Sola Jesus (Rop II)

Om någon skulle tvivla
på min skenbara otro, vilja
skrika ur sig att den är ogudaktig
okristlig, ovärdig ett kyrkrum
så vill jag bara nämna och få
sagt att namnet Jesus

- Detta namn, detta förunderliga
övernaturliga, fantastiska, allomfattande
namn för alltid är mig mera värt än mitt
eget liv och är vägen som jag vandrar på

Idén, tanken, läran, drömmen
om att Gud, alltings urkälla, alla
skapelsers grundfundament skulle
få för sig att placera sig på jorden
i ett barns, en judisk vilding, en avrättad
brottslings gestalt - detta absurda påstående
är det vackraste mänskliga hjärnor
någonsin tänkt ut

Om det inte är ren och särskiljd sanning
så är detta historiens underskönaste lögn
så god, välsignad och välbehaglig att
den i sin blotta existens, ty tanken
är hos oss och kommer aldrig någonsin
att blekna, är värd vår huvudlösa lovsång

Det kommer aldrig finnas en dröm,
en längtan större än detta evangelium
som säger att Gud älskat oss blodtörstiga
dårar så högt att han haft diarré för vår skull

Ja, undret är i sig inte att Gud dog i sin kärlek
för oss, den akten var främst att ta ansvar för
det lidande han tillåtit, nej det förunderliga står
i att denna människoson i allt bevisade att han
vill vara vår Gud, med all vår smuts, all vår leda
och vår ångest- allt det vill han dela och själv utstå
för att en dag också för alltid utplåna

Hur det går till, hur det är möjligt
om det ens kan vara troligt i mänsklighetens
galnaste ögonblick, det vet jag inget om

Säkert finns det ingen möjlighet, eller också
är det samtidigt alldeles självklart att det är
så här det tvunget behöver vara

*

Min kära dövstumma omvärld

Er uppgift är inte endast att presentera Gud
på ett mer trovärdigt sätt än vad den genomgisslade
kyrkan klarat av att göra genom tvåtusen evighetslånga  år
ni behöver också ge mig en vackrare, skönare bild än
vad tanken om Jesus Människosonen, Frälsaren
i sanning är i sin fulla gestalt

Och det, mina kära druckna omvärld
det tror jag ärligt inte att ni mäktar med att klara

Nollpunkten

Drömmer om ogräs
ruttnande fiskar, agnar
som sprids för vinden
och talenter som läggs
i djupaste underjorden

Så vaknar jag med ett
primitivt panikskrik
rakt ut i oktoberluften
en oartikulerad bön om
räddning från det fruktansvärda
att få slippa falla ner till nollpunkten

Landet där jag hamnar
hos Askimsvikens tomma
stränder för att vråla ur mig
Hamletmonologer i ändlösa tirader

Ty frågan om att illa fly
eller ännu sämre fäkta
lämnar inte min sida
i den stunden, ska man
dumt utstå all denna världens
vedermödor eller blint och handlöst
fly in i nästa tillvaros frågetecken

I Nollpunktens rike finns det bara frågor
höga som träd, obändiga som tröstlösa
stålkonstruktioner, inget annat existerar
inte ens Guds närvaro, isåfall bara som
en gestalt på åskådarplats med popcorn
och chips i knäet sadistnjutandes av
ångestshowen framför honom

Ja, i Nollpunkten är man ensam intill det
absurdas galna gräns, såpass att man glatt
bjuder in hela andligheten- kom demonarméer
kom änglars härskaror, kom själva gudomligheten
och ställ upp på dans intill dödens brant
jag har inte längre något att vara rädd för
-
Man ropar till Gud att kasta till en ugnar
ge mig gråt och tandagnisslan, gör mig till
ett murket vedträ att kasta i det eviga
eldhavet, se mig sen överleva
se mig peka med ett vasst finger
in i din barmhärtighets centrum
hugga en dolk i din blodiga frid

Nollpunkten saknar proportioner
den komplett ensamme är minst
av alla, men också större än själva
universums Allt, inte ens den Högste
når upp till den ensammes rymder
den ensamme är utspädd till
mindre än urtvättad vattenånga

