Donsö

Jag och den myllrande världen inom mig
låter vårens första dagar rulla över himlern
utan att röra en nervtråd, låter soldränkta
dygn segla in på gatorna utanför utan att
något i mig ler, utan att jag med en gest eller
baksidam av ett ord visar att jag bryr mig, jag
drar ner persienner och ridåer, höjer tunga basgångar
över alla ytor som syns, låter vintern fortsätta
sitt strövtåg inom mig som om mörkrets tid
och vardag har stannat på repeat

Tro inte att jag njuter av mitt självbedrägeri
nej, jag har bara fått svårt med matematiken
och förståelsen av vad som händer inom mig
jämfört med alla de ting som finns där utanför
vad de har med mitt att göra, vad kan jag önska
mig av dem, världen och jag liknar två förvirrade
dansare som i vart tredje varv förvandlas till
mordiska boxrare som slår ut tänder och käkar
av varandra utan andra skäl än att vi är allmänt
dåliga på att dansa så som seden till ytan kräver

På kungsgatan står Donsös kammarmmusiker
och spelar fram nya solsskensstunder, gatan och
hela den så fasafansfullt vackra staden flödar över
av gyllene ögon och diamantprydda leenden, vintervindarna
stannar av, ger upp, går hem och för en sekund kan en sådan
som jag tro att hundarna kapitulerat och försvunnit, men lyckliga du
det ska du veta att hundar ger aldrig upp, det händer att de avvaktar
väntar in lukten av brand och svartnad kol, det händer att de ger sg av
på andra vägar, det händer att de inte syns på månader och dagar
men lyckliga, finaste du- det finns inte i detta vårt så
plågade universum att sådana varelser ger upp

Nej, vårvind och sommartid
är till för att ge en väbehövlig paus
de skönhetsbaserade oaserna i kampvaron
är bara där för att du inte ska sluta slåss, alstra energi
åt underjorden, jag vet att jag är mörk till skinn och sinne
men jag har mitt svärd fastklistrat vid blodiga handflator
jag har mina galna fågelsystrar med mig i närmaste skog
och om du visste vad vi sett skulle du aldrig ta mitt namn
i hand något mer, om du visste hur våra hjärtan konstruerats
fram genom dessa vintrars famntag kanske du skulle gråta
eller kanske skratta åt vår dårskap, vår svaghets melodiösa textur
lyckliga du, om du inte vet någonting om hundar, eviga midvintersnätter
så skatta din stjärna för ditt mjuka öde och låt oss som jagar i cirklar få
fortsätta med vad det nu är som vi väljer att hålla på med

Donsös musiker maler på
och det är inte för mig de spelar
utan det vackra folket bredvid mig
de utan demoner på axlar och vid knän
de utan feghetens taktfasta marschmusik i blod
och sädesvätska, jag är av ett annat folk
främmande gestaltar på renhetsfolkets
torg och gator och såna som jag ber
inte om ursäkt utan stannar så länge
vi kan och orkar med

Kanske solen skiner på Donsö idag
kanske att stormarna lagt sig för att sova 
och släppt fram den drömlika sommartiden 
också där, kanske nya dagar kommer, jag har
för länge sen glömt av metafysiken, den allmäna teorin 
om alltings sammanhangande logik, jag har sedan länge 
glömt av varför jag tänker på dig och dessa ermbarliga 
vindar när jag kunde göra så många andra saker
sova dansa, bara ge mig av till Moskva 

Donsös musiker spelar på och våren vandrar vidare
över städer, vattendrag och glömda ängsmarker jag blir
aldrig som de lyckliga vill ha mig, men ännu ett tag fortsätter
jag att bli, ännu en dag fortsätter jag se att himlen är blå
och kanske kan jag börja tro att det någonstans
också räcker så

















I ett blåsigt gathörn står Donsös kammarmusiker
och paraderar fram slösande solstrålar ur en
otålig, blankblå himmel, staden är vintertung
och stel, men från ingenstans är tillvaron nu
omgärdad av nypressat gyllenblonda ljusstrålar
världen visar sig som en nytvättad plats redo
för en bortglömd sång i bröstet och om jag inte visste
att jag varit härförut skulle jag vända mig om
och tro att alla hundar bakom mig förvandlats
till fuktiga dimslöjar längs med kustens linjer

