intro
Cara min kära, ömma cara
själva Skönheten så som jag
ser henne i sin rena, mest
destillerade gestalt, cara
jag vet hur vi båda hatar
det sätt som jag låter
orden cirkulera kring
den suddiga person du
var i några dova höstdagar
en hel evighet från nu
I
Men
Cara, dagarna häromkring är
filéesteiska spjut i min vänstra sida
jag vill bryta deras ryggrader
slita ur deras ögonglober, se dem
tigga om nåd på blodstänkta trottoarer
jag vill sticka en kniv in i deras veka liv
och därefter få dem att tugga sönder
deras egna inälvor
Dessa dagars struktur är en
kasserad spya från monster utan
erkänt namn, Cara, om jag visste
att det var hit jag skulle gå när
min lycka stod som allra högst
hade jag huggit av mig mina fötter
Cara, jag behöver få sagt
att jag tog din hand i min
inte för att få känna hur din
värme strömmade över till
min lamslagna kyla utan för
att fåfängt söka hindra att
den spruckna värld
jag fötts till skulle resa
sig bort, rymder alltför
långt ifrån min förmåga
att syna verkligheten
Jag tog din hand
i min inte för att tvinga
in andra människors lycka
i mina trånga cirklars sfär, nej
utan för att se ifall det ömma vackra
livet kunde med att le mot en sådan
stackars sate som jag alltjämt kände
att jag var - Cara, jag tog din hand i min
för möjligheten att få vara något annat än
en stapplande undermänsklig dåre- jag tog
din hand i min för längtan att få betyda
något också för de varelser som får
solen att gå upp morgon
efter morgon
II
Cara, två veckor innan nyår tappade
jag min sista dröm i rännstenen, hon
flög till Estland utan skuggan av ett ljud
lämnade mig kvar vid scenen full som
ett ägg, tommare än jag någonsin varit förut
Cara, jag pratar med heliga män, jag
ringer i alla kyrkklockor jag finner, men
Mose säger åt mig att det inte är hans
problem om en laglös träffas utav olycka
och Elia påstår att han inte känner igen
min dialekt eller min typ av ordval
Cara, jag ser hur råttorna
dricker sig fulla på champagne
jag ser hur flickor i neon tar
in på smutsiga hotell, de säger
att de känner mig, säger att jag
ska stå för allt, att jag kommer
snart för att betala alla skulder
Cara, jag är ett avbrutet asplöv
jag har försökt att dränka solen
i alkohol och vattniga droger, de
vänner och fränder som var mina
har blivit främlingar som kräver
mig på liv och lem om jag
nämner deras namn igen
De får mig att vandra tillbaka
till gamla tiders gathörn för
att se vad som har hänt, men
ingenting finns kvar, vandalerna
har inte lämnat sten på sten
det finns noll och intet
kvar att ta på så jag sipprar
därifrån, för mellan varje gatsten
finns ekot av din doft kvar och
jag säger dig, minnet av vårt skratt
klingandes i luften är det enda jag bär
med mig från denna sönderbrända stad
Cara, jag har upptäckt hur hjärter dam
sedan länge tagit första bästa tåg
som lämnade centralen och med henne
också all anledning att vakna
nästföljande morgon
Men jag säger dig
Jag går ändå upp
när solen väcker mig
om så bara för att
vattna blommorna
som finns kvar
vid vägrenen
outro
Cara, tusen dikter till
och tusen mil genom
himlaberg och dödens
form av dalar, jag är van
men min hud bränner ännu
som besatt, förlåt mig mina cirklar
och glöm aldrig att det i högsta grad
är tillåtet att leva ett liv som enbart
andas vår och vacker lycka
också för de stackars
satar som de kallar
människor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar