Jeremiah Lovsång

Du har aldrig varit längre bort än såhär
blodet forsar ifrån himlarna, liken ligger
oräkneliga på marken, ditt heliga namn
är en svordom våra fiender brukar
för att simpelt roa sig
-
Gryningen är purpurgul och silversvart
din heliga stad är föga mer än
en gravkammare åt gamar

Fader, kom ihåg oss
när vi inte längre är, när
vår tro blivit till sten få
stenarna att ära dig

Låt den blodbestänkta
jorden lovsjunga dig
Låt klipporna, klibbiga
av hjärnsubstans, ära ditt namn
Låt de våldtagna kvinnor som
du älskar få delta i din gloria- kör

Fader, kom ihåg oss
när vi inte längre är, när
vår tro vittrat till grus ta
upp det i din famn och 
blås in ditt heliga liv

När tidens tand tuggat sönder
allt vi ägt och varit, när fienden
stormat våra fästen i tusental
efter tusental, när fler lovsånger
finns nedtecknade på hafsigt uppställda
gravstenar än på dina levande tjänares läppar

Fader, kom ihåg oss då
när våra tungor inte längre
bor i våra munnar, när våra knän
ligger söndermosade på fälten 
så lyft dödsrikets sång 
till din heliga tron

O, Fader, låt lovsången inte tystna
bara för att dina barn är flyktigare
än vinden, svagare än ömma halmstrån
-
Min fader och min Gud
i dödsskuggans dalar
och betydligt längre
bort än så vill jag
alltid få lyfta ditt lov

Även i den tid då jag inte längre får
då din nåd inte låter mig, när dina löften
är bortsprängda i hela universum
förutom i mitt hjärtas gömda
jordkällare, också i den stunden
vill jag lyfta mina förintade
händer till ett trotsigt:

Halleluja

I Min Själs Mörka Natt

Får jag bli galen i din famn papa 

klä av mig allt jag är intill vansinnighetens brant
dra av mig alla dagar som du gett mig 
de av frid och röda rosblad liksom 

de av hård och blodig strid? 

Mina andetag är tunga och jag kan inte be 

jag gråter och skakar när jag vistas i ditt hus 

papa, får jag vara en dåre i ditt ljus
eller tål de dina inte det 
får jag hata och förbanna

allt det myller som bor inne i mig? 

Jag är tom, det skallrar när jag rör mig

mina revbens tyngd är allt mitt hjärta bär

papa, när jag ser på dig dunklas mina ögon

mina läppar kan inte längre le, du tycks mig 

som en fruktansvärd djävul, en hånfull gestalt

en pinsam diktator, varför är ditt bröd så hårt

dina fiskar så fulla av vasskantade ben? 

Min mun smakar av Mig och Mitt, vill dränka

min strupe i galla, jag ber bittert om dödens kalk 

om tystnadens stora natt, men papa, du vägrar 

ta ifrån mig några gåvor, du lämnar mig inte utan 

ser på mig med tårar när jag skriker utan vett

Men den kunskap som jag äger den gör mig bara matt

den för mig endast vilse ut till ödemarkens länder 

papa, låt mig slita av mig allt jag äger utav klokskap 

och förstånd stå som ett galet barn inför dig 

hacka tänder utav gråt, frysa intill intigheten utav köld 

för jag fattar ingenting, förstår verkligen ingenting

Jag är enfaldig, rymmer inte längre något, men jag står utan 

nycklar in, papa, i min dumhet smakar din Nåd försurnad mjölk 

din Kärlek är mig möglig och förstenad

Ge till dem som intet har 

till de som fortfarande hungrar

Jag vill inte ha! Jag vill inte ha! 

Skriker jag i min dårskaps fulla blom 

men jag fattar ingenting, förstår verkligen ingenting

Får jag vara naken i din famn, utan tro eller vilja att leva 

i bara skalet som jag föddes i och som inte går att lämna 

papa, varför är din värld så hård och grym 

ett så skevt återsken av dig? 

I min själs mörka natt så ropar jag

Far, jag fruktar dig 

begriper ingenting 

men ställer mig så 

naken och tom 

inför din tron 

och väntar 

stilla på din 

klädedräkt 

av snö    

Sorg

intro

Nej, jag vet ännu ingenting om sorg
ännu förskonad, förborgad från
detta ändlösa träsk
som världen ger

Sorg är för mig ett förintande
åskväder i fjärran, jag vet att
det snart anländer också till mig
men jag vet inte när, jag vet inte hur
just jag kommer bli nedslagen

Ber till Gud
om mildhet ty
jag är alltför svag

1

Sorgen verkar teleportera en direkt till Nollpunkten
platsen där Gud är oförståelig, vidrig och tröstlöst
långt borta, sorgen är en tjuv om natten, ett rytande
lejon om dagen, sorgen kan aldrig förstås i ljuset ifrån Gud

Den enda tröst som står att finna
är att Gud inte heller begrep- Han
Allhärskaren, Allsegraren fällde
tårar över Lasarus, över mörkrets
meningslöshet och plåga

I en skev, skadad, närmast äcklig värld
har Gud valt att varken rensa undan allt
eller fullt ut räta upp sin skapelse på denna
sidan döden, men han placerar sig
i sorgens mitt, redo att ta emot
allt vi frambringar åt honom

Vrede, hat, basbetonad ilska
rädsla större än sju hav, saknad
ut till universums väggar, allt tar
han emot- vänder kind efter kind
när vi behöver slå den som skapat
allt för att inte istället slå oss själva

Sorg är aldrig enkelt, aldrig vackert
och försök att trösta bara fåfängt
Gud vet detta och stör inte i nödens
stora natt i meningslöshetens
fullständiga ogripbarhet

Men mitt i Kaoset
Fruktan, Döden när
man för en stund
är klar med sin kamp
i sorgens sankmark

då möter Han
med orden

I sanning 
Jag Är också
frälsningen 
från detta  

Till Vem Skulle Vi Gå

Så förlåt mig, o store Gud
att jag ber om ditt allt att
jag inte nöjer mig med hälften
av min lott, med min dyra frälsning
och själva livets under -
jag vill ha allt som Du
vill ge mig varken
mindre eller mer

och säger Du
att jag ska kunna be Fadern
om allt som jag vill, att vadhelst
jag önskar det tänker du med glädje
utföra så vill jag inte tro att min heta
inre önskan längs din hjärtas vilja
kan vara fel i dina ögon

För far, jesus, dyre broder
och vän, det enda mitt hjärta ber om
är att i allt få bli helad till din förunderliga ära
att få dela dina mirakels gåvor till alla som förtvivlar
jag ber bara om att ditt ljus ska flöda i mitt människoblod
-
jag ber om en manteltofs, en
romersk beordran, min store
Gud, du bor i mig, vi skulle
du neka mig allt detta

Åh, jag vet och jag förstår att mitt
tal är barnsligt och naivt, min tro är
ännu en spillra av ett senapsfrö, att
jag ännu så litet inser i mitt hjärtas
djupa inre- men store Gud, bli du
tyst så länge du behöver, vart skulle
ändå jag ta vägen, om du så håller
din dörr stängd evigheten igenom
skulle jag vänta utanför ty Indra står
förundrad och vilse över vårt öde
utan att en enda kan leda henne rätt

I hela världen är
det blott Du som
har viljan

Så min store Gud, visa med all din kraft och
härlighet att du också har förmågan, visa på
dig själv- din väg, ditt liv, din sanning och låt
mig få det som ditt löfte redan gett mig och
teckna det gång på gång i gyllene skrift
inne i mitt bultande hjärteblod

först då
först då kan min
Tomas Tvivlare
få vila

Nollpunkten

Drömmer om ogräs
ruttnande fiskar, agnar
som sprids för vinden
och talenter som läggs
i djupaste underjorden

Så vaknar jag med ett
primitivt panikskrik
rakt ut i oktoberluften
en oartikulerad bön om
räddning från det fruktansvärda
att få slippa falla ner till nollpunkten