Som om ingenting har hänt, som om kylan aldrig
funnits på mina bredgrader, att allt i svart och i brända
klädedräkter häromkring får lov att vara en del av en
brutal, men bortglömd fantasi - om du vill förstå  jag har
så svårt att acceptera att livet är mitt att själviskt ta del
av och och att jag i min tur är en del av livets mjuka
böljningar oavsett om jag cet vad jag gör eller inte

När gatorna badar i guld och havets dofter möter mig
på torgen är det som en ny vär  


Du förstår, jag är en sådan som slaviskt vandrar
vidare, jag snubblar mig fram över evighetsvida
trottoarkanter och jag ber till på gyllengoda gudar
lika ofta som jag umgås med vinterbleka silverandar
jag klär mig i nätter lika säkert som jag väljer att drunkna
i de ljusa dagarna när de kommer till mig, jag har vant mig
vid att vara ett vilset mellanting, ett kantrande skepp i detta
stormande liv, jag har insett att allt blir vad man gör det till
och om man lär sig att inte gråta när man allt sätts i brand,
när man döms till att förlora allt så blir livet ganska snart
en annan typ av dans,. inte lika fylld med skam, inte lika
blodröd svår och

Du kan gå din egen väg

Nej

Jag är utan pass och pengar
jag är inte längre någon
som tillhör någonting

Jag är en herrelös katt
vid vägrenen, sönderblöt
av snöblandat slask, jag
hör aldrig häromkring
blir aldrig del av lastbilarna
som färdas långt, långt bort
det kommer aldrig hända
något utav väsentligt värde
i det liv som råkar vara mitt

Men

jag är inte rädd
nej, jag är inte rädd
för svält eller hungerskänslor
är inte rädd för köld och frusna
stockholmstrappor, är inte rädd
för slutna ryggar och sylvassa
ögonkast från djävlar
och demoner

Jag vet att jag inte förtjänar
någonting och jag vill inte
vara del av något
häromkring

Du

är ett danssteg
i gryningsljus en
sång på trasiga läppar
du är något utom kontroll
och du skrämmer vett
och sansning ur mig

Lägger ord på rad
mellan oss för du har del
i en magisk verklighet
och jag är en klumpig kolbit
hittad i en kasserad dröm

Ja

Du gör mig rädd
du tar mig upp till höjder
bjuder mig till slutna rum
platser jag inte hör hemma
och inte har en del av, du får
mig att falla utan att landa
bland ovänlig mark, men du
får mig handlös likafullt

dina ögon
skrämmer mig
dina händer
bränner mig

När

Du ser mig
ser jag diamanten
inom mig, när du
rör mig känner jag
klippan under mig

och det gör mig vettskrämd
skärrad till tusen, det får
världsallten att darra i sina
grundvalar, allt som finns
hotar att falla ner i en
gråtande klumpfotsformation

Jag

Är utan pass och identitet
hemlös i en tandkrämsdoftande
hotellverksamhet, du kommer sluta
se mig med glittrande beundrarögon
glöden för en sådan som jag
kommer slockna och när en
sådan som jag faller är det
dömt att landa hårt

Men

Jag är inte rädd för slut
och oundviklighet, jag
njuter av skönheten i
den förbjudna luften
att vistas i löftet om att
leva ett andetag till

Jag är inte räd för att bli naken
och dömd jag vet vem jag är
och vad för något jag har blivit

Ja

Så är det

Det enda jag
är rädd för

Det måste
vara du  

Pistol

Distans

Vi är sådana med ljusår emellan våra ansikten

jag springer genom mellanrum ifrån alarm

blåljus och smällar ifrån pistolskott 

springer för att aldrig komma fram 

springer för att om möjligt komma 

hem, men allra mest för att komma
ifrån allt jag upplever att du
och dina ögon står för