Nollpunkten är en plats där
tron fryser till frostkristaller
livet blivit till inverterad död
och glädjen, glädjen är blott
ett hånflin som jagar en
genom skogarna

Mitt skrik i oktobernattens vaka
är ett rep utkastat till Töcknet
vid min sida, det finns ändå
inga andra svar än Hans tysta
Jag Är, ingen annan hjälp finns
till hands än Hans osynliga kors

Tvivlets bandhund, Otrons demon
får gasta hur de vill i den djupaste
vinternattens stormar vill jag ändock
få sova i Hans famn, likväl få lägga mig
bredvid hans lugnt sovande kropp

somna in med orden:

Tja, om vi sjunker
så sjunker jag med dig 
och Du kan gå på vatten 
så dina häl får bli min livboj

Tankar Innan Christian Skriker

I

Kyrkan säger stundom:
strama upp er, sitt ordentligt
i kyrkbänken, knyt slipsen
och håll dig proper du arme
syndare, vem är du att komma
med känslor inför Gud

Inför honom skall vi endast
vara rena, klara, prydliga
strypligt strama så att ingen
smuts, ingen skam kan sticka
ut under kostymen

Jag vill inte påstå
att det är fel att komma
söndagsklädd till Gudstjänsten
det är inte det som får mitt blod
att brinna när jag hör vissa präster
pastorer, småpåvar som talar

Jag kan uppleva hur Gud
vill säga, stormviska
från sin tron att

Gläd er i mig
kom med allt ni bär
inom er och släng det 
i min famn 

Vad ni är och vad ni känner
allt som pulsar i ert bröst
det älskar jag ty allt är något 
som jag har skapat, varsamt 
lagt in i era hjärtan, så länge ni 
inte flyr ifrån mig, gömmer er 
bland fikonlöv och äpplen så är 
jag mitt ibland er, mitt i gitarrsolon 
och primalskrik, bland bastrummor 
och klingande cymbaler ja 
Jag, Herren Sebaot, säger till er 

Bring It On

Kasta er ut i en vansinnig lovsång till mig 
ät metalriff och hardcore-vrål till frukost 
och låt varje fiber i er kropp tillbe mig 
också bland moshpits och 
danssvettiga kroppar 

Det är så det ska vara
det är också så 
jag vill ha det 

II

Mina barn, räds bara inte Tystnaden
det är fortfarande främst i Stillheten
jag möter er, får er att känna 
min andedräkt

Fly aldrig allvaret, tyngden i försakelsen
och den allomfattande fattigdomen, men
mina älskade barn i tidens dallrande 
moderna slut, tro inte heller att något 
skapat kan vara mig främmande 
eller förkastligt

När ni behöver spränga era kroppar 
i de hårdaste av rytmer våga göra det 
till min ära, när ni behöver skrika ut 
allt ni äger och vill vara till dundrande 
åsktoner, gör det alltid till min ära

Mina barn, jag finns i katedralernas sköra viskningar 
lika väl som metalskrikens desperata vrål, lika enkelt
som att vinden är densamme i julis ljuva bris 
som i novembers störtande orkaner

Min barn, jag säger
Gläd er i mitt liv
ta för er av dansen
musiken och allt den 
rymmer hitta himlen 
i ett gungande tält 
på Frihamnspiren lika väl 
som på Sticky Fingers 
öldoftande dansgolv 

Hitta mig där ingen annan letar
finn mig där du mår som 
allra, allra bäst

III

Vad de förstelnade i kyrkan säger
spelar inte längre någon roll 
Livet är för stort för att få plats 
i deras händer Livet spränger 
ständigt deras väggar 

Vad kyrkans sömndruckna ledare må säga
får stå för dem, Ni, mina barn ska minnas 
att i mig finns det ingen anledning att 
någonsin vara rädd för något 
världen rymmer

Tag och ät och se 
att det är gott tag 
gläds och märk 
att jag alltid, alltid 
är med er 