Landet där jag hamnar
hos Askimsvikens tomma
stränder för att vråla ur mig
Hamletmonologer i ändlösa tirader

Ty frågan om att illa fly
eller ännu sämre fäkta
lämnar inte min sida
i den stunden, ska man
dumt utstå all denna världens
vedermödor eller blint och handlöst
fly in i nästa tillvaros frågetecken

I Nollpunktens rike finns det bara frågor
höga som träd, obändiga som tröstlösa
stålkonstruktioner, inget annat existerar
inte ens Guds närvaro, isåfall bara som
en gestalt på åskådarplats med popcorn
och chips i knäet sadistnjutandes av
ångestshowen framför honom

Ja, i Nollpunkten är man ensam intill det
absurdas galna gräns, såpass att man glatt
bjuder in hela andligheten- kom demonarméer
kom änglars härskaror, kom själva gudomligheten
och ställ upp på dans intill dödens brant
jag har inte längre något att vara rädd för
-
Man ropar till Gud att kasta till en ugnar
ge mig gråt och tandagnisslan, gör mig till
ett murket vedträ att kasta i det eviga
eldhavet, se mig sen överleva
se mig peka med ett vasst finger
in i din barmhärtighets centrum
hugga en dolk i din blodiga frid

Nollpunkten saknar proportioner
den komplett ensamme är minst
av alla, men också större än själva
universums Allt, inte ens den Högste
når upp till den ensammes rymder
den ensamme är utspädd till
mindre än urtvättad vattenånga

Nollpunkten är en plats där
tron fryser till frostkristaller
livet blivit till inverterad död
och glädjen, glädjen är blott
ett hånflin som jagar en
genom skogarna

Mitt skrik i oktobernattens vaka
är ett rep utkastat till Töcknet
vid min sida, det finns ändå
inga andra svar än Hans tysta
Jag Är, ingen annan hjälp finns
till hands än Hans osynliga kors

Tvivlets bandhund, Otrons demon
får gasta hur de vill i den djupaste
vinternattens stormar vill jag ändock
få sova i Hans famn, likväl få lägga mig
bredvid hans lugnt sovande kropp

somna in med orden:

Tja, om vi sjunker
så sjunker jag med dig 
och Du kan gå på vatten 
så dina häl får bli min livboj

Du Är Det Ändock Ej

Mitt liv är fyllt av hägringar
i tusental framträder de
i dagsljus, som om nätter
de dansar, krälar
krumbuktar sig

Hetsar, driver mig ut mot alla sorters
stup där får de mig att skrika Jobs
flammande eder och de skrattar
de flabbar sina innanmäten ur sig
när det enda svar jag får från djupen
är ekot av min egen brustna röst

oh, hägringar i tusental- i ökenhetten 
såväl som i nordanvindens stormar 

De får mig att se hur nära jag är
det liv som alla talar om, endast
ett steg, en utsträckt hand, tio
ansträngda andetag- vadsomhelst
men vad jag än gör, vilka formler
och böner jag än tar till så hamnar
förverkligandet alltid ytterligare
ett steg ifrån mig

Och jag förstår det inte, det sätt
universums rymder driver gäck med
min själ, de ger mig tusen melodier inom
mina händer, men inga fingrar att greppa
lyran med, ger mig BoomBoom- mod
och Josuablod i mina ådror, men inga muskler
som förmår min kropp att sjunga rent
-
Tusen visioner om vad som skulle kunna vara
men inga broar eller bryggor för att ta mig
över helvetsgapet mellan dröm och realisation

Jag får inte ens önska mig ofödd då tusen åter
andra har en bittrare kalk att dricka, inte när
tusen åter andra ständigt får sina mardrömmar
väckta inpå livet, lika livfulla som
själva helvetets demoner

Min enda dom är förgängliga drömbilder innanför
ögonlocken och när jag gråter mina bittertårer hör
jag hur gravens män skrockar om hur lite jag känner
om nattens sanna mörker, det enda svar jag mäktar
ge är ett stilla finger upp i luften och tusen tysta tårar till

Ty mina hägringar är enbