I
Kan du säga det igen
lisa mitt sårfulla inre
med talet om att jag inte
är helt fallen åt det värdelösa
vill du åter berätta om lystret
du anar hos det som är mitt
om att jag inte bara är fylld
av all min brustna svaghet
Utanför dessa murar byggda
av bön och tålmodig strävan
är jag ett rö för vinden, ett öppet
villebråd för hundar, skydd av
lyckans fagra fåglar, en vandrade
paria med liklukt under mina fingrar
en vindskugga utan struktur, utan riktning
Mörker och Ljus bor inom mig
som hos alla andra, men jag har
syndafallets stämpel över min
vänstra sida och jag har aldrig
lärt mig att arbeta mig hel, har
missat att förskansa mig
envishetens krigarbälte
tålamodets styrka
Mitt liv är svaghet i mig själv
utan sälta eller värde, det har
bekräftats gång efter annan
behövs inga lektioner
om min brist och vekhet
saknar ingen predikan om
min syndburna natur
I Augustis skymning
glömdes jag av Gud,
utslängd i världen utan Tro
eller någon kompass inom
det hjärta som jag gavs
II
Säg det igen om
du vill, hur du ser något annat
något vackert, något ljuvligt
något värt att vidröra, kyssa
rent från brännande tårar
lyfta upp och badda av från
världens alla svårigheter
-
säg igen att även mina sår
kan tala om det himmelska
att också min svaghet kan
vittna om Gud
Natten är mitt hem, demonerna
mina lekkamrater, de berättar om världen
och ljuger ytterst lite, min vänstra sida är
alls inget undantag utan inom den regel
som härskar överallt- från Utöya till Auschwitz
från Sävhavets offer till Simsons troféer
- ondskan härskar, människors, Guds söners blod
är det som göder jorden än mer för varje dag som går
Utanför dessa murars helighet är jag
en bottenlös brunn, ett djupt hål av
tvivel som livet faller genom och
där dödens dofter sprider sig
III
Snälla, säg det igen
hur fel jag ändock
måste ha, hur Gud
inte räds det avskyvärda
hur Han må straffa och tukta
men inte vill oss något verkligt ont
säg mig att Han gör under med de döda
att Hans kors frälsning tar sig in också
bland de glömdas fördömda land
Ja, berätta för mig hur fel min rädsla måste ha
sjung för mig om den äkta ström av godhet
du säger finns inom mig, att jag inte tar slut
där min begränsning börjar, att det sanna livet
finns inunder mina lager av misströstan och fruktan
Jag avskyr att strida
är så trött på kriget
och det eviga fälttåget
jag vill allt annorlunda
klandrar Gud för att han
nyttjar smärtan som en väg
till Verkligheten, men visst
är det så att vi inte har något val
- visst är det Detta vi har att välja
eller också Intet Alls?
IV
Förlåt att jag hungrar efter dina mjuka ord
berätta igen om det overkligt fina du får
märka i mig, jag är ännu för svag för att
endast nöja mig med Guds uppfordrande
förmanande tystnad, behöver veta
få bekräftat att jag duger också
i människors enkla form av Kärlek
Fullheten bor inte hos mig än
jag ser Guds rike blott som ett
dammkorn i fjärran och endast
Han vet om jag en dag får
komma dit så dyraste
vänligaste vän säg mig
än en gång
Att jag just nu
just här också får
duga, som jag är