I sanning 
också i en 
moshpit  

Lägg Din Hand I Min

Ord är luft, en vind som krusar
kustens vågor, snuddar mjuka ben
i majkvällar, en bris som inte vill annat
än att dagarna ska få vara sommarenkla
nu och för all framtid

De är stormorkaner som vill vända
världen upp och ned få natten till dag
och vintern till en skrämd råtta ingen här
kan med att bry sig om

Ord är så stora, de vill växa
sig större än kontinenter och
världsoceaner, de vill ta sig ut
mot galaxerna i fjärran, de vill
allt så ofta de kan, men bär
nästan aldrig allt det stora
som de vågar lova

Ord är så många, de vill så
mycket, vara överallt och
säga allting så klart, tydligt
vackert och skönt som de
bara klarar av, istället säger
de mer än någon frågat efter
världen och dess verklighet är
byggd efter andra strukturer än
vad orden dansar efter och när
de till sist gjort sitt är det bara
tystnad kvar

...

I tystnaden en rymd, där stjärnor
planeter, ljusår och kometer alla
viskar mitt namn och novemberkylan
kryper i min hud, jag vet med mig att
tänka att om du fanns med mig en sekund
i en stund som den här, om din hand fanns
att falla i min skulle jag aldrig någonsin
ha skäl att vara rädd

Sedan en verklighet där rymden är dagar
efter dagar med sysslor, plikter, människor
och känslor att ta del av och besegra
insikten hur allt är så mycket svårare utanför
en poetisk bild, här kan orden göra vad de vill
sekunden efter blåser de likväl bort, iväg till
andra sorters riken, de spelar ingen verklig
roll och ändå är orden allting
som jag har

Ja

Jag vet att jag liknar en dåre
när jag ständigt upprepar min
subjektiva sanning, men du
kan göra vad du vill, du får
tycka vad du måste

Du är ändå det vackraste 
jag har makt att känna till 
du är ändå det ljuvaste jag 
fått ta del av i min värld
du kommer nu, och så
 länge jag kan se vara 
det jag vill att min sång 
ska handla om 

Sedan får orden blåsa vart de vill
vara så tunga eller lätta som de nu
behöver vara, min sång är min och
bara min och jag är din

och bara din

         

Jag Hoppas Att Din Hand Har Fattat Lyckan (Cause)

intro

Cara min kära, ömma cara
själva Skönheten så som jag
ser henne i sin rena, mest
destillerade gestalt, cara
jag vet hur vi båda hatar
det sätt som jag låter
orden cirkulera kring
den suddiga person du
var i några dova höstdagar
en hel evighet från nu

I

Men

Cara, dagarna häromkring är
filéesteiska spjut i min vänstra sida
jag vill bryta deras ryggrader
slita ur deras ögonglober, se dem
tigga om nåd på blodstänkta trottoarer
jag vill sticka en kniv in i deras veka liv
och därefter få dem att tugga sönder
deras egna inälvor

Dessa dagars struktur är en
kasserad spya från monster utan
erkänt namn, Cara, om jag visste
att det var hit jag skulle gå när
min lycka stod som allra högst
hade jag huggit av mig mina fötter

Cara, jag behöver få sagt
att jag tog din hand i min
inte för att få känna hur din
värme strömmade över till
min lamslagna kyla utan för
att fåfängt söka hindra att
den spruckna värld
jag fötts till skulle resa
sig bort, rymder alltför
långt ifrån min förmåga
att syna verkligheten

Jag tog din hand
i min inte för att tvinga
in andra människors lycka
i mina trånga cirklars sfär, nej
utan för att se ifall det ömma vackra
livet kunde med att le mot en sådan
stackars sate som jag alltjämt kände
att jag var - Cara, jag tog din hand i min
för möjligheten att få vara något annat än
en stapplande undermänsklig dåre- jag tog
din hand i min för längtan att få betyda
något också för de varelser som får
solen att gå upp morgon
efter morgon

II

Cara, två veckor innan nyår tappade
jag min sista dröm i rännstenen, hon
flög till Estland utan skuggan av ett ljud
lämnade mig kvar vid scenen full som
ett ägg, tommare än jag någonsin varit förut

Cara, jag pratar med heliga män, jag
ringer i alla kyrkklockor jag finner, men
Mose säger åt mig att det inte är hans
problem om en laglös träffas utav olycka
och Elia påstår att han inte känner igen
min dialekt eller min typ av ordval

Cara, jag ser hur råttorna
dricker sig fulla på champagne
jag ser hur flickor i neon tar
in på smutsiga hotell, de säger
att de känner mig, säger att jag
ska stå för allt, att jag kommer
snart för att betala alla skulder    

Cara, jag är ett avbrutet asplöv
jag har försökt att dränka solen
i alkohol och vattniga droger, de
vänner och fränder som var mina
har blivit främlingar som kräver
mig på liv och lem om jag
nämner deras namn igen

De får mig att vandra tillbaka
till gamla tiders gathörn för
att se vad som har hänt, men
ingenting finns kvar, vandalerna
har inte lämnat sten på sten
det finns noll och intet
kvar att ta på så jag sipprar
därifrån, för mellan varje gatsten
finns ekot av din doft kvar och
jag säger dig, minnet av vårt skratt
klingandes i luften är det enda jag bär
med mig från denna sönderbrända stad

Cara, jag har upptäckt hur hjärter dam
sedan länge tagit första bästa tåg
som lämnade centralen och med henne
också all anledning att vakna
nästföljande morgon

Men jag säger dig

Jag går ändå upp
när solen väcker mig
om så bara för att
vattna blommorna
som finns kvar
vid vägrenen

outro

Cara, tusen dikter till
och tusen mil genom
himlaberg och dödens
form av dalar, jag är van
men min hud bränner ännu
som besatt, förlåt mig mina cirklar
och glöm aldrig att det i högsta grad
är tillåtet att leva ett liv som enbart
andas vår och vacker lycka  

också för de stackars
satar som de kallar
människor

Allvaret

Jag mötte Allvaret i en gränd
utanför staden, han var lång
och mycket tyst, vi slog följe
i den stunden, han hade inget hem
fick jag förstå och jag, jag gick
ju vart som helst där fanns en väg

Till en början talade jag såsom jag brukar
högt och snabbt och utan många pauser
de svar jag fick var i form av frågetecken
varav en del jag inte förstod och ytterligare
en del var för mig omöjliga att se

Med tiden blev hans steg liksom mina
han haltade fram som en påkommen krympling
och mitt tal blev försagt, smittad av hans tystnad
vi gick som tvillingar bredvid varandra, vägen
blev lång och våra steg än kortare - jag frågade
om vila, om en rast i diket var oss möjligt

Han sa "har inte tid
finns inte plats, är inte lönt"
och hans ansikte var gjort
av sten och koldamm

Nu var det min stund att gå helt tyst och inåtvänd
hans namn var Allvar, det visste jag, liksom mitt
kunde vara Lättja eller Löje, men också jag
hade djup i min själ, tänkte jag, jag är inte
bara luft och dimma

"Allvar" sade jag med bävan i min stämma
varför känner jag inte igen dig, varför är det
som om vi aldrig setts, när jag ändå måste
tänkt en del på dig och dina likar

Hans blick var brunnen från en bottenvärld
hans röst var bara en fråga jag inte förmådde
höra eller ens ha chansen att nå upp till
hans läppar av granit sa inte ett ord
men luften var tung av hans stämma

Vi var nu inne i staden, vi hade hunnit
en lång bit utan att förstå det, människor
gick omkring oss i skepnader av mångfald
de var av alla slag, färger och smaker
men ingen märkte av oss, vi stod på
torget Allvaret och jag, men ingen
eller ytterst få kunde med att se på oss

"Jo" sade han och stjärnbilderna vred sig en sekvens
"Du har sett mig i dina unga dagar, men du har också
trott att jag bara var en skugga, en skreva i klippan
en kort reva i tiden- Du har hälsat, promenerat
med mig förut, men sen har du gått vidare
du har sagt att det inte var värt besväret
att jag varit för olik allting annat
eller något ditåt

Alla här
har gjort
detsamma"

Bilars motorljud, sireners avlägsna
tjut, sorl från skaror utav röster
skratt, ett nedtonat gräl
en mor som köper
godis åt sitt barn

"De har hälsat på mig ofta
talat med mig länge, men
sedan sagt att de vill annat
att tiden inte räcker och
jag har åter blivit hemlös

Tro inte att jag dömer, jag är inte Gud
inte ens en ängel och klandrar ingen mänsklig
jag är mest en tyngd, en börda, har ingen tröst att ge
-
men mitt uppdrag det är stort och jag behöver ständigt gå
vill du följa mig en bit, du människobarn
eller ska du någonstans?"

