När Lyktorna Tänds

intro 

Vi är tomma dårar
på flykt i laglöst land
med smärtan och rädslan
som trogna monster på jakt
efter det som känns som oss

Visst är det självklart att jag
kan önska saker annorlunda
visst är det givet utav mig att
vilja livet i andra färger att
jag vill få tillvaron att ta
sig alternativa former

I

Världen brinner och våra städer
står i lågor, allt det vi känner riskerar
att försvinna och jag ser oron i dina
ögon, vill kunna viska att det kommer
vända, vill få äga en sanning som berättar
att det inte finns något ont starkt nog
att kunna ta oss ner till underjorden

Ja, världen brinner och myterna
säger att det aldrig funnits en tid
då lågorna inte slickat horisonten
du har ängslan i blicken när du ser
på mig och jag vet att du önskat
mig annorlunda, att det finns något
i mig du inte känner igen och jag
vill skrika mot den rökförsedda
himlen, jag vill få skyarna att rämna
och universum att brisera, jag är
i sanning ingen soldat, men
är liksom du fast i ett
cirkelformat krig jag
inte kan förstå

Ja, jag vet att vi båda flyr i samma takt
från mörkret bakom oss, bortom höjden
mullrar kanoner och trumförsedda bomber
nedanför dalen ylar stridens demoner och du
är lika skräckslagen som jag, i denna värld är
du lika menlös som den skepnad jag har blivit

Du bygger murar, finner stigar, löser din löpande skräck
med tydliga strukturer, du har hittat sätt att överleva
i en konturlös och meningsfri dimma, men i den
rasande elden runtomkring försvinner också
allt som haft chans att binda oss samman

I samma kaos är jag vilsen som
på ett herrelöst hav och jag lever
av den styrselfria vinden, jag rider
på bergsvågor, på att stundtals vara
större än himlen för att i nästa stund
vara gäst hos underjordens yttre stränder
jag tål inte känslan av att vara bunden
nej jag är hellre på gränsen till existensen
än fångad i ett hånfullt mönster, är hellre
på evig jakt efter skatten som håller
i den hetaste brand än nöjd med kattguldet
som finns vid närmsta vägkrök

Samtidigt brinner världen som om
godheten aldrig dog för att uppstå
och från väggarna av glas och stenhård
diamant finns ingenting att höra, i natten
är det en kosmisk tystnad överallt

II

Du ska veta att jag gärna ändrar mitt
skinn och sättet mina ådror rinner
i mitt blod, när jag ser dig vet jag
exakt hur min skevhet ter sig
och jag skulle ge så mycket för
att bli mer lik dig och det du strävar
för att vara, för att bli någon som du
känner att du litar och är säker på

Vi är i en verklighet som
skälver och slits sönder och
du är någon som aldrig försvinner
härifrån du är något jag aldrig
kommer sluta att behöva

Du ska veta hur gärna jag vill riva upp
mig med rötter och med blod, hur gärna
jag vill rita om kartorna i nerver och på
min slitna hud, vi löper i ett lopp med vargar
överallt vi känner och vi ser, vi är en strid
ingen av oss bett om och jag vet vilka sätt
du slåss på, smärtan och rädslan finns längs
bådas våra hälsenor och jag lovar dig
hur mycket vi än dör ska jag ska aldrig
bli någon som ser på dig med dom i blicken

Jag vet att vi är dårar lika tomma
som omkullslagna glas, vi är sådana
som rusar utan vett i natten, vi är på jakt
efter glasrikets regenter, vi är på jakt efter
horisontens konungar, vi är på jakt efter
sången som får slagfältet att stranda

Om vi kommer fram har jag ingen aning om
om världen slutar brinna när verkligheten tar
slut kan jag inte våga säga, men lika fullt som
att mitt blod ropar när jag slutar sjunga, lika
mycket känner jag att jag vet hur natten till
sist kommer sjunka ner i gryningens famn

Ja, världen brinner
och våra städer är
byggt av kol och aska
men vet du dåren i
mig säger att det är
faktiskt inte vi