Du måste veta en sak

en sådan som jag kan 

aldrig bli normal, en sådan 

som jag kan aldrig nå upp 

till några krav, jag är för nätt för 

dina måttband, för lätt för dina gyllene 

vågar och i din blick så syns det bara 

att jag inte är någon som duger

Jag är inte längre någon 

som kan förstå vad du längtar 

efter, du dansar längs med den 

perfekta vackra ytan och jag ser 

hur vi är krypterade koder inför 

varandras händer - när jag går i

dina kvarter mår jag illa, jag spyr 

och jag kreverar, jag vill aldrig bli 

en del av dessa gator, vill inte böja mig 

inför fasaderna av glas, jag springer hellre 

mil efter mil åt hejdlöst andra håll, rusar 

till helvetesbyggnader i mölndal och i båstad 

än stannar ännu en sekund i dessa palats 

av platt och plufsig plats - jag vet att jag inte 

har någon aning om vad jag letar efter

bara att det ska vara något totalt och

helt annorlunda från allt jag ser 

här och runtomkring 

Du förstår, jag har ingen önskan om att bli normal 

längtar inte efter att stå uppklädd i perfekta rader

jag jagar efter de andetag som saknas i ekvationen

jag jagar efter det liv som inte kröker rygg, om
jag så ska behöva fly tills jag hamnar ensam 

bland bergstoppar eller hos öar bortanför 

världshaven så är jag hellre där än innesluten 

av en värld med dina ideal och där dina ögon 

ständigt hotar se mig, jag vet inte vart jag ska
men jag vet nu vad som kommer kunna
krossa mig och vem som kommer le 

medan det händer

Du och jag löper inte samma lopp

vi rör oss inte med samma danssteg
och jag har slutat gråta för människor
som ändrar sina färger, jag har varit
i helvetets gränsländer och blivit utsparkad
därifrån, jag är inte rädd för sår eller några ärr
något mer, jag kan inte skämmas för mina sprickor
och skeviga skavanker, nej det jag fasar för är ytan
och de såphala glastaken, det jag fasar för är tystnaden 

och den perfekta stumheten, allt jag inte klarar av
att vara, inte mäktar med att leva upp till 

Jag är inte rädd för dig och dina blickar

jag är inte rädd för din värld och dina 

sorgliga val, jag har inget eget
universum att ta till, men jag
har en helt egen längtan, nej
jag har inget eget universum

- men jag har en bergfast
vilja om att jag aldrig
aldrig någonsin kommer
att bli lik någon som
liknar dig  

Tänd strålkastarna

Om du kommer hit ska jag
förgöra dig, om du kommer
hit ska jag slita dig itu
om du kommer hit ska
jag förinta allt du är

Om du kommer hit ska
du bli till intet och till ingenting
varken sten, benflisor eller
droppar av ditt blod ska
få lov att finnas kvar

För dig är jag svavel
och vidöppna käftar
av eld, ja för dig är jag
en armé, jag är pansarvagnar
granater och tusen gånger tusen
soldater att välkomna dig med

Dessa gator är vårt slagfält
och rör du mig igen ska du
få se vad döden är, rör du mig
igen ska du få känna hur skräck
kan kännas mot ens hud

Om du kommer hit ska
du få smaka på mitt hat
om du kommer hit ska
mörkret släppas löst

Om du kommer hit
så svär jag att du ska
få lära dig vad som
skiljer liv från död

Du ska bli till en
krälande mask
ett krossat kryp
mot asfaltsmark

Ja, om du kommer hit
ska du bli till noll
och ingenting

Och du ska få ångra
att du någonsin känt
till ens skuggan av
mitt namn

Moln och Majdagar

Sara

Rädsla är ett ord som klibbar
som klänger sig fast vid luftstrupar
och bröstkorgsutgångar, ett ord
som slänger ut ben vid mållinjer
såväl som vid startskott, som är
iskall tystnad när ljud behövs
som allra mest, som är ett
öronbedövande dån när alla
fibrer i ens kropp önskar lyssna
efter sången hemifrån