Jag svarade "nej, vet du vad
det finns ingenstans jag ska"

*

Säg Det Igen

I

Kan du säga det igen
lisa mitt sårfulla inre
med talet om att jag inte
är helt fallen åt det värdelösa
vill du åter berätta om lystret
du anar hos det som är mitt
om att jag inte bara är fylld
av all min brustna svaghet

Utanför dessa murar byggda
av bön och tålmodig strävan
är jag ett rö för vinden, ett öppet
villebråd för hundar, skydd av
lyckans fagra fåglar, en vandrade
paria med liklukt under mina fingrar
en vindskugga utan struktur, utan riktning

Mörker och Ljus bor inom mig
som hos alla andra, men jag har
syndafallets stämpel över min
vänstra sida och jag har aldrig
lärt mig att arbeta mig hel, har
missat att förskansa mig
envishetens krigarbälte
tålamodets styrka

Mitt liv är svaghet i mig själv
utan sälta eller värde, det har
bekräftats gång efter annan
behövs inga lektioner
om min brist och vekhet
saknar ingen predikan om
min syndburna natur

I Augustis skymning
glömdes jag av Gud,
utslängd i världen utan Tro
eller någon kompass inom
det hjärta som jag gavs

II

Säg det igen om
du vill, hur du ser något annat
något vackert, något ljuvligt
något värt att vidröra, kyssa
rent från brännande tårar
lyfta upp och badda av från
världens alla svårigheter
-
säg igen att även mina sår
kan tala om det himmelska
att också min svaghet kan
vittna om Gud

Natten är mitt hem, demonerna
mina lekkamrater, de berättar om världen
och ljuger ytterst lite, min vänstra sida är
alls inget undantag utan inom den regel
som härskar överallt- från Utöya till Auschwitz
från Sävhavets offer till Simsons troféer
- ondskan härskar, människors, Guds söners blod
är det som göder jorden än mer för varje dag som går

Utanför dessa murars helighet är jag
en bottenlös brunn, ett djupt hål av
tvivel som livet faller genom och
där dödens dofter sprider sig

III

Snälla, säg det igen
hur fel jag ändock
måste ha, hur Gud
inte räds det avskyvärda
hur Han må straffa och tukta
men inte vill oss något verkligt ont
säg mig att Han gör under med de döda
att Hans kors frälsning tar sig in också
bland de glömdas fördömda land

Ja, berätta för mig hur fel min rädsla måste ha
sjung för mig om den äkta ström av godhet
du säger finns inom mig, att jag inte tar slut
där min begränsning börjar, att det sanna livet
finns inunder mina lager av misströstan och fruktan

Jag avskyr att strida
är så trött på kriget
och det eviga fälttåget
jag vill allt annorlunda
klandrar Gud för att han
nyttjar smärtan som en väg
till Verkligheten, men visst
är det så att vi inte har något val
- visst är det Detta vi har att välja
eller också Intet Alls?

IV

Förlåt att jag hungrar efter dina mjuka ord
berätta igen om det overkligt fina du får
märka i mig, jag är ännu för svag för att
endast nöja mig med Guds uppfordrande
förmanande tystnad, behöver veta
få bekräftat att jag duger också
i människors enkla form av Kärlek

Fullheten bor inte hos mig än
jag ser Guds rike blott som ett
dammkorn i fjärran och endast
Han vet om jag en dag får
komma dit så dyraste
vänligaste vän säg mig
än en gång

Att jag just nu
just här också får
duga, som jag är