Jeremiah Lovsång

Du har aldrig varit längre bort än såhär
blodet forsar ifrån himlarna, liken ligger
oräkneliga på marken, ditt heliga namn
är en svordom våra fiender brukar
för att simpelt roa sig
-
Gryningen är purpurgul och silversvart
din heliga stad är föga mer än
en gravkammare åt gamar

Fader, kom ihåg oss
när vi inte längre är, när
vår tro blivit till sten få
stenarna att ära dig

Låt den blodbestänkta
jorden lovsjunga dig
Låt klipporna, klibbiga
av hjärnsubstans, ära ditt namn
Låt de våldtagna kvinnor som
du älskar få delta i din gloria- kör

Fader, kom ihåg oss
när vi inte längre är, när
vår tro vittrat till grus ta
upp det i din famn och 
blås in ditt heliga liv

När tidens tand tuggat sönder
allt vi ägt och varit, när fienden
stormat våra fästen i tusental
efter tusental, när fler lovsånger
finns nedtecknade på hafsigt uppställda
gravstenar än på dina levande tjänares läppar

Fader, kom ihåg oss då
när våra tungor inte längre
bor i våra munnar, när våra knän
ligger söndermosade på fälten 
så lyft dödsrikets sång 
till din heliga tron

O, Fader, låt lovsången inte tystna
bara för att dina barn är flyktigare
än vinden, svagare än ömma halmstrån
-
Min fader och min Gud
i dödsskuggans dalar
och betydligt längre
bort än så vill jag
alltid få lyfta ditt lov

Även i den tid då jag inte längre får
då din nåd inte låter mig, när dina löften
är bortsprängda i hela universum
förutom i mitt hjärtas gömda
jordkällare, också i den stunden
vill jag lyfta mina förintade
händer till ett trotsigt:

Halleluja

En Smaragdblå Vinterdag

Vintern är ett gnistrande
fyrverkeri runtomkring oss
flickan framför är klädd
i smaragdblå gåtor som får mig
att vilja tala ur mig evighetslånga
diktböcker till hennes tveksamma
ära bara för att i nästa nu finna
att jag har blivit stum

Det singlar ihopknycklade diktlöv
ovanför våra grantoppar, men hon märker
inget alls, talar bara fritt om mekaniska dagar
om kameror födda på sextiotalet, jag vill
hemskt gärna lyssna i timmar efter timtal
men finner att jag också blivit döv

I nästa nu förvandlas
vintern till en svartraggad
hundjävel, runktomkring
oss faller stålljud
ett flertal skarpslipade
minnen meteorkraschar
över fälten

Jag vill få yttra något om
Skönhetens samband med
den reella verkligheten samt
våra egna relevanta uppfattningar
om densamma men mitt nödtvungna
teckenspråk är att likna vid
en sönderpraddlad älgko

Ingen av oss förstår någonting
och vi märker att vi fryser, solen
har åkt hem i sitt rosa rymdskepp
endast eremitiska stjärnor blinkar
kvarlämnat dystert åt oss så jag lämnar
för att gå, men märker hur hon tar min hand

Frosten får ekstammarna
att sjunga dansanta melodier
över nejden, i nästa nu finner
vi oss virvlande inuti ett
gyllene yrväder

Jag hör inget, men
känner hur hon säger
att allt vi ser är gåvor
att människans största brist
är snarheten till girighet, lustfyllt hat
att vi till brädden är fyllda med oro
nagelavgnagd rädsla

Min vän, säger hon
- ta inte det som inte
är till för dig att få, men
gläd dig fritt åt allting
annat längs din väg

Så enkelt är det svåra livet
hon ler och universum skälver
mellan mina ambitiösa händer
snön kramar mina fingrar
tystnaden runtomkring oss
blir en predikan om mitt liv

I nästa nu är vintern
alldeles vanlig flickan
framför går hem till sitt
i en alldeles vanlig havsblå
regnkappa och jag kan tala
och lyssna så mycket
jag finner för gott

Om jag bara kunde finna
något värdigt här i existensen
att på något sätt vilja
samtala om  
 

Bjärkatoner

intro

Vi kan andas bjärka- toner
en tidebön i taget stadigt
ta oss framåt, vi vet inte
vart vi är på väg, vi kan
inte säga vad det är
som väntar

I

Endast Herren känner våra vägar
endast Herren har vårt öde i sin allvetande hand
det enda vi har att göra är att stanna till, dra i bromsen
och faktiskt andas den livsluft vi fått oss till dels

Det enda vi har att göra
är att söka närma oss den punkt
som säger oss att vi inte kan prestera
inte kan kämpa oss in i Guds vilopalats

Mina vänner, jag kan inte säga
något om vem Gud är, verkligen
inte ge några recept på hur man finner
vägen till hans hjärta, varje bild, varje försök
i den vägen riskerar att fallera, garanterar att
begränsa det oerhörda i det oerhörda
som Gud är och klär sig i

Men ett ord vill jag ge- det mest oerhörda av allt-
minns alltid att Gud, med allt han är och bär med sig
ryms i ditt hjärta, att alla hans rikedomar, hans floder
av kärlek sjunger i ditt inre - jag vill ge det mest
självklara råd som finns att ge, nämligen
det fina med att helt
och simpelt stilla
sig och lyssna

En psaltarpsalm, en Jesusbön
i taget söka höra vad det är
för något som just Han
sjunger för just dig

II

Låt oss andas Bjärka- toner
leva ett liv som inte liknar mycket
en tidebön, ett arbetspass i taget
vandra en bit på vägen fram tillsammans
vi delar ett slott sinsemellan, men i övrigt
dansar vi på tusen separata livslinor, vi bär
på en gemensam längtan- mer och ständigt mer
av det som är större än allt- men Guds sång inom
oss ljuder på olika vis, ibland delar vi toner, men
allt som oftast märks det hur underbart unika
våra melodier är och ska få vara

Mina vänner, vi är fria att vandra vartsomhelst
men för ännu en tid har vi valt att andas strävsamma
Bjärka- toner tillsammans, från Sakarias sömniga lovsång
i en inte alltid skimrande gryning till Symeons ljuvjubliga
godnattsång om kvällen delar vi melodier, ord och andetag
som rymmer både sorg och glädje, både kamp
såväl som befrielsens jubelrop

Mina vänner, jag kan i sanning inte säga något
om vem Gud är för dig, men jag vet att detta
är en port mot Sion, jag vet att detta är en plats
där vi- en tidebön, en psaltarpsalm i taget
kan störta upp mot Guds Eviga Kärleks Hjärta

Så låt oss, ja
låt oss störta dit
tillsammans

Stridsskrift Till Den Värld Som Brinner Upp

Så ska jag då skriva dig den text
du fått för dig att jag gav, visst har
jag rätt i att den lät ungefär såhär:

O, snälla dyra fågel från förr kläd
dig i frälsningsdräkt för min skull 
och anländ till min räddning

Ge mig någon av våra lyckliga dagar åter
låt oss skratta loss i jungfruhelvetets
tragiska korridorer, låt oss dikta våra liv 
uppå varje café i stadens nattliv eller 
låt oss kramas i timtal medan 
fyllan gör sitt jobb

Snälla, ge mig en del av mitt liv tillbaka
var min hjältinna, var min vänskaps
gyllene beskyddarinna 

Något i den stilen, inte sant? Och låt mig
då i all mildhet fråga hur du läser, med vilka
blinda ögon du öppnar mina texter

Min forna vän, jag känner inte dig
like lite som någon annan här i världen
inget alls till det inre, endast simpelt lite
till det yttre, vi har delat några dagar
men det är också allt- Hur skulle
du kunna vara min musa, föremål
för smicker och reell sentimentalitet
varför får du för dig att du är särskilt
speciell som enskild vän och person för mig
- du är endast en av många jag gett denna typ
av dåraktiga välsignelse till, du är endast en
av alla de detta års augusti för alltid tog ifrån mig

Förlåt min synd och min begränsning som fått
dig hotad och instängd, jag inser min klumpighet
till fullo, men du borde kunna förstå min försäkran
- i min värld är du inte på en piedestal, isåfall
endast en av ett diktpappers banala höjd, jag
vänder mig till dig enbart som vän och jämlike
- i visst är du över mig, i somt är du under mig
du är kort och gott min vän, i mina ögon också
min syster i en färd mot något större

I grunden är du dock en främling och som sådan
kan mitt skyhöga språk aldrig nå dig annat än
som en symbol för alla de människor som
lever ett annat liv än mitt, men ändå får mig
glad, ändå får mitt hjärta att utbrista 'yes
detta är utan tvekan något bra'- tål du inte
att användas så, om orden blir lögn och
skarpa svärd för dig så låt dem strömma
som luft och vatten bredvid dig - de är inte
till för dig, kanske inte ens för den
jag fått för mig att du var

För detta stör mig grovt, inte bara du har klagat
bränt dig på min storvulna omtanke, varför är
det så svårt att få besjunga sina vänner på ett
sätt som når fram, varför går det inte att dikta
om det hopp jag har om att mänskligheten en dag
ska dela samma lovsång, ska finnas i en hel
gemenskap utan sprickor, utan sund

Dela inte det hoppets struktur för allt i världen, släng mina
böner i papperskorgen för all del, men försök inte få mig att skämmas
för min vilja, vantolka mig inte i din rädsla till den grad att jag
i mitt försök att fåfängt nå dig blir ett monster

Min forne vän
vet det nu och för
tider som kommer
att om du en dag inte
finner några händer
att fatta, vill jag få vara
en att greppa tag i
om du behöver ett kloster
att ta din fristad till
så vill jag känna till ett
som kan gömma dig en tid
om du en dag skulle behöva
en munk att tala med så
vill jag bli en som kan berätta
om en värld du kanske
inte känner till

det var bara det
bara det
jag ville säga och
om inte det gick
att höra så
förlåt och
med det sagt

adios amiga
gracias por favor

I Min Själs Mörka Natt

Får jag bli galen i din famn papa 

klä av mig allt jag är intill vansinnighetens brant
dra av mig alla dagar som du gett mig 
de av frid och röda rosblad liksom 

de av hård och blodig strid? 

