Jesus Kristus är i mina ögon förkroppsligandet av denna kärlek, han är den historiska gestalt som i allt gör den begriplig och konkret. I hans lära vill jag gå för att ständigt lära mig mer, ständigt bli mer lik Den Stora Kärleken.
Med hans lära kommer också kyrkan, hans vittnen. Jag plågas av dess svaghet och dess brustenhet, vill helst få kalla mig något annat än kristen- inte dela kropp med alla dessa... människor- men utan henne, vår moder, är alla kristna hjälplöst hemlösa.
I ständig bön om hennes upprättelse och med krossat hjärta inför de fel hon, vi, begått genom historien erkänner jag mig som hennes barn till dess att han kommer åter i härlighet inför det stora bröllopet.
Kyrkans dogmer är mig dock alltid endast teorier för kärlekens strukturer, i mina ögon sanna förvisso, men likväl teorier. Livet att älska är alltid Jesus, resten är formalia. Livet att älska är alltid Jesus, varhelst han visar sig.
Min tro är kristen av nödvändighet, det finns inga andra fullgoda alternativ, men mitt hopp är kristet med lust och glädje- oavsett om jag är i dödsskuggans dalar eller i konungarikens festsalar längtar jag till Herrens festmåltid på den åttonde dagen- dagen över alla dagar. Tanken på den är mina andetags grund, mitt hjärtas sanna längtan.
Ett ber jag Herren om
detta begär jag
att få vara i Herrens
hus varje dag
av mitt liv för att
skåda Herrens ljuvlighet
söka svar i hans tempel