Vi måste tala om rädsla
sara, om molnen i fjärran
och hålen inombords, tala
om sådant som riskerar göra
ont och frysa blodet inom oss
monster vill finnas överallt
också i det vackra
som är vi

Sara- jag är en hemlös idiot
min barndoms kläder har
jag slitit av mig, min ungdoms
dräkter luktar rök och billig fylla
vuxen har jag inte klarat av att bli
jag förstår mig inte på vart det är
tänkt att jag ska gå och vem det
är som jag har råkat bli

Så lite i dessa dagar är något
jag kan med att se i ögonen här är
främlingar med skuggor framför ansiktet
och med Babels tungomål i bröstet, här är
förvirring och tusen frågor utan några svar
här är hemlöshet, en storm i luften
och inga säkra skydd i sikte

Jag vet inte vad jag kan göra
lejonen vandrar sig vilda runt
min dörr, om jag flyr och rusar
vart än tygen håller så sliter de mig
snart i lika många bitar som min rädsla räcker
om jag stannar still i båten och ber de fåfänga böner
som jag känner bågnar dörren snart av spända klor
jag är fast utan rätt och riktig riktning, ja, jag vill i sanning
bli hel och verkligt vacker, men den dag då detta mäktar med
att ske har inte vaknat ännu, det är mig så ruskigt plågsamt klart

Jag svamlar
men vad kan jag säga
jag vet inte varför eller hur
jag är så vacker för dig, men
sara, jag ser hur dina ögon
skrattar när de ser mig, jag
ser hur dina axlar slappnar
av då mina händer möter dem
och om jag får, om det är möjligt
vill jag så gärna vara vacker för dig
så länge möjligheten räckes mig

- jag vet inte vem jag är, men jag
vet att jag är din, jag vet inte vart
mina steg ska vandra, men om mina
fötter snuddar dina i några av Majs milda
mjuka dagar så vill jag stanna mina allra
värsta tankar, säga åt dem att tystna
och vara stilla, säga att än är inte
tid för sådan plågsam oro

Jag ser molnen torna upp sig lika tydligt
som någonsin du, livet är min fiende och
om det finns sätt att misslyckas och tappa
sina vapen så kommer det att ske för en
sådan som jag, det enda jag vet om världens
vägar är att de är till för att få en att falla
till för att få en att förstå att man inte är
så stor som förvirringens söta danser
kan förmå en till att tro

Molnen finns och kommer bara närmre
vintern närmar sig, dag för dag också när
vitsipporna vågar sig på att finnas till en
stund, den som gömmer sig i världens
vackra dagar kommer snart att vakna
upp bland idel övergivna fält, jag är
lika rädd som du för allt som händer
här omkring, men sara, jag behöver
skäl för att våga andas

Och sara
när jag ser dig
ser jag ett liv klä
upp sig i vårens
vackraste kläder

Ser en stad bli himmelsblå
och gyllengul, ser vidsträckta
promenadvägar i cirkelspiraler
kring de skönaste av samtal

När jag ser dig ser jag skratt
stora som segelvindar svepa in
över min kust, jag ser så många
sköna ljuva dagar att jag inte
vet vad jag ska tro

Jag är här på denna arma jord
för att lära mig att älska, att följa
en av alla kallad dåre till en plats
jag ännu inte känner, det enda jag
vet om denna smala väg är att den
gör ont och att den är för svår för
mig att gå, men sara, jag har intet
och inget annat val än att försöka
och sedan försöka igen

Utan den som gett sitt liv för de dårar
som fått för sig att tro är jag ett ensamt
rö för vinden, ett halmstrå utan tanke
utan kärleken som vinner över oktobers
mörkerstunder finns ingenting värt
besväret att fåfängt finnas till

Sara, vackraste, ljuvaste, skönaste du
gå med mig här i maj om du skulle vilja
om det är dig möjligt gå på samma spår
som jag en stund, annars så följ den väg
som anden leder dig

Jag vet ändå att allas 
våra egna vägar till 
sist leder till samma 
källas centrum     
   