Mina andetag är tunga och jag kan inte be 

jag gråter och skakar när jag vistas i ditt hus 

papa, får jag vara en dåre i ditt ljus
eller tål de dina inte det 
får jag hata och förbanna

allt det myller som bor inne i mig? 

Jag är tom, det skallrar när jag rör mig

mina revbens tyngd är allt mitt hjärta bär

papa, när jag ser på dig dunklas mina ögon

mina läppar kan inte längre le, du tycks mig 

som en fruktansvärd djävul, en hånfull gestalt

en pinsam diktator, varför är ditt bröd så hårt

dina fiskar så fulla av vasskantade ben? 

Min mun smakar av Mig och Mitt, vill dränka

min strupe i galla, jag ber bittert om dödens kalk 

om tystnadens stora natt, men papa, du vägrar 

ta ifrån mig några gåvor, du lämnar mig inte utan 

ser på mig med tårar när jag skriker utan vett

Men den kunskap som jag äger den gör mig bara matt

den för mig endast vilse ut till ödemarkens länder 

papa, låt mig slita av mig allt jag äger utav klokskap 

och förstånd stå som ett galet barn inför dig 

hacka tänder utav gråt, frysa intill intigheten utav köld 

för jag fattar ingenting, förstår verkligen ingenting

Jag är enfaldig, rymmer inte längre något, men jag står utan 

nycklar in, papa, i min dumhet smakar din Nåd försurnad mjölk 

din Kärlek är mig möglig och förstenad

Ge till dem som intet har 

till de som fortfarande hungrar

Jag vill inte ha! Jag vill inte ha! 

Skriker jag i min dårskaps fulla blom 

men jag fattar ingenting, förstår verkligen ingenting

Får jag vara naken i din famn, utan tro eller vilja att leva 

i bara skalet som jag föddes i och som inte går att lämna 

papa, varför är din värld så hård och grym 

ett så skevt återsken av dig? 

I min själs mörka natt så ropar jag

Far, jag fruktar dig 

begriper ingenting 

men ställer mig så 

naken och tom 

inför din tron 

och väntar 

stilla på din 

klädedräkt 

av snö    

"...Sometimes You're Closer Than My Skin"

I

Rymden inflyttad i lemmar
och rötter i mitt hjärtas händer
och i alla tänkta tankar
mina hårstrån mäktar
med att hålla i sin famn

Iskylan som ett bortglömt
andetag mot trasiga läppar
utdömda militäriska taktslag
istället för hjärtats mjuka pulser
vintern har blivit utsträckt till en evighet
miljoner stumma snöflingor kraschar
in i min själs nystädade, ommöblerade
vardagsrum - ja, vintern är evig, kylan total
julen bortslängd och Drottning Jadis giftdryck
vecklar ut sig inom varje por min hud
känner av att den någonsin har ägt

Maj finns inte 
April ligger och gråter i fosterställning
längs med avenyerna, Juli har tagit med 
sig syster Juni i en stratosfärresa ut 
med Plutos yttre kustområden och 
Augusti, Augusti ska vi inte ens
prata om   

II

Du skall vara min hud, de andetag i natten
som värmer min frysta lekamen, du ska
vara en förtärande eld i mitt stankmättade inre
en mäktig vind i mitt hjältemodiga hårsvall
du ska vara en vårbäck, en sommarflod
en ljuvlig orkan som krossar all sibirisk
vintertid som finns på denna sidan
universums länder

Istället är du Månen
placerad flera hundra tusen mil ifrån mig
dina löften är stelnade kratrar som hånler
mot mig i tundrans bleka nattsken. jag vill skrika
med hundra tusen snökristallers glödvita röst, jag vill vråla
gråta och förtvivla, men vad säger att du skulle kunna
höra mig, vad säger att du skulle ha viljan att svara mig

Inget annat finns än denna natt
denna midnattsskyla och då får
jag lov att äta den ur dina händer
som den goda gåva min tro
vill hävda att den i slutändan
är och måste vara

De som trivs bland kyrkans varma stränder
säger att du aldrig lämnar oss, att i töcknets
vidriga strukturer är du som allra närmast
så jag tar dem på orden, gräver ner min vapen
i den djupaste underjorden- säger stilla

Så ta mig
och slit mig
i tolv lika stora
stycken, sprid ut mig
som ett vårdslöst vittne
över världen flå mig och bränn
min hudlösa natur med din
eviga kärleks kyla jag står
kvar genom de prövningar
du skänker, ja i sanning
jag står kvar, så länge månen
tronar bland gudasönerna
på himlavalven ska jag inte
göra annat än trofast och
tåligt stå kvar

Till det att du
väljer att säga
mig Ett Ord  

När Lyktorna Tänds

intro 

Vi är tomma dårar
på flykt i laglöst land
med smärtan och rädslan
som trogna monster på jakt
efter det som känns som oss

Visst är det självklart att jag
kan önska saker annorlunda
visst är det givet utav mig att
vilja livet i andra färger att
jag vill få tillvaron att ta
sig alternativa former

I

Världen brinner och våra städer
står i lågor, allt det vi känner riskerar
att försvinna och jag ser oron i dina
ögon, vill kunna viska att det kommer
vända, vill få äga en sanning som berättar
att det inte finns något ont starkt nog
att kunna ta oss ner till underjorden

Ja, världen brinner och myterna
säger att det aldrig funnits en tid
då lågorna inte slickat horisonten
du har ängslan i blicken när du ser
på mig och jag vet att du önskat
mig annorlunda, att det finns något
i mig du inte känner igen och jag
vill skrika mot den rökförsedda
himlen, jag vill få skyarna att rämna
och universum att brisera, jag är
i sanning ingen soldat, men
är liksom du fast i ett
cirkelformat krig jag
inte kan förstå

Ja, jag vet att vi båda flyr i samma takt
från mörkret bakom oss, bortom höjden
mullrar kanoner och trumförsedda bomber
nedanför dalen ylar stridens demoner och du
är lika skräckslagen som jag, i denna värld är
du lika menlös som den skepnad jag har blivit

Du bygger murar, finner stigar, löser din löpande skräck
med tydliga strukturer, du har hittat sätt att överleva
i en konturlös och meningsfri dimma, men i den
rasande elden runtomkring försvinner också
allt som haft chans att binda oss samman

I samma kaos är jag vilsen som
på ett herrelöst hav och jag lever
av den styrselfria vinden, jag rider
på bergsvågor, på att stundtals vara
större än himlen för att i nästa stund
vara gäst hos underjordens yttre stränder
jag tål inte känslan av att vara bunden
nej jag är hellre på gränsen till existensen
än fångad i ett hånfullt mönster, är hellre
på evig jakt efter skatten som håller
i den hetaste brand än nöjd med kattguldet
som finns vid närmsta vägkrök

Samtidigt brinner världen som om
godheten aldrig dog för att uppstå
och från väggarna av glas och stenhård
diamant finns ingenting att höra, i natten
är det en kosmisk tystnad överallt

II

Du ska veta att jag gärna ändrar mitt
skinn och sättet mina ådror rinner
i mitt blod, när jag ser dig vet jag
exakt hur min skevhet ter sig
och jag skulle ge så mycket för
att bli mer lik dig och det du strävar
för att vara, för att bli någon som du
känner att du litar och är säker på

Vi är i en verklighet som
skälver och slits sönder och
du är någon som aldrig försvinner
härifrån du är något jag aldrig
kommer sluta att behöva

Du ska veta hur gärna jag vill riva upp
mig med rötter och med blod, hur gärna
jag vill rita om kartorna i nerver och på
min slitna hud, vi löper i ett lopp med vargar
överallt vi känner och vi ser, vi är en strid
ingen av oss bett om och jag vet vilka sätt
du slåss på, smärtan och rädslan finns längs
bådas våra hälsenor och jag lovar dig
hur mycket vi än dör ska jag ska aldrig
bli någon som ser på dig med dom i blicken

Jag vet att vi är dårar lika tomma
som omkullslagna glas, vi är sådana
som rusar utan vett i natten, vi är på jakt
efter glasrikets regenter, vi är på jakt efter
horisontens konungar, vi är på jakt efter
sången som får slagfältet att stranda

Om vi kommer fram har jag ingen aning om
om världen slutar brinna när verkligheten tar
slut kan jag inte våga säga, men lika fullt som
att mitt blod ropar när jag slutar sjunga, lika
mycket känner jag att jag vet hur natten till
sist kommer sjunka ner i gryningens famn

Ja, världen brinner
och våra städer är
byggt av kol och aska
men vet du dåren i
mig säger att det är
faktiskt inte vi
 

Peace n Luv

Ja, jag vill tala 
länge, jag vill tala 
högt och starkt jag 
vill säga allt jag vet 

Jag vill säga dig allt som finns 
jag vill tala i en evighet, ja 
jag vill fylla existensen 
med allsköns vackra ord

Jag vill så mycket
men jag vet också 
att allt som jag 
vill säga

Allt det jag ser och allt 
det som jag vet - allt det
det är nästan ingenting   

Inte Nu, Aldrig Någonsin

och när klockan tonar ut sina slag
finner du dig själv vara färdig och klar
du har gråtit alla de tårar du haft med dig
du har kastat tusen skrik upp mot himlen
du har bett all världens böner i form
av stumma tonlösa rop upp mot
universums glastak

När tiden till sist placerat sig mellan
dig och resten av livets verklighet
har du gjort allt, allt som det är dig
möjligt att överhuvudtaget utföra
  
Du har sannerligen lagt alla dina kort
på bord, stolar så som iskalla cementgolv
du har prövat dina stigar över rödskimrande
bergstoppar, så som under blåsvarta träskdalar
du har kysst kyssar under åskträd så väl som
över saltstänkta skärgårdshav, du har i sanning
smekt alla dina drömmar så ömsint som du kunnat

du har levt ett liv
ett liv har levt
med dig

Nu är du här, en sensommar
lägger sig uttröttad vid dina
alltför ömma fötter, solljuset släpar
sig hem genom ljumma stadsparker
och om det liv du lever vore en dröm
skulle du alldeles nyss ha kysst hennes hår
suddat ut nattens plikter och låtit medelhavets
alla vågor svepa iväg över himlens alla horisonter

Om det här livet vore en dröm skulle du förvandlats
och förvandlats igen till speglarna vid er farstubro
inte längre visat dig utan varje älskvärd man från
världens alla dimensioner, om det här livet
vore en dröm skulle du bli en viskning i hennes vind
en viskning aldrig längre från än ett försiktigt
andetag när  vackerheten takter omfamnar
hennes dagar, alltid oändligt nära då regnet
och mörkret tävlar om hennes uppmärksamhet
om detta liv ändå var en dröm

Nu är du och hon och allt ni känner
till verklighetens slavar och i obegriplighetens
melodistrukturer fattar ni varandras händer
men ingen av er fattar någonting och med
tunga urslag närmar natten sig, natten med
spända överarmar och rödsprängda pannlober
kommer mot er, den natt som ska bli till en ny dag
till en helt och hållet ny sorts tid och i den tiden
kommer inget lämnas kvar för er att känna till

I den tiden ska alla drömmar dö
i den tiden ska verkligheten
bli till något som du inte får
lov att känna till, den ska bli
till någonting som en sådan
som du aldrig får bli
en del av

För livet är ingen dröm
Inte nu, aldrig någonsin

Galenskap

intro

Natthimlen är ett fyrverkeri av brustna höstlöv

och bortkomna basmelodier från rymder 

utan något verkligt namn, mitt hjärta är 

fastklibbat i rädslig metall och skuggorna 

häromkring sorlar om andra dagars rytmer

men lämnar mig i fred som den idiot de finner 

mig att vara, universum är en avlägsen fiende 

som lägger sina iskalla andetag i mina händer 

med ett kopparärrigt skratt och sedan är det 

upp till mig att söka bygga mig en existens 

att stå för när stormarna 

kommer för att riva

Himlahöjdarna

Lerträsken

Briljansen

Fegheten

Passionen

Galenskapen

Allt som är jag 

och mer därtiill

I

Jag är fast i min egen dubbelhet

en flykting i mitt eget liv och jag tar 

hellre tusen utav andras strider än kämpar 

en sekund i mitt eget slag - här finns inte längre 

något att göra, vill jag viska, här är sönderbränt 

och ituslaget, här är förött och vårdslöst bortglömt

här är en forntid förutan texturer och en framtid 

utan bilder, här är en hopplös kropp och en trolös själ 

en ande utan kärlek, här är en existens inte ens den 

skönaste av gudomar kan få för sig att ta till sig

här är en kosmisk midvinterstystnad 

inga ord från mig kan bryta     

Det finns tider då jag lever liv i Narniavintrar, då jag 

vandrar mig vilse bland januaris tänder såpass länge att 

jag glömmer hur maj känns emot fingrar och ögonhud 

det finns tider då jag målar om mitt liv i mardrömsfärger 

då jag gör existensen till ett helvetesmonument, tider 

då jag tappar proportionerna, rimligheterna för 

allt som lever och är till, det finns tider då jag 

förnekar att något i mitt liv har möjlighet 

att vända och förändras

Jag är en svart vindskugga i en tröttsamt 

långvarig nattkyla, jag är någon som klär mig 

i tystnad för att inte trasas sönder eller behöva 

blotta mina sår, jag är en varelse med rigorösa 

murar, beredd att hellre svälta mig till vansinne 

än ta mig ett oförsiktigt steg ut härifrån 

II

  

Du är något jag inte känner igen, du är något jag 

inte klarar av att förstå och jag är orolig för överord

men du är i sanning en vårflod hos mina frusna marker

en vind från julistränder och majkvällar, du är inte någon 

som gör mig galen, men du är någon som gör mig fullkomligt 

vettskrämd för du ger mig bilden av Livet, Drömmen och 

Hoppet tillbaka och på ett sätt jag aldrig riktigt haft förut 

I dina ögon blir världen ett berusande äventyr

en färd där kampen är lika verklig som någonsin 

förut, men där det finns någonstans att gå, i dina ögon

blir mitt liv något annat än en serie förluster, inte bara 

en evig vinter utan också en längtan om ett annat sätt 

att få finnas till, i dina ögon kan jag se livet som det 

rop efter sanningen och nåden jag alltid känner inom mig 

Nej, du gör mig inte galen, men du är en doft av hopp 

som letar sig in under väggar och tak, du får mig inte 

galen, men det är något med dig som får livet att vilja 

blomstra när du går bredvid mig, jag har ingenting 

att ge dig, men jag vill försöka ge dig allt jag ser 

om du så önskar, du får mig inte galen, men du får 

mig att vilja riva ner mina murar, klä av mig min 

svarta tystnad, ta mig ut till universums yttre kuster 

för att där sjunga, sjunga alla horisontens ljuva sånger 

till det att konungen återvänder, återvänder 

hit till allas våra krigströtta hjärtan

outro

Du gör mig inte galen

men du får mig utom mig 

själv och bortom mina gränser

du gör mig inte galen men 

du berättar om friheten 

på ett sätt som gör att jag 

sätter mig fri bara för möjligheten 

att få en del av doften som 

finns omkring dig, du gör mig 

inte galen, men i sanning 

i dessa dagar gör du mig 

alldeles yr av ren, skär 

skräckblandad glädje    

  

Och ingenting är ständigt

sparven sa genom 
ensamhetsmolnen 
att babe, du kommer
bli stor jag inte bara tror 
jag vet

jag satt mellan sommarikonerna
tryckte skriften mot mitt hjärta mellan
lyckoskriken, ack nej, de var inte mina 
& Storheten kändes långt borta

men det är så det är och saker och ting förändras
sparven och jag la några ord sinsemellan
om allt det där man aldrig greppar
det som bara leker med en
det som man ska leva med
det man inte får stanna i

sparven säger att babe
du flyger nog när skadorna läkt
när såren bara är osynliga ärr
mot din skimmelshud

jag ler

och utanför förändras barndomsgatorna
inte ens gräset doftar likadant
saften är inte lika söt & det är det
som skrämmer mig
att jag längtar efter något
jag aldrig mera får jag skall
vara stark nu men som
cherie säger
viskar då jag gråter

jag är så liten

jag är så mycket ynklig än
& jag tror att jag aldrig kommer
klara att bära ett evangelium på mina axlar
jag inte bara tror jag vet

men sparven säger att
det blir bättre när man står igen

när sommarn kommer

man glömmer varför man går
då man dansar

Om jag visste vem jag var

Vers 1 

Om jag visste vem jag var
en dag som den här
skulle jag va' riktigt glad
men jag är bara misär
utanför skiner solen gul
men jag är bara tjock och ful
ja, jag är bara ensam här
snälla kom och rädda mig
jag bara ber dig
jag bara ber dig

Brygga

du är av ett annat slag
du dansar i sommarkvällens sken
du är av en annan sort
en gudinna, ett änglasken
och om jag bara kunde nå dig
om jag bara kunde få dig
om jag bara kunde vara som du
skulle jag bli så glad

Vers 2

Men jag är en människa
knappt det ens en gång
jag är en dvärg, en jordagnom
jag är till av gödsel och tång
Utanför finns en annan värld
men den vaktas utav eld och svärd
ja, jag är fast i den jag är
kom, snälla, rädda mig
jag bara ber dig
jag bara ber dig

du tillhör en annan värld
tusen mil ifrån mitt liv
du tillhör en annan sfär
du är en dröm, ett hägringssken
men om du bara kunde se mig
om du kunde vilja ha mig
om jag fick va' en del av ditt liv
skulle jag bli så glad

Ref

Kom och skapa en verklighet
som är av ett annat slag
kom och skapa en verklighet
som kan bli min en dag
där himlen kommer in
där paradiset vågar ta form
där allting blir som mina drömmar viskar
där sagan blir realitet

(jag har inget du vill ha
men jag är en sång utan slut
jag har bara aska i mina händer
men jag bär en galax inom mig
och om du kommer ner till mig
så kan den släppas fri
om du kommer ner till mig
så ska jag bli nåt nytt
ska jag bli helt ny)

rep.

