggda i sina flottiga
gåspennor och eldröksinpyrda bokrullar
tro har jag bevisligen ingen och nåd, vad är
nåd när miljarder barn gråter bland skuggorna
och de vuxna käbblar om man bör äta ägg upp
och ner eller med baksidan framvänd

Nej, inget av detta kan frälsa mig i grunden
allt jag håller på med kan vittra ner till sand
och glasspapper fortare än en dåres andhämtning

*

Men omvänt min kära, drängfulla omvärld
vad finns att vinna hos era domäner
vilken tröst kan ni ge de förlorade
i ert liberala evangelium?

Ligger frälsningen i en euforisk ullevi - konsert
platt- tv och bredband till alla, mat på bordet
till alla som behöver, är det välstånd som
räddar från rädslan i midvinternatten?

Jag undrar, sannerligen, jag undrar

Värld, jag kommer inte sluta gräva på den plats
jag blev placerad, men om ni har ett bättre svar
på vem Gud är och måste vara, träd fram,
träd fram och presentera ert förslag

Jag lovar att vara idel öra
men till dess att ni kommer
tror jag att försöker somna om

Sola Jesus (Rop II)

Om någon skulle tvivla
på min skenbara otro, vilja
skrika ur sig att den är ogudaktig
okristlig, ovärdig ett kyrkrum
så vill jag bara nämna och få
sagt att namnet Jesus

- Detta namn, detta förunderliga
övernaturliga, fantastiska, allomfattande
namn för alltid är mig mera värt än mitt
eget liv och är vägen som jag vandrar på

Idén, tanken, läran, drömmen
om att Gud, alltings urkälla, alla
skapelsers grundfundament skulle
få för sig att placera sig på jorden
i ett barns, en judisk vilding, en avrättad
brottslings gestalt - detta absurda påstående
är det vackraste mänskliga hjärnor
någonsin tänkt ut

Om det inte är ren och särskiljd sanning
så är detta historiens underskönaste lögn
så god, välsignad och välbehaglig att
den i sin blotta existens, ty tanken
är hos oss och kommer aldrig någonsin
att blekna, är värd vår huvudlösa lovsång

Det kommer aldrig finnas en dröm,
en längtan större än detta evangelium
som säger att Gud älskat oss blodtörstiga
dårar så högt att han haft diarré för vår skull

Ja, undret är i sig inte att Gud dog i sin kärlek
för oss, den akten var främst att ta ansvar för
det lidande han tillåtit, nej det förunderliga står
i att denna människoson i allt bevisade att han
vill vara vår Gud, med all vår smuts, all vår leda
och vår ångest- allt det vill han dela och själv utstå
för att en dag också för alltid utplåna

Hur det går till, hur det är möjligt
om det ens kan vara troligt i mänsklighetens
galnaste ögonblick, det vet jag inget om

Säkert finns det ingen möjlighet, eller också
är det samtidigt alldeles självklart att det är
så här det tvunget behöver vara

*

Min kära dövstumma omvärld

Er uppgift är inte endast att presentera Gud
på ett mer trovärdigt sätt än vad den genomgisslade
kyrkan klarat av att göra genom tvåtusen evighetslånga  år
ni behöver också ge mig en vackrare, skönare bild än
vad tanken om Jesus Människosonen, Frälsaren
i sanning är i sin fulla gestalt

Och det, mina kära druckna omvärld
det tror jag ärligt inte att ni mäktar med att klara

Nollpunkten

Drömmer om ogräs
ruttnande fiskar, agnar
som sprids för vinden
och talenter som läggs
i djupaste underjorden

Så vaknar jag med ett
primitivt panikskrik
rakt ut i oktoberluften
en oartikulerad bön om
räddning från det fruktansvärda
att få slippa falla ner till nollpunkten

Landet där jag hamnar
hos Askimsvikens tomma
stränder för att vråla ur mig
Hamletmonologer i ändlösa tirader

Ty frågan om att illa fly
eller ännu sämre fäkta
lämnar inte min sida
i den stunden, ska man
dumt utstå all denna världens
vedermödor eller blint och handlöst
fly in i nästa tillvaros frågetecken

I Nollpunktens rike finns det bara frågor
höga som träd, obändiga som tröstlösa
stålkonstruktioner, inget annat existerar
inte ens Guds närvaro, isåfall bara som
en gestalt på åskådarplats med popcorn
och chips i knäet sadistnjutandes av
ångestshowen framför honom