Någon Som Jag Känt

Vi dansar på taken
och tiden dansar med oss
jag är en tom spegling ifrån
gamla världar för dig, du
en avlägsen albatross i mina ögon
och härifrån tar det tid för oss att falla
men jag hoppas och jag vet att vi
snart ska åt helt olika håll

Imorgon väntar himmelsvidder
en färd ovan moln och bergstoppar
du ska till universums östra kust
och du ska aldrig låta världens dalar
få dra ner dig, du ska aldrig landa i träsken
som tillhör mig och mina systrar, du ska
alltid vara av annat skrot och korn, ja
jag hoppas du alltid ska få
komma dit du vill

I andra dagars taktslag
ska vi mötas mellan gathörn igen
du ska ge mig en kyss eller köpa mig
lunch och jag ska se hur rymdluft känns
mot handflator, i andra dagars tidevarv
kanske vi möts på Los Angeles soliga
balustrader, där ska du blända mig med
ett galaxstort leende och jag ska se hur
världen får plats mellan dina fingrar
i andra dagars uttryck ska du se
hur långt det är mellan
din värld och min

Nu är vi fortfarande levande
som en dröm mellan taken
och vi växlar perspektiv och
avsmakar andetag, vi möts på
franska cafén och bakom undangömda
teaterscener, vi röker oss yra i förortskvarter
och jag försöker minnas alla lyriska detaljer
som finns i dina fotsteg, försöker minnas att
det är stunder som dessa livet här är till för
också i dagarna av lera

Imorgon väntar nya startskott och
livsform på knivseggar imorgon gäller
det att veta om man är tillräckligt mycket
varelse för luftryck och hisnande höjder
om det finns tillräckligt mycket av en
för att man ska bestå i drömmars
kungadöme eller istället se sig falla
ner till högst reella marknivåer

I andra dagars taktslag ska vi inte
känna igen varandra, jag ska vara en
unken stank från ingenstans, du en av
alla dem jag murar in i väggar för att
slippa se, i andra dagars taktslag läser
jag om dig i blixtrande tidningar och du
om mig i torrsmakande utredningsrapporter
i andra dagars livslängd är det ett universum
mellan oss och jag hoppas det får innebära
allt som du förtjänar, jag hoppas innerligt
att du är en av de som får lov att flyga långt

Vi dansar och världen rasar runtomkring oss
det går så fort att falla ifrån höjder, vintern
hittar oss så mycket snabbare än vi klarar
av att inse, men vi dansar som om vi aldrig
någonsin ska bli äldre, vi dansar, hittar till
glömda kvarter och gator utan namn
ännu ett tag är världen är på paus
och rymden alltjämt stilla

Snart ska allting vakna
och du inse hur skild du
är från allt som är av mig
och mitt, snart är det ett
universum mellan våra händer
och ett helt liv mellan de sekunder
vi delar på tusen slottstak i oktober    

Snart är vi ett du
och jag och snart
är tiden över, snart
är jag bara ord på
ett vykort och du
en stjärna bland
himlarna, snart får vi
veta vilka vi egentigen
var, tills dess är det bara
att försöka falla med stil

Encore Fois (At Your Door)

intro 

Jag är en förfallen poet
utan ord eller någon form
av riktning, jag är en hemlös
vindskugga fast i dagar utan spår
allt jag ser är likt en skimrande chimär
allt jag känner riskerar vara av bluff och
uppblåst båg, allt som kommer ifrån mig
och mina håll är värt att slänga bort

I

Men jag säger dig
att jag så hett vill strimla sönder
världen, sprätta upp natten och dess
systrar, förvandla mörkrets strukturer
komplett och helt igenom, jag vill
omvandla alla himlens stjärnor om
och om igen, jag vill göra om allting
vackert världen ger, totalt och helt bygga
om det liv vi alla tvingas andas för
jag säger dig, i denna stormens hetta vill jag
spränga sönder kosmos, storma sönder alla
världens himlar tills de alla faller samman
i detta kaosets virrvarr kunna krossa alla hundar
alla monster, troll och fåglar, vill förinta allt jag ser
och om möjligt sedan vakna upp som någon
form av bättre man, en solidare varelse
av ljusets mitt och centrum

Men jag säger dig aussi
mitt i detta livets tunga textur
är du som från en annan dimension
en safir utan möjlighet att krossas
av det mörker som jag känner
du och ditt är av annan karaktär
än resten av min värld och jag, min
handfallna poet får famla efter ord
av rätt och rimlig storlek, men i all
enkelhet vill jag också kunna säga
att sättet du gestaltar glädjen
för mig i denna typ av liv
hur du så lätt förmår det
det ändrar någonting

Jag säger dig, det händer titt som
alltid att jag önskar saker annorlunda
jag vill kunna förmå mig att ge och dela
himlarymder av glädjerusig lycka, ge
och dela klipphöjder av trygg stabilitet
vill förmå mig att gå femhundra och
åter femhundra mil om du så bara
bad mig, önskar mig att vara något
annat än en handfallen poet utan
förmåga att ens stå på mina
ömkligt skrala ben

Vill vara någon vars ord
inte i ett luftdrag förvandlas
till dimmigt falska gitarrackord
om jag så formulerar  hundratalet
klyschor i en och samma melodi
förändrar det ingenting världen
går i samma hjulspår, en sådan
som jag lever samma dagar, en
handfallen poet ändrar inte
ett finfördelat gram på livet
vi är satta att leva för orden
som han finner förblir
ändå alltid ord

outro

Men jag säger dig
om jag nu bara är till
här på jorden för att
pussla krystade ordföljder
på rad, då är det du som
för nu och ytterligare en tid
får vara föremålet för min
kanske alltför vilsna sång
         

Och Du Är För Fin För Verkligheten

Ord stannar försvinnande ofta
vid tröttsamt förvirrade bokstavskombinationer
utan relevans eller sanningsdimension, de är för små
och alldeles för skeva för ett sant eller enkelvackert
budskap, ord känner sällan igen verkligheten som
den är, en verklighet jag själv inte mäktar med att förstå
jag vill så ofta ändra allt jag ser, plocka ner solskenet
från himlarna, samla in den vilsna vårvärmen  i min
innerficka, på alla sätt försöka få världen mer
begriplig, mer rimlig med mina drömmars
sätt att leva och fungera

Jag vill få omfamna essensen
finna den underliggande texturen
i existensens samlade skönhet
vill kunna lyfta all min poetiska
styrka för förmågan att verkligt
och precist kunna fånga vad jag
ibland så tydligt ser hos dig, men vårt
livs strukturer är av sådan art som
vandrar vidare att bry sig om en vildsints
poets visioner är ett säkert sätt att slösa tid
hans känslor av att drunkna i ljusblå ögon
eller paralyseras av ambitiösa händers
förunderliga existensförmåga kan inte få lov
att spela roll, det är en tid för vett och sans nu
det är tid att vara så som livet och tidsandan kräver
av en och hur orden och drömdofterna gestaltar sig
då kvällen somnat in till fördel för en vettlöst vaken natt
har inte rum att vara av vikt i dagar så som våra

Jag vill inte vara en sådan som
binder sig vid vad som käns och syns
vill inte stanna som en främmande
vulkanvind inriktad på destruktivt
och lättjefullt kaos. men det är fortfarande
så att i ett neutralt perspektiv är du likafullt
andlöst vacker för mig. du är en magisk morgon
du är en oväntad sommarvind kring oktobers
smala bakgator, du är som hämtad från en
annan existens och även om sådana ord inte
är till för mig att yttra så är de fortfarande
sanna, både nu och så länge det finns
någon vaken nog att se så att vi
och världen fortfarande är till

Sedan är inte vi varelser
byggda för att kunna kläs i ord
hur stora och svävande de än blir
är vi alltid större, vackrare och med
vidare värde än de någonsin kan med
att uttrycka, allt jag vill säga och mena
fastnar i en meningslös mission att ens
ha en chans att komma nära sanningen
- så också jag får inse att det ibland
är bäst att stanna till inför livets
sköna dimensioner för att
där bara tystna

Låta klichéerna vara osagda
någon annanstans än här, vara tacksam
 för det just jag fått se och känna inför dig
och dina sidor, låta världens verklighet sedan
vara så skev och underbar som den måste få
vara och därefter hoppas att vitsippsträden
ska blomma igen också  när solen och hans
horisont förlorat sig i vinterns alltför långa land

För jag vet att så länge en
sådan som du finns häromkring
så vill jag inte vara rädd

Det Skadar Inte Att Försöka

I

Jag skriver ett brev till påven

om situationen som den nu

råkar befinna sig i all sin 

obskyrskeva skenglans 

i all sin märkliga nymodighet 

Jag skriver om sjukdomar 

och tillintetgjorda fikarum 

om blodröda fåtöljer med hat 

och illvilja i blickfånget, skriver 

om människor som fått livet urblåst 

ur hjärtat och glädjen förvisad från njurarna 

jag vill fråga honom om det ska vara såhär

om det här verkligen är acceptabelt, men 

inser att påvar knappast vet mer än någon 

annan här på jorden om verklighetens 

obegriplighet, att också påvar kan gråta 

sig till sömns utan att förstå vad det är 

som händer längs med realitetens oceaner

också påvar kan uppenbarligen känna 

att nu får det banne mig väl 

vara nog och alldeles 

tillräckligt     

Jag berättar istället om nya nyanser 

av sofistikerat smutsgrått som befinner 

sig överallt i luften, grått av en sådan art 

som kryper längst in under huden, förvandlar 

dagarna som går till en asktom tröstlös sörja

jag berättar om den fortlöpande paniken i blodet 

skildrar de kvävda skrikens strukturer, de som säger 

att jag inte är en varelse som kan med att räcka till

Jag pratar vitt och brett om vargarna som bor 

i ventilationssystemen skuggorna som skäller 

ut mig varendaste gång jag söker likna 

människorna på gatan, varje gång 

jag försöker gestalta den vardagliga 

lyckan i den typ av levnadsdagar 

som blev tillägnad just mig 

Jag skriver att jag längtar 

sönder mig till bristningsgränsen

efter det som har makt att förändra

att det river, sliter, drar i allt av mig 

som är byggt av nerver eller någon 

form av känslighet, jag brister ner 

till glödande stenkol om vartannat

raseras av iver efter kaos, massiva bomber 

eld, rök och skyfall i mängder- efter allt som 

kan få dessa städer att krevera och försvinna

Jag vill få en ny värld- 

barnsligt och jungfruligt 

ren från allt som liknar oktobers 

form av ångest novembers version 

av klibbig rädsla, jag berättar om 

mina drömmar- att de är lika sköra 

som uttänjda snökristaller, lika vaga 

som vårnatten sekunden innan gryningen

jag berättar att de sjunger för mig innan 

det att jag orkar med att vakna - att de 

säger mig att det kommer en ny tid

en tid inte full av liv, men skönt 

och vackert präglad av färska 

somrars solljus

Med förföriska röster 

hävdar de att det är dimdagarna 

som på riktigt äger illusionens klädedräkt

att det är deras tid som är den som är utmätt 

och färdigspikad, de säger att det kommer ett liv 

när de är förvisade från min närhet och levnadsform

att en dag ska lyckan bli min, inte rosenröd 

och regnbågsskimrande, men lika levande 

och verklig som en kännbar sten i skon, lika 

existerande som hundraåriga ekar 

längs med skärgårdsstigen 

II

Jag skriver brev till påven och hälsar att jag saknar honom

att jag vill leka vardagsliv med honom så snart han orkar 

igen, att jag är livrädd för verkligheten, men om vi gömmer 

oss i filtar vävda av barnsliga fantasier kanske det kommer 

att fungera, jag säger att jag vet ju hur rädd också han är 

om morgonen för alla skrämda hundar som ska be honom 

om det han inte klarar av att ge, jag inser ju att det 