Kom och skapa en verklighet
som är av ett annat slag
kom och skapa en verklighet
som kan bli vår en dag
där himlen kommer in
där paradiset vågar ta form
där allting blir som våra drömmar sjunger
där sagan blir realitet

(jag är en dvärg en gnom
du är ett himlaväsen
jag är av jord och spån
du är en stjärna, en sol, en himlarymd
men om du kommer ner till mig
och lyfter oss till himlen
om du kommer ner till mig
så blir jag glad i dig
så blir jag glad igen)

Laudes i Linköping

Under katedralens väldiga valv

hörs inte bara min och ett antal

vitklädda syskons sång utan 

för ett ögonblick också tusen 

år av heliga röster som varsamt 

tar emot min bön, inlemmar 

den i deras eviga mosaik av 

väldoftsljud till vår Herres ära

Pelarna runtomkring är inte främst 

byggda av sten och järn utan av 

stora strömmar av själars strävan

efter det eviga, efter de dygder 

och skatter som varar även 

efter det att tjuvar och malar 

gjort sitt styva jobb 

Ja, det är deras svett, blod och tårar 

denna katedral ständigt tvättas ren i 

efter de heligas exempel som lagt sitt liv 

i Guds och Jesu händer sagt "detta är det arma 

som är mitt, gör med det som du önskar och behagar" 

mer än så kan ingen av oss göra, endast den ömma 

ödmjukheten får oss att se hur Herren verkligen ser ut 

I ekots lovsjungande danser 

hör jag alla tiders, alla folkslags 

öppenhjärtiga lovsång till den Gud 

som sträckt ut en hand, gett oss en arm 

att greppa tag i när verkligheten sviktar 

Ingen av oss vet 

med all given säkerhet 

om den handen, den armen

den underbara guden verkligen 

finns där i den allra sista slutändan

Men så länge vi hoppas 

så länge vi klär oss vita 

andligen och bildligen 

så länge vi vill stämma 

in i de heligas änglakör

så gör vi något riktigt

så gör vi något

som håller oss

vid liv

Till Fundamentalisten

Du kan Guds ord

du känner dess antika texter 

- som i sig själva inte är mer heliga 

än Vergilius och Ciceros samlade verk- 

bättre än din egen innerficka, i sanning 

behärskar du Guds budskap, du kan redogöra 

för dess subtila sammanhang och kontexter 

i timmar, månader, åratal om du bara får

Med dessa antika texter 

tecknar du konstverk av Guds ansikte 

men missar att för alla andra utom du själv 

och dina likar målar du en grotesk karikatyr 

av den Godhet du påstår att Han rymmer

I din bild blir Gud 

en regelsamlande paragrafryttare 

som lustfyllt sorterar i goda och onda

i nyttiga och ofruktsamma, i sin hand håller 

han en syndakatalog där de värsta synderna 

praktiskt nog är av de slagen du aldrig behövt 

befatta dig med, såna du aldrig riskerat
att frestas snubbla dina fötter över 

-

Du kan med gott samvete 

ställa dig på Guds sida och 

med ett tryggt leende peka finger

 på den värld som stannat i sin ondska 

Jag, med min ringa kristna identitet 

vet ingenting om Gud, varje gång 

jag söker det gudomliga tycker jag mig 

bara möta människors tal och upplevelser 

den Sanna Guden håller sig förborgad 

och min kristna tro förblir liten och svag 

däremot växer mitt kristna hopp alltjämt 

sig ändlöst stort på att talet om Hans nåds 

ofantliga djup ska vara sant och riktigt 

-

Ty min synd, mina begränsningar 

behöver Stilla havet för att rymmas 

om inte Guds barmhärtighet är större 

än havens alla rymder har jag ingen chans 

min smuts är så ingrodd att jag aldrig hinner 

bli ren innan domen till sist faller

Jag är inte bättre, jag är tvärtom sämre 

än alla de förevigt dömda - de homosexuella

de feministiska hororna, de med så mycket stolthet

i bröstet att de vägrar böja sig för Gud trots att de 

livet genom alltid gjort allt gott de någonsin förmått 

På sorteringens dag, som du så 

längtansfullt ser fram emot kan jag 

med all min kristna tro, inte ställa mig 

på din sida, jag måste vända mig 

till de fördömdas läger ty de 

förtjänar domen sämre än jag 

jag måste dela deras öde 

-
förbereda mig
för Gehenna 

men när jag så 

ska sluta mina ögon 

för allra sista gången 

tycker jag mig skymta 

att någon med Jesu gestalt 

sakta går över linjen 

för att så, trotsigt och 

bestämt, också Han 

ställa sig på 

vår sida  

Rosina

Skönhet kan te sig

på så olika vis, i en kväll

vid en trolsk brasa i augusti

i salar som andas kunglighet 

och en gudomlig form av prakt

i ett heligt rum insvept i rökelse

i norska stämbands sätt att lyfta 

mot änglasångens gränser

-

alla är de övertydliga exempel 

på Skönheten i sin absoluta storhet

- men det finns också 

sådant som din blyga

blick igenom tid och rum 

Av penslar fångad i ett okänt ögonblick

lyser du utan namn eller välkänt öde 

genom perspektiven in i mitt estetiska djup 

får min ande att lovsjunga skaparen för 

Hans gudomliga genialitet, prisa Hans namn 

för det faktum att han alltid omger sig utan ände 

ständigt utflödar skönhet av alla kända slag 

Varhelst man går, varhelst man hamnar 

kan man veta att där det vackra väljer att stanna

där kan man vara säker på att Gud vill ha sin boning

Skuggorna kan falla hur hårt de vill, monstrena 

vrida sig så vidrigt de förmår, om ett litet ljus

av himmelsk lyster visar sig framträder 

skaparen oundvikligen i all sin kraft

I Gud ryms Skönheten 

och alla hennes systrar

men i Skönheten ryms 

också Gud i alla 

Hans gestalter 

-

och att din skira skepnad 

möter mig i tunga höstkvällar 

i regn och rusk, i snö och mörker 

tröstar mig och lyfter mig

Din unga lekamen är nu både död 

som bortmultnad, din jordiska gestalt 

har fått vandra mot bättre galaxer, men den 

del av dig som fortfarande hör mig, om du i 

helgonens väntrum ser ner på ditt forna jordeliv 

så hör mitt mjuka tack, min ödmjuka lovsång 

för det du en gång var och att du ännu får ge
ut det till en sån komplett främling som jag

Ta emot mina kvällsbugningar som ett hedersbevis 

på vårt långväga syskonskap i vår skapares 

oändliga famn och var så vänlig att inte 

vika din blick ifrån mig så ska jag fortsätta 

låsa alla lås, trygga våra nätter, ideligen 

be till Gud om din fortsatta eviga frid 

-

så ses vi till sist 

när det är tid 

för oss att ses 

När Jag Ser Din Blick

I dina ögon
anar jag en evighet
den är oländig och svårtydd
den inger vördnad och får mig
att vilja slänga mig tvärt till marken

det är så mycket i livet jag inte förstår
och jag vill be dig om din hand fråga
om ett stöd, en ledsagan genom
verklighetens vildmarker

jag är inget träd, jag är en
vildvuxen, vanvårdad enbärsbuske
jag kan ingenting om helighet
om raka, smala vägar

visst, jag kan tala vägars språk
men bara de som smakar
tungmetall och cigarettrök
ingenting för den som
har känsligt luktsinne
och ömfotad smak

*

I dina ögon ser jag något sällsamt
en utsträckt tidsrymd som landar
och tar emot, innesluter och omsluter
renar och omväldigar - också den
som ser utan att förstå

och jag förstår inte
förmår inte ta in, du
kastar mig runt åt alla håll
jag vill be dig om en hand
en stav, en rullstol, en livförsäkring
i mig själv orkar jag inte ett
steg till, knappt ett andetag

Du har en sådan skönhet
du är så vacker att du
skrämmer mig, ditt
gyllene sken gör mig
stum och aningslös

Visst, jag vet en del
om skönhet och gyllene
ting, men det rör sig mer
om fem sköna bärs i
slottsskogen eller femtio
blonda brudar i ett folkhav

Ingenting man talar högt om
i dina salar och ändå ser jag
ingen dom i din blick, hur mycket
jag än letar, du viskar bara utan ord till mig
strömmar bara ur dig kärlek, säger till min
adrenalinstinna punkkind att du älskar
varje tum av mig, alltid gjort och skall
alltid göra hur ofta jag, min dumma fårskalle
än springer bort från dina händer

och det gör att jag stannar för din blick
mitt övermod blir bortbränt och min tillbedjan
till dig inpräntad i mitt väsens ryggrad
jag fruktar dig, men jag älskar dig
du får min existens att skälva och ryka
men jag vill lovsjunga dig i allt jag gör och är

I dina ögon blir jag ständigt
till intet, i dina ögon blir jag
om och om igen återställd
till ett ständigt större Allt

Vad Jag Hör När Broar Brinner

Krasandet av smaragder
överallt, som stelnade popcorn
går de loss från våra handleder, faller
fritt mot isig lermark och försvinner som
om de aldrig någonsin hade varit närvarande
och på plats i det vi understundom
får mod att kalla våra liv

Vi bränner broar med jokerleenden
fastnitade i våra händer och det vi sysslar
med i dessa marsnätter är så anskrämligt fult
och förfärligt att vi borde spy upp vår existens till
trottoarstenarna att glupskt få  frossa på, men vi är
inte sådana som kan ha någon skam kvar i kroppen
tillräckligt länge för att få en reaktion, vi är maskar på
turné runt galaxernas ändtarmar utan hopp om förändring
förbättring eller någon variant av utveckling vi är bara här
i brist på alternativ och det är nästan så att vi gråter
när vi märker att vägarna till ett anständigare
liv blir färre och färre dag för dag
tid för tid som vi är här