Ja, i Nollpunkten är man ensam intill det
absurdas galna gräns, såpass att man glatt
bjuder in hela andligheten- kom demonarméer
kom änglars härskaror, kom själva gudomligheten
och ställ upp på dans intill dödens brant
jag har inte längre något att vara rädd för
-
Man ropar till Gud att kasta till en ugnar
ge mig gråt och tandagnisslan, gör mig till
ett murket vedträ att kasta i det eviga
eldhavet, se mig sen överleva
se mig peka med ett vasst finger
in i din barmhärtighets centrum
hugga en dolk i din blodiga frid

Nollpunkten saknar proportioner
den komplett ensamme är minst
av alla, men också större än själva
universums Allt, inte ens den Högste
når upp till den ensammes rymder
den ensamme är utspädd till
mindre än urtvättad vattenånga

Nollpunkten är en plats där
tron fryser till frostkristaller
livet blivit till inverterad död
och glädjen, glädjen är blott
ett hånflin som jagar en
genom skogarna

Mitt skrik i oktobernattens vaka
är ett rep utkastat till Töcknet
vid min sida, det finns ändå
inga andra svar än Hans tysta
Jag Är, ingen annan hjälp finns
till hands än Hans osynliga kors

Tvivlets bandhund, Otrons demon
får gasta hur de vill i den djupaste
vinternattens stormar vill jag ändock
få sova i Hans famn, likväl få lägga mig
bredvid hans lugnt sovande kropp

somna in med orden:

Tja, om vi sjunker
så sjunker jag med dig 
och Du kan gå på vatten 
så dina häl får bli min livboj

Tankar Innan Christian Skriker

I

Kyrkan säger stundom:
strama upp er, sitt ordentligt
i kyrkbänken, knyt slipsen
och håll dig proper du arme
syndare, vem är du att komma
med känslor inför Gud

Inför honom skall vi endast
vara rena, klara, prydliga
strypligt strama så att ingen
smuts, ingen skam kan sticka
ut under kostymen

Jag vill inte påstå
att det är fel att komma
söndagsklädd till Gudstjänsten
det är inte det som får mitt blod
att brinna när jag hör vissa präster
pastorer, småpåvar som talar

Jag kan uppleva hur Gud
vill säga, stormviska
från sin tron att

Gläd er i mig
kom med allt ni bär
inom er och släng det 
i min famn 

Vad ni är och vad ni känner
allt som pulsar i ert bröst
det älskar jag ty allt är något 
som jag har skapat, varsamt 
lagt in i era hjärtan, så länge ni 
inte flyr ifrån mig, gömmer er 
bland fikonlöv och äpplen så är 
jag mitt ibland er, mitt i gitarrsolon 
och primalskrik, bland bastrummor 
och klingande cymbaler ja 
Jag, Herren Sebaot, säger till er 

Bring It On

Kasta er ut i en vansinnig lovsång till mig 
ät metalriff och hardcore-vrål till frukost 
och låt varje fiber i er kropp tillbe mig 
också bland moshpits och 
danssvettiga kroppar 

Det är så det ska vara
det är också så 
jag vill ha det 

II

Mina barn, räds bara inte Tystnaden
det är fortfarande främst i Stillheten
jag möter er, får er att känna 
min andedräkt

Fly aldrig allvaret, tyngden i försakelsen
och den allomfattande fattigdomen, men
mina älskade barn i tidens dallrande 
moderna slut, tro inte heller att något 
skapat kan vara mig främmande 
eller förkastligt

När ni behöver spränga era kroppar 
i de hårdaste av rytmer våga göra det 
till min ära, när ni behöver skrika ut 
allt ni äger och vill vara till dundrande 
åsktoner, gör det alltid till min ära

Mina barn, jag finns i katedralernas sköra viskningar 
lika väl som metalskrikens desperata vrål, lika enkelt
som att vinden är densamme i julis ljuva bris 
som i novembers störtande orkaner

Min barn, jag säger
Gläd er i mitt liv
ta för er av dansen
musiken och allt den 
rymmer hitta himlen 
i ett gungande tält 
på Frihamnspiren lika väl 
som på Sticky Fingers 
öldoftande dansgolv 

Hitta mig där ingen annan letar
finn mig där du mår som 
allra, allra bäst

III

Vad de förstelnade i kyrkan säger
spelar inte längre någon roll 
Livet är för stort för att få plats 
i deras händer Livet spränger 
ständigt deras väggar 

Vad kyrkans sömndruckna ledare må säga
får stå för dem, Ni, mina barn ska minnas 
att i mig finns det ingen anledning att 
någonsin vara rädd för något 
världen rymmer

Tag och ät och se 
att det är gott tag 
gläds och märk 
att jag alltid, alltid 
är med er 

I sanning 
också i en 
moshpit