får honom att vilja åka till Hades eller Pluto, bara 

frågorna och de bedjande blickarna inte når honom

jag hälsar honom att det är okej, att man får 

vara rädd, att man får känna sig mindre 

än en vilsen elektron 

Också för människor med hela världen i sin hand måste 

det vara okej att inte vilja leva enligt normens alla stadgar

jag hälsar att livet bara inte får lov att vara reducerat till 

en tröstlös kamp, att det är då dags att protestera, om livet 

var till för de enhetligt dugliga skulle det upphöra att existera

i all form av relevansgrad, jag hälsar honom att vi måste 

hitta ett sätt att tolerera verkligheten för vad den egentligen är 

- att vi behöver upphöra med att idogt lura oss att det

är perfektionen som vi lever för, ja jag säger honom 

att det kanske inte går att tänka om- varelser som vi 

är säkert fast i ett förrädiskt ekorrhjul

men påven, säger lilla jag 

det skadar verkligen 

inte att försöka      

Eremitens Klagan

I

Plötsligt ser jag vidden av
hur ensam jag har blivit
på min barndoms gator
vandrar främlingar överallt
omkring mig människor med
Babels torn i pannan, jag förstår
inte deras tal, kan inte följa deras läppar
orden från deras munnar går mig helt förbi

I ett nu ser jag hur stor natten är där ute
och att jag inte kan annat än att följa
i kometernas spår, söka lära mig de yttre
planeternas språk, mitt öde har sammanvävts
med stjärnstoftet från en annan värld
vilket lämnar mig i enslig förundran

Du

är av ett annat släkte
talar andra språk, går
på andra städers gator
din evighet är skild från min
du har en annan tro, hyser
annat hopp, din kärlek är
byggd av annat slag
-
därför har du inga öron att höra med
men trots att jag riskerar tala stumma
ord, måste jag berätta om den sorts
skatt jag trängtar efter

Den dryck av flammande eld
och gudomligt blod jag söker
skulle inte stå att finna ens om
jag rev upp världens samlade
scener, om jag rev ner all scenografi
och dekor jorden rymmer, om jag så gick
igenom Stanislavskis, Grotowskis och Brechts
alla loger från de fyra väderstrecken skulle
det förbli tomt, skulle inte finnas något av
värde, inte ens de som talar gudars språk
på jorden vet vad jag traktar efter

Nej, jag skulle kunna se
Teatern bli nedriven sten
för sten för att bli återbyggd
på mindre än tre dagar
och det skulle ändå
förbli tomt

Det finns inget här
jag är tvungen att
gå vidare, om så vägen
leder mig in i laglöst land
där ingen satt sin fot än mindre
talat mitt tungomål, så måste
jag gå vidare, så kan jag
inte vända om

II

Oh

så jag kunde önska
att du hörde, såg, förnam
vad och vem mitt hjärta
sjunger om

Att du slapp söka så vilset och förvirrat
att du fick undvika dricka dessa substitut
för livets levande vatten och istället gå
en liknande väg som min, mot det
stora, okända, det allestädes oerhörda

Som jag önskar
att du fick förnimma hans
mjuka klappningar mot ditt hjärtas port
att han kunde röra vid dina ögonlock
med ett klingande effata så du fick se
världen i all dess blixtrande dimensioner

Jag vet att jag är galen, du förmår
inte längre lyssna på mig och
kanada är inte längre en kontinent
en flygresa bort utan ett rymdskepp
på väg bortom vintergatan

Du kommer vara arg på mig
längre än någon av oss förstår
så som jag är arg på det luftslott
som raserades av februaris mörker
jag kommer stanna som luft för dig
inpyrd av heroindoftande rök och
 
hundarna kommer skälla, men inte längre i c-dur
det är demonerna som kommer dansa på våra motorvägar
spårvagnarna kan inte längre tala drömmars språk

Jag vet allt detta
men jag behöver vara galen
ska låta aska förbli aska
ruinerna få bli gamla

Sedan är det blott
upp till Mästaren
Maleldil att göra
något under