Vi borde
ta oss upp till den högsta bergstopp
vi kan se i vår närhet, där skrika till
framtidens alpkedjor och fråga om världen
är lika spräckligt bräcklig där som den ser
ut just nu om det finns någon mening med att kämpa
ögonlock och njurar ur sig, om det finns någon tanke
med att ta upp sitt leende dag efter stund, tid
efter ögonblick, om detta slitgörat vi försöker
kalla våra liv i slutändan är värt allt besvär
vi utan uppehåll känner att vi måste ge

Någon bland oss säger till sist att hon inte
orkar mer, att allt hon hör är ord och förfrusna
luftförändringar, att det inte skänker frid eller tröst
eller ens någon form av enkel glädje, hon säger
med en höjd knytnäve emot regnmolnen i skyn
att nu har allt till sist gått alldeles för långt
alldeles förskräckligt för långt, håll tyst
alla ni som skränar eller släpp fri en
annan melodi, jag tror det är dags
för mig att ta ett tåg så långt bort
härifrån som det bara går

Det börjar regna och vi finner oss
bli genomvåta på en av alla dessa
busshållplatser som är och skräpar
överallt, vinden är alldeles koltyst
och dess skugga skrapar förvirrat
i marken undrar om det är försent
med en ursäkt för sin existens eller
om det är lika bra att se efter om
de händelsevis letar efter arbetslösa
poeter på mallorca eller annan plats
med slösande sol och ljuvligt
djupblå havsvalv

För det är ju så, vi ska inte längre tro
på vackra sagor inte längre köra silvergrå
ferraris genom drömbaserad rymd, vi är sådana
som inte hittar rytmen i det plågsamt vackra livet
vi är sådana som börjat räkna med att vakna panka
och sömndruckna i bortglömda rännstensgränder
ja vi är såna som har börjat bygga ett liv på att
det alltid går att börja även då man sett sitt liv
brinna upp i stratosfären, vi vet inte om vi
har rätt i det vi måste tro men sagorna vi en
gång gav vår lit till var gjort av papp och nysnö
så vi är än en gång sådana som inte ser oss
ha särskilt mycket till val

Smaragdflisor på golvet och någon säger att
imorgon ska hon göra ett halsband av allt
söndertrasat hon hittar i sitt rum, men som
hon säger, i dag är en dag för tystnad, idag
är en dag då rymden med allt den måste
innehålla inte får lov att existera
   

Valborg

Donsös kammarmusiker
står i ett av kungsgatans hörn
och spelar fram ett nytvättat
solskensparti för varje främling
att ta del av och jag säger dig
våren har aldrig varit vackrare
än nu, det har aldrig varit enklare
att älska skuggfiguren med såriga
 fotsulor och smutsig anderäkt
än vad det är i detta nu

Om du skulle se mig här hade du
tagit mig för vem som helst, den
gråtande idioten är kvar på kyrkogården
och de monster, de hundar som jag känner
är på väg att flytta ut, våren är verkligare
än jag vågar förstå, men jag säger dig
om jag skulle våga le i detta nu skulle
allt kunna förvandlas till en förkrossad mosaik
om du och jag skulle våga oss på att dansa
över solstråken kunde världen vackla ner sig till
en meningslös ruin ännu en av alla dessa gånger

Donsös kammarmusiker skrattar
fram en försiktig melodi över
människornas kinder, skuggorna
går fortfarande kvar i våra steg, mellan
våra händer vaggar ännu tvivlen i sina
mörka grottor, men de här dagarna
talar bara om drömmar och om ett hopp
som inte vet vad nätter innebär, dessa dagar
är en stulen kyss och en tyst änglasång
under benstrukturer, dessa dagar är
av en art monster och hundar inte
mäktar med att förstå

Om du såg mig nu önskar jag
att jag fick vara en vacker främling, jag
kan aldrig ge tillbaka det som slagits sönder
ingen nåd kan göra såren obrända, men när
skönheten återvänder kan det visa sig att
skuggorna är borta, att skratten bär en
verklighet inom sig, att vi faktiskt får lov
att leva också här och nu

Om du ser mig nu vill jag ge dig solljus
vill ge dig en längtan och drömmar
som bär dig, om du ser mig nu vill jag
ge dig en vårvind som kan förvandla
världen och allt du har omkring dig

Donsös kammarmusiker spelar
sig galna och jag sjunger för allt
jag inte längre minns, ännu kommer
jag falla hundra tusen gånger, men
för varje gång ska jag resa mig
ännu kommer jag falla mig blodig
och aningslös, ja fortfarande ska
mornar komma då jag inte vill
kännas vid min hud, men jag vet
för varje gång det händer, att
de alltid kan försöka, men de
kommer aldrig någonsin att
klara av att ta mig

Så Långt Ögonen Kan Nå

intro

Det går en sommarvind över mig
och jag hinner bli rädd för jag har
vintern stabilt inbyggd i min kropp
jag smälter om jag stannar här
jag blir till en oformlig hög om
du kysser mig igen, till ett
ingenting om du håller
om mig som du gör

I

Vi sitter i en ljum medelhavsnatt
dricker av det ljuvaste av vin
tillsammans hand i hand och
vackraste du, med dig har
jag i sanning allt jag någonsin
haft vett att begära

Det finns något i mig som
är så rädd för att vakna upp
ur den dröm vi sakta väver
fram, men framförallt, ljuvaste
du är jag tacksam att jag får
sjunga de djupaste sånger
jag känner för dig, är så
på djupet tacksam att jag
gång på gång får lov att
drunkna i din blick

Någon gång ska vi vakna
ur vår förvridning men jag vet att
jag kommer vakna med dig, att du
är en del av min värld oavsett hur mycket
jag oktoberskakar, att du finns i mitt liv
hur länge jag än jag hukar under januaris
hårda slagfält, jag vet att du, din vackra
dåre, inte är det minsta rädd för mig

Visst känner jag ännu
att jag borde fly och
ge mig av, låta ditt liv
vara vackert och rent
utan min beska skevhets
närhet, att jag borde låta
dina dagar få vara bortom
min sort av hopplöst mörker
än känner jag att jag borde
bryta av, låta din skönhet
vara fri från en fulhet
såsom min

II

Men så hör jag att du säger

Att visst ser du samma sak som jag
visst ser du mitt mörker och mina brutna
dagar, visst ser du mina moln, men också
att det inte är allt på den himmel som är min

Du säger, genom kyssar och ömma ord
att du får märka något mer, något som
går över raka ord och rena rör, men
som får dig tyst och varm, du ser inget
annat än en människa, trasig och skör
men vacker som en nyskapad morgon
du ser något som gör att vår medelhavsnatt
så lätt och himmelskt enkelt
kan stanna ett glas till

Du säger att visst finns det
ett oktober i mig, men i oktobers
gränsmarker finns den mest välsignade
av glädjehöjder, i varje vinterland finns
en dag när världen gnistrar som om
den plötsligt mindes att också den
är till från Guds egen skaparhand

- och jag vill ta dig dit 
till oktobers lyckligaste 
stunder och jag vill stanna 
också när novemberregnen 
kommer, ja, vackraste du 
du gör mig så lycklig i detta 
ljuva nu, men jag tänker inte 
tro att det är allt som finns  

Vackraste du, du smeker till mig
drömmar jag knappt vågar hålla
i min hand, i dina ögon drömmer
jag om sextio, sjuttio år i denna värld
om villor och förbannade hundar
om välsignade barnskratt och en
vardag lika trög som vidbränd gröt

Om ett liv med sin lust och
med sin nöd, om ett liv så
rikt att bara nåden har råd
att skänka det till mig

Du ger mig en lycka och en skräck
och jag vet att våra dagar är unga
och att alla ord är enkla när man
är där vi är nu, men lika väl som jag
älskar vår lust i dessa enkla tider
vill jag besegra vår nöd när den
tiden så blir till, skönaste du, du ger
mig stund för stund så mycket mer
än jag har förstånd att förstå

outro

Ljuvaste du, har jag sagt
att du i sanning får mig
galen och samtidigt mer
vettig än jag någonsin
har varit?
   

     

Som Om Tiden Aldrig Funnits

I rymden hör ingen när du skriker
att du inte vill mer, ingen lyssnar när du
lägger av dig dina vapen, smycken och det
du kallar din allra innersta identitet, ingen bryr
sig då du lägger allt du är i en säck av svartaste
sammet och djupaste kol, du är i ett hörn av
vintergatan ingen häromkring någonsin kommer få
för sig att upptäcka, vännen min som du säkert insett
och redan har förstått- i rymden är du
för alltid ensam och utan ansats till att
få vara del av någons yttre mening

På radion berättar de att dina
vänner får barn, att de tar examen
i gyllene majväder, att de går ut till lyxjobben
med tandkrämständer intakta och med andetagen
säkert och fast inmurade emellan sina bankvalv
- du vill minnas hur de en gång spydde på dekadenta
dansgolv, hur de skrek på skolgårdar och svajade vid
milshöga broar så sent som för en förlupen sommar sedan
och som från ett blixtnedslag i ekträdet utanför inser du
hur fruktansvärt snabbt livet kan få för sig att vända på
sina melodier, få vitt att bli till svart och det tjärnvassa
mörkret att bli lika välsmakande som tio flaskor vin
i vårens första kvällssol, vännen min det spelar ingen
roll hur hög du en gång var, när morgonen återvänder
emot dina läppar är det siffror och blanka
resultatlösningr det enda som
spelar någon roll

käraste vännen min

I rymden är allting öde och gjort av stekhett metall
där står tiden still och det som var vi är åter sådana
som dansar nerför motorvägar med vettet uppe bland molnen
och framtiden nedplockad i byxfickor, vännen, i rymdens
domäner är allting glasklart och fullkomligt logiskt
men smärtan vi en gång ska känna när vi vaknar
får lov att vara förskjuten till sagor
vi låter andra tider läsa

På radion berättar de om vänner som gått vidare
blivit riksbögar och aktiemiljonärer, du minns som
i en dröm att du hade släktskap med de där
att ni lekte i samma lekpark en gång att någon
av dem sa att han var avundsjuk på dig att han
hade gått igenom spik och stålved för att
få lov att byta liv med dig

visst känns det som 
om den tiden aldrig 
någonsin funnits

Vännen min, jag minns en tid när du var
prins med ridderligheten i mjuka lockar
längs din panna, en gång kröntes du av ständigt
nya strömmar av främlingar som någon med livet
i tusen blombuketter framför sig, en gång såg människor
hela världar i dina ögon och jag behöver fråga dig vad det
var som hände, vännen min, varför bränner plötsligt världens
vidder din hud så svårt så fort du rör dig ur din inlåsta sfär
inget annat än tidens gång har hänt och jag kan undra vad
det var för något du väntade dig? vad bland helvetes stora
ökenländer och paradisets milsträckta stränder var det
för något du förväntade dig av den plats
de på radion kallar livet

Rymden som ett ödsligt palats med miljoner ljusår
mellan varje rum och skrymsle, du står med en livstids
sammanlagda hundradelar och håller hjärtats pulsslag
mellan dina händer, härifrån ingen annanstans än till
verklighetens tyngder och resan dit kommer slita ur dig
allt du äger, men rymden är ingen plats för dig, i rymden
finns det ingen som lever och vännen min, en sådan
som du får aldrig lov att dö

På radion talar de om eld och försvunna kontinenter
om en plats du en gång var och aldrig mera kommer bli
vännen min, det finns bara kvar att  hälla ut din tid över
de splittrade dansgolven och därefter sitta upp i natten
och lyssna in allt det du har glömt att höra, vännen
du är naken och utan några krafter alls, men tomma
sidor som du behöver inga meningar för
att simpelt finnas till

Andetag är gratis som du vet
och vännen min i rymden är
galenskapen konkret lag
och du, min dyre vän
har aldrig varit något
annat än världshistoriens
största pucko  

Horreds Hästhage

intro 

Jag skriker mot himlen

glasskärvor skakar

vinterkylan vibrerar

jag skriker så högt 

att jag lyfter, möter 

bergskedjor i luften

tar junivinden i famn 

och mitt väsen blir ersatt 

av ett stort och ändlöst rop

jag skriker och gatuljusen 

tystnar 

undrar vem 

i helvete jag är 

I

Jag är ingen, i natten 

en främling i ett stilla 

skogskvarter, hästarna 

i hagen intill betraktar mig 

med svarta, djupa blickar

som om de tänker att en 

sådan liten skit som jag rakt 

inte kan vara en av kosmos 

kommande konungar, det måste 

vara något fel, måste vara ett skämt

måste vara någon som trixat med himlens 

informationscentral, såhär får det rakt 

inte lov att vara 

Och den lilla skiten skriker, skriker 

om sorgen som bor i ditt försvunna 

skratt, chocken som finns i en målvakt 

som somnar för att inte vakna upp

smärtan i alla dagar som inte är 

en mjuk majdag mot nyvaket skinn

skiten skriker över det oerhörda hånet 

i att existera på det sätt som vi är med 

om, men som ändå aldrig slutar hända 

varje dag ännu ett mirakel

att tacksamt ta emot 

varje dag ännu ett helvete 

att förvirrat genomleva

Stjärnorna lyssnar förstrött, planeterna somnar 

sömnigt om, lövträden undrar vad som händer 

och tiden bara fortsätter att gå som om den vore 

på väg till någon särskild stans, jag slutar ändå 

inte med mitt skrik för jag vill hem 

Hem till en plats där du kan stråla 

ikapp med solskenstakter, hem 

till en tid där utopier håller varandra 

i handen och finns till mer än någonsin

hem till dagar som är ett överflöd av 

ljuvaste vin och mjukaste olja 

II

Jag vet att längtan är ett tidsfördriv för ren 

och skär förspillan, att skrika lungor ur sig 

för något bara amsagor kan med att tro på 

är ett slöseri på kraft och energi, vi borde 

hellre minnas att hästar, glas och trädstammar 

är ett resultat av fotondanser och återhållen fantasi

det finns ingen mening med att vara rädd i denna 

molekylära omvärld, men heller ingen anledning 

till att känna glädje, ta ett andetag i taget, brottas 

med en hästhage om du så känner, men glöm den 

dag som dog igår, min frusne vän, den kommer 

aldrig åter till dig och inte heller något av allt

som du fått för dig att du bryr dig om     

Säger natten och jag orkar inte svara

jag vet att du gråter ikapp med ett överhettat 

vårregn just i denna stund och jag har inga svar 

att yttra, inget som kan torka tårar eller leda fram 

till nya stigar, jag har bara mitt milshöga rop som

inte vet vad den vill säga, jag har bara min sorg

min tanke om att det skulle varit mer, det skulle 

varit vackrare än vad denna natt kan ge

än denna sabla vinternatts strukturer 

outro

Julivinden tar min hand, säger adjö 

och jag sjunker genom luften, genom 

frostat glas och spruckna gatuljus, ner 

genom vinterlandskap och glömda höstlöv

ner till en verklighet jag inte kan med att 

ens försöka förstå  

Timothy

Timothy dansar in
med ett rosenskimrande leende
och två fullt friska händer älskvärt
flygandes runtomkring sig

Timothy är vacker
charmant och manligt fåordig
ingen magisk konversatör, men han äger
ett sätt som välter världar, gradvis förmår
en att bete sig som man aldrig trodde
var möjligt i praktiken

Jag vill krossa Timothy
vill förinta honom, plocka ut
inälva efter inälva ur hans
förödda kropp, rannsaka njurar
och hjärta för att i detalj undersöka på
vilka särskilda sätt han skiljer sig från mig
vad finns hos Timothy som inte bor i mig?

Jag tar till alla vapen som jag finner
med svärd, gevär, bomber och granater
kastar jag mig in i en strid som gäller mitt liv
och högre ting än så, men jag kan inte vinna -
Timothy är en fantom, en vålnad som med
hånfull enkelhet glider undan allt jag kastar emot honom
istället sliter han den kärlek som jag krampaktigt äger
ur mina händer, vrider och vänder på denna magra tingest
granskar dess fåtaliga aspekter med en ogillande min

Min vän, yttrar han
och orden är svärd
i min blottade själ

Detta är ingenting värt, en billig vara 
sminkad till dyrbarhet som i sig själv endast äger 
Begärets svarta egenskaper- detta är falskt 
djävulskt, komplett värdelöst 

Vinner du någon med Begärets makter 
kommer du att få denne att med tiden förtvina
det du åstundar kommer att vrängas i din hand 
till en vidrig spegelbild av det usla 
du redan äger i dig själv

Med begäret som ledstjärna 
är du enbart en blind slav 
under din egen tomhet, ingen 
som du vinner med dessa 
medel kan frälsa dig 
från dig själv

Som du säkert kan förstå 
är det inte mig du avskyr
utan allt i din egen 
futtiga begränsning

I dammet och i gruset finns inga blanka ord
att resa upp till försvar eller skylande skydd
naken intill andliga revben medger jag att
allt är sant och något som jag i grund
och botten redan har förstått

Men säger jag
och reser min
blodiga blick

Att jag och mitt hjärta så ofta böjer knä 
inför Skönhetens skepnad betyder inte 
att jag i samma stund önskar äga henne
i mina alltför smutsiga händer - nej, jag vet 
att mitt hjärta böjer sig i tacksamhetens tecken
i tacksamhet för att Skönheten överhuvudtaget 
finns i min värld och att jag förunnas nåden 
att få finnas längs dess sida 

Skönheten får sedan gärna tillhöra dig, Timothy 
eller Diego, eller Angelos syskon, fåglarnas sång 
får gärna vara till för andra örons skull, det jag vill 
och inte kan sluta önska mig är att åtminstone få 
dela världsdel med det vackra, att som minsta del 
i vart fall vandra i samma skog som himlens fåglar 

Det är ändock begär och inte kärlek 
det senare har jag aldrig ägt i dess 
sanna typ av form, men Timothy 
- min vän - jag har kommit mig för 
att börja söka och det säger jag dig 
är i sanning ett sökande och en 
vandring utan synligt slut 

Jag har redan tappat greppet 
om vart jag kom ifrån redan 
börjat glömma vem jag en gång var
kanske får jag en gång minnas bland 
nya tiders lycka, kanske är all fröjd 
jag känt för alla tider slut  

Alldeles oavsett vet jag att jag bara har att följa
för om än att livet mitt tar slut - om och om igen 
så gäller det aldrig den Kärlek som jag anar 

och det säger jag dig 
att Livet kan mig kvitta 
det är Kärlek jag vill ha 

Livets Teater

Natten är hög som
ett nybyggt babelstorn
du står vid ett bokbål
het som en förkaklad ugn
med ungdom och barndom
i dina darrande händer

Världen stirrar mot dig
och vill fråga vad som gör
att du vill vara så stor, du är
bara femton år och har ännu
fötterna i himlen, än finns tid
att stillsamt lägga ner vapnen
än finns tid att slappna av
och tryggt ta sig härifrån

Det är inte nu du måste ha
svaren, det är inte nu du
måste veta varför du
lever och är till

- men det är nu du står
med tusen kommatecken
i din famn och vill bygga
meningar utan slut
och utan ände

 Ja, det är nu du är äldre än någonsin
femton år och bergsäker på att flickorna
vid brunnen aldrig kommer se dig
du står i utkanten och vet inget om
vad du ska göra med armar eller händer
du har din nykläckta poesi på dina fingrar
men inga ord i käften, du vill vara så stor
men är ännu ingen ålder, du är bara herrelösa
dagar och en kropp utan strukturer i ditt blod
sjunger havet om en vårkväll utan kuster
i ditt blod sjunger sommarnatten om
en värld större än vad ditt unga
förstånd mäktar med att förstå

På natten när skuggorna gått till sängs läser
du hyllmeter av böcker, orden smakar mysk
och österländska dimmor, bokstäverna doftar
cigaretter och bortglömda kyssar

Du bygger poetiska kartor på din hud
samlar bläck från drömtexter i dina nervbanor
du är en varelse högre än vinternatten, världen vill
viska dig till sans, men du lyssnar inte på någon
som är gjord av kött och blod, för dig finns bara
myterna,  för dig finns bara sagorna som sjunger
om en sanning värdefull nog att ge sitt liv för
om än ett liv med blott femton år
på en spröd och ömsint nacke

Så virvlar evigheten till
flickorna i pudersnö
dansar iväg från dina
gathörn och bokbålen
börjar försiktigt att brinna
på ett sunkigt lägergolv gråter
du ur dig dina poetiska texter
och du är femton år ung, men äldre
än världens berggrunder, ja, du är
en liten skithög men ändå större
än alla universums oceaner

Celebranten står med lyfta händer och sjunger
om barmhärtighet med skägget fyllt av böner
du står med öppen mun och försöker säga något
vad som helst, men kyrksalen är välfylld och
alla människor som finns häromkring är mer solida
än du någonsin har varit, flickorna i kritvitt sjunger
om ära och härlighet och golvet snurrar taket lyfter
natten är så långt bort att du undrar om du någonsin
funnits till i andra dagar än i denna spruckna lovsång
om du någonsin har varit något som går att känna igen
också utanför dessa väggar gjorda utav glas

Världen står med förstulna ögonkast utanför
dörren och undrar om den har anledning att
existera, du är på en annan plats nu, men fortfarande
en pendel mellan allt och ingenting, när sommarnatten
tar tag i dina fotsulor är det som om hela existensen
finns i dina lyriska fingrar, men när kylan kryper
in under naglarna är du inget annat än
en förstelnad sten, en sten lika stum
som världens samlade berggrunder

En dag är du kanske
tillbaka på de slitna kyrkgolven
en dag kanske prästen ser dig för
att spricka upp i ett välsignat leende
en dag kanske du har glömt
alla krig och alla slagfält
en dag kanske du är äldre än femton år
en dag kanske du är yngre än vad du är nu
en dag kanske natten lagt sig ner
för att vilsamt somna in

Till dess, minns att det är långt
och länge än tills det att du behöver
veta varför en sådan som du
lever och är till

Det kommer aldrig vara över för mig

Jag ska slå dig på käften
samtidigt som jag säger
med len och sammetsmild
röst att jag älskar dig så
mycket att mitt vansinne
blir alldeles för stort

Mitt namn är monster
jag är en avskjuten
ryggrad jag är en svart
brand som doftar frusen asfalt
jag är så mycket som du inte
visste fanns, jag är en levande
mardröm, men älskade, jag är
också vackrare än någonting
du har sett bland dessa våra
arma länder

Älskade, jag ska jaga dig
över torg, över stenlagda broar
och daggstänkta berg vi ska vara
dansande fjärilar över ett grådaskigt
helvetesgap, gatljusen ska skratta
när de ser oss och vi ska kallas dårar
av alla som aldrig vågar leva

Mitt namn är Gud och Kaos
i samma meningsfulla andetag
och jag ska få dig att glömma
vem du en gång var, ditt namn
ska bli en dimmig gåta och det
som finns när våra såriga händer
möts ska vara allt du känner till

Jag har sju vårar i mina andetag
tretton höststormar i min urblåsta
ryggrad, jag har ett liv som når
högre än molnen mellan mina revben
ett liv som når djupare än underjorden
i det hjärta som är mitt, jag är allt du
aldrig vågat be om och jag är något
som kommer krossa det liv
du ändå aldrig velat ha  

Jag ska krossa dina knäskålar
gräva ur din bröstkorg, vrida sönder
alla dina muskler, men du kommer inte dö
nej, du kommer skratta och undra från vilken
planet sådana som jag härstammar ifrån och jag
ska le med hela den varelse jag nu råkar vara och
säga att det är ingenting som går att säga något om

Mitt namn är monster, min hud
är täckt av frost och nyväckt lava
när världen utanför stelnar i kladdig
cement förvandlas jag till ett ursinnigt
yrväder som river ner allt vad vett, sans
och säkerhet någonsin har kallats

Älskade, när världen somnar in i normerande livsstilar
och uttjänta värderingsideal ska jag dikta revolutionära koder
i varje ekorrhjul jag finner, jag säger dig, jag är av andra världsdelar
jag andas luft från andra rymder, jag är galen, men mer rimlig
än allt du kan hitta bland dessa arma länder

Mitt namn är monster
och jag säger dig, jag är din
evige fiende, den som kommer
skaka dina grundvalar också
när allting annat somnat in

Mitt namn är monster, jag
är galen, men också den
ende som älskar dig även
då när allt i dessa våra arma
länder fått för sig att försvinna

En sång

Om detta är en sång är
det en låg sång, en sång med
vettskrämda toner som slänger sig
över kungsparkar, flyger över
yttre atlanter, över hela den värld
jag känner till, ut mot existensens
yttre kanter, ut till den plats
jag längtar efter att
få kalla hem
-
det är en sång
som inte förstår sig
på någonting men som
tappert sjungs likväl, en
sång utan ord, men som
önskar få svara på alla
gåtor som detta universum
orkar rymma

Ingen av oss kan veta
varför viss sorts lycka
inte får lov att finnas
i en värld som vår
varför vissa historier
aldrig får skrivas till slut
ingen av oss vet varför
det finns kapitel i ens liv
man får lov att känna doften
av, men som behöver och
är tvungna att försvinna över
horisonten för att aldrig
landa i ens händer  

Jag vet ingenting, jag är en hemlös pojke
vilsen och ensam på en stormbäddad sandstrand
jag är en tömd varelse som letar efter andetag
men jag äger en sång i såriga händer, jag har
mitt luggslitna hopp i ett lerkärl till hjärta och
kanske det får räcka i en annan dag
än den jag är i nu

Om detta är en sång är det en sång
som går under allt som sjungits förut
en sång som inte vill finnas annat
än i tysta dimensioner, i den ska
inga drömmar bo, inga rädslor
inga minnen, inget annat än
en längtan efter mer, en
längtan efter äkthet eller
enkelhet, en vackrare värld
än den vi vandrar i just nu

Och jag vill inte säga mer om
sådant jag inte vet, men jag vet vad
jag önskar för dig och dina dagar
som väntar, jag önskar mig att du
får flyga högt, över världar och tidseoner
över alla svåra plågor, all ofrid, alla tårar
som denna världen behöver ge dig
jag önskar dig ett hemland med glädje
och frid, jag önskar dig en väg du får
lov att älska med lätthet, en väg som
tar dig precis till de platser ditt innersta
hjärta drömmer om och längtar till

Jag vill inte säga mer om det jag inte vet
vill inta tala mer om rädslovindar och
källarnätter, om nedbrända slott och
demoniska förlorartrottoarer, jag vill
bara sjunga min sång till alla världens
hörn, vill få universum att krympa, bli
begripligt, vill få horisonten till min famn
få Kungen att märka att han lyssnar

Om detta är en sång är det en
sång som vill kyssa dina läppar
inte för alla dagar som vandrat
under oss, inte för den framtid
som försvinner bortom molnen
utan för den kärlek jag ser att du
är värd, för all den verkliga kärlek
jag vill att du ska ha

Ja du ska veta det, min älskade vän
att himlen kan storma bäst den vill
om den så ger mig snö i överflöd och
fyrtio år av regn och mörka vindar
så är det likväl så att närhelst jag får tid
att andas, vill jag få lov att andas
till välsignelse för dig

vill alltid kunna ge 
dig en sång, ett andetag 
en ömtålig dag i taget    

Väggarna Faller

Är så rädd att alla väggar
kring mig skakar, de krymper
ihop till vanskapta, miserabla
missfoster, de faller sönder
i mjuka smulor mot min hud, jag
söker skydda mig med sönderspelade
toner eller några eskapistiska bokstäver
jag försöker fåfängt dölja mina tårar
för spikregnet utanför, skydda
mitt hjärtas skuggor för mörkret
som patrullerar gatorna därute

Är inte säker på om jag
har styrkan att lura någon
här i vuxna världen, jag är en
avskalad rännstensunge och varelserna
i regnbågsskimrande grått fnyser åt mig
när de tar sin väg förbi, de lever ett annat liv
med andra rytmer, andra lagar, annorlunda
sätt att ta sig fram i dagarnas strömmar
och visst -

det händer att jag önskar
 att jag var som dem, det händer
att jag gör försök att likna dem
med livskompetensen sjungandes i blodet
det kommer dagar då jag skådespelar stunder
av ett stående, gående, fungerande tillstånd
men så snäpper oundvikligen gummibandet till
illusionen löses upp, drömmen blir ett luftslott
och tar formen av en ensamt singlande
snökristall rätt ner i en lavaflod

Till slut
så är allt tillbaka i gamla
nerskavda hjulspår, ett hack
längre ner i avgrundsleran
och jag river mig naken
krafsar av mig smutsen, kletet
och det variga sotet från min blåslagna kropp
endast för att märka att inget har försvunnit
spegeln visar samma skräck, samma sorg
samma stumma frustration som alla vuxna dagar
matat mig med och det är då stunden kommer
då jag halshugger mina drömmar, det är då jag kapar
alla linor till det land de kallar verkligheten, det är då
jag  bränner alla broar till en verklig form av liv med ett
vällustigt leende spelandes på läpparna, jag tillhör inte några
solida strukturformer, för varje slag jag får försvinner vitsen
med att ständigt försöka efterlikna en dans
som bara krossar mina tår till benmjöl

Är så rädd
att blodet i mig stelnar
i en dröm får jag dricka ett vin
som smakar så dyrt av mjölk och honung
att något i mig för en sekund tror att sagorna
i luften har en chans att vara sanndrömda igen, och
när jag vaknar är regnet ljuvt som sammet, mörkret
svalt och lätt mot huden, när jag vaknar är det
som om verklighetens liv angick mig igen

Är inte säker på om jag
har styrkan att lura mig själv
mitt blodomlopps lagböcker dikterar
villkor efter tolkningsmöjlighet för mig och
jag ser en slingrig slalombacke nedanför
mina darrande knän, jag vet att jag är kallad
till att vara duktig, jag vet att jag är skapt
till att vara stark och kry, men mitt inre
skriker, mitt själva jag vrålar sönder
himlabergen efter enkelhet

en enkel film förutan mening 
alltför mycket chips i anslutning 
till ett bridgeparti, vadsomhelst 
bara där doftar av vitsippor 
och fyrkantiga cirklar 

Är så rädd att världen krymper till en fingerborg
av minimalt format, jag springer bort från hundarna
på avenyerna för att falla rakt i famnen på monstren
boendes på bakgården, jag vill skrika med en mistlurs
dån, jag vill få försvinna i sirenernas förtrollande väsen
jag vill allt förutom min egen typ av liv- vill hantera varenda
strid förutom den emot min rädsla, men vart jag än tar vägen
så följer han min sida. vart jag än går så finns han där
för att förgifta vartenda steg och andetag

Är så rädd att världen brakar sönder
i koldamm och atomfragment, är så slagen
i skräckens bojor att jag är tvungen att stanna
där jag nu befinner mig - stilla låta livet
verkligheten och allt det vackra
jag vill älska följsamt dra förbi
för att ges en kontur, struktur
och allmän konstistens som på
intet vis tillhör mig och
mina sätt att leva


   

Verkligen Vara Vuxen

1

Kära bibelskola

Visst är det skönt att vara ung
att fritt flyga fram i impulsernas land
se varje känsla som en gåva och en
rättighet, få följa dem till dess yttersta
spets och lustfyllt ta del av dess verkningar
njuta av livets gastkramande bergochdalbana

Visst är det skönt att vara ung och frisk
känna hur kroppen svarar på alla ens önskningar
hur man gång efter annan lyckosamt spänner sin båge
och erövrar fält efter fält på världens stora spelplan

Som ung ter livet sig som
ändlös lekplats där allt
är möjligt och till
för just en själv

Men min kära bibelskola

Visst är det också tungt att vara ung
att vara fången i impulsernas förrädiska
 land att behöva lystra till varje signal
och begär från sin ivriga känslocentral
och förfärat se på när ens simpla
önskningar sårar en själv liksom
andra som i förlängningen även Gud

Visst är det också tungt att vara ung och ha kroppen
som sitt framfusiga fängelse att den alltid vill det
som man ser är mindre gott och det man själv
ser är gott äger den så ringa förmåga att utföra
-
aldrig i livet att
den unges ande är ond
men dess lekamen är
alltför urbota svag

2

Kära bibelskola
att bli vuxen går inte ut på att
ideligen välja det trista, det utan spänst
och härlighet, att bli vuxen går ut på att
avstå med förstånd, att bemästra
den plats, det givna instrument
som råkar vara ens person

Att vara vuxen
är att bli skicklig
på att leva, att förstå
vad som finns bakom
det allra första intrycket

Vilket barn som helst
kan störta fram mot den
givna godisskålen, vilken
dåre som helst har förstånd
att välja det första bästa

Bara den vise med
större mål i blicken
har förmåga att vänta
bida sin tid och lära
känna sina medel

3

Min kära bibelskola
att ägna ett år av sin dyrbara ungdom
åt tvåtusen år gamla textmassiv är
ren, skär dårskap i världens ögon
att ge sin styrkas dagar åt en insomnad
religion är fattigt, dumt och vettlöst

För dem som saknar perspektiv
för den som bara skördar vildvetet
framför nosen, de människorna
blir aldrig några träd, när hösten
kommer skrumpnar de till agnar

Ni däremot, är kraftiga ekar i förberedelse
och som en mild påminnelse från en
som vandrat en smula längre än ni
- i all er ungdomslycka och glädje
glöm inte att leta er ut till
Allvarens ödemarker
Tyngdens öken

Det är inte lätt
ingen rolig uppgift
att medvetet ge sig ut
till världens tysta platser
där den Onde bjuder
upp till dans, att frivilligt
vistas på de områden där
det tycks som att han
har trumf på hand

Men, bibelskolan min, den Onde
segrar inte längre, om man bara
stannar och stirrar ut honom
skräms han oundvikligt bort
och man har lyckats vinna en
seger utav verkligt vuxet slag

4

Det är såna skatter ni ska samla
och värdera som det högsta
ungdomens sköna lyster
allt det vackra som finns
i det lättvunna kommer
snart vittra bort till mindre
 än aska och blomjord

Men de vinster som
erövras i eld och i blod
som vinns genom tårar
och tandagnisslan, de stannar
även när evigheten störtar
genom dem och i Sanning
det är såna ni vill ha

5

Så, älskade Bibelskola
vårda era unga rötter
se till att de alltid söker sig
till Källan och när ni hör
Hans röst så våga blomma ut
till det som han har skapat er
till att vara, väx till de ståtligaste
av ekar som världen någonsin skådat

Att göra så, det är
att Verkligen Vara Vuxen

Tusen Dagar

Tusen dagar varsomhelst

är intet, emot endast en dag

i ditt hus, ja tusen dagar 

är mig förgängliga mot 

en endaste minut med dig

All jordens rikedomar

alla detta livets skatter

har jag fått förstånd att 

säga nej till, de har väl 

och visst sin utsökta skönhet 

men deras tid är redan utmätt 

en dag finns inte ens askan 

av minnet från dem kvar 

I deras närvaro blir jag 

rastlös, kluven, rotlös 

ständigt utan ro

Till ditt hus tar jag istället 

min tillflykt, inom dina 

enkla kammare finner 

jag min fristad 

-

en ton, en förnimmelse

av din Himmels sal är 

mig mera värd än tre 

år och ännu fler dagars 

lycka här på jorden

Inte så att jag i fromhet

enkelt förkastar allt världens goda

det enorma i livets söta stunder

nej, ge mig gärna sjuttio sköna kvinnor

snälla, ge mig vin och underbara skådespel

Ja, oh, ge mig all lyckans vackra mosaik 

såvitt du kan garantera dess evighet att 

den har en rymd bakom dödens bittra väggar

Annars nej och just därför 

kan jag se dess rätta namn och värde 

Allt är tomhet inför din uppenbarelse 

Allt är intet och noll inför dina 

strömmar av verklighet 

II

Så jag river av mig kläder och smycken 

lämnar hjärtats ägodelar kvar på stranden

kastar mig handlöst i vattnet 

Här är floden kall och kylig men jag vet 

att dina varma källor väntar längre fram 

så jag simmar och jag kämpar, jag frustar 

och förtvivlar men ju tröttare och kallare 

jag blir desto mindre saknar jag 

det som jag har lämnat desto 

starkare ljuder min lovsång:

Sannerligen, en kort och ynklig timme 

invid din farstubro är bättre än tusen

och åter tusen dagar varhelst annanstans  

Sorg

intro

Nej, jag vet ännu ingenting om sorg
ännu förskonad, förborgad från
detta ändlösa träsk
som världen ger

Sorg är för mig ett förintande
åskväder i fjärran, jag vet att
det snart anländer också till mig
men jag vet inte när, jag vet inte hur
just jag kommer bli nedslagen

Ber till Gud
om mildhet ty
jag är alltför svag

1

Sorgen verkar teleportera en direkt till Nollpunkten
platsen där Gud är oförståelig, vidrig och tröstlöst
långt borta, sorgen är en tjuv om natten, ett rytande
lejon om dagen, sorgen kan aldrig förstås i ljuset ifrån Gud

Den enda tröst som står att finna
är att Gud inte heller begrep- Han
Allhärskaren, Allsegraren fällde
tårar över Lasarus, över mörkrets
meningslöshet och plåga

I en skev, skadad, närmast äcklig värld
har Gud valt att varken rensa undan allt
eller fullt ut räta upp sin skapelse på denna
sidan döden, men han placerar sig
i sorgens mitt, redo att ta emot
allt vi frambringar åt honom

Vrede, hat, basbetonad ilska
rädsla större än sju hav, saknad
ut till universums väggar, allt tar
han emot- vänder kind efter kind
när vi behöver slå den som skapat
allt för att inte istället slå oss själva

Sorg är aldrig enkelt, aldrig vackert
och försök att trösta bara fåfängt
Gud vet detta och stör inte i nödens
stora natt i meningslöshetens
fullständiga ogripbarhet

Men mitt i Kaoset
Fruktan, Döden när
man för en stund
är klar med sin kamp
i sorgens sankmark

då möter Han
med orden

I sanning 
Jag Är också
frälsningen 
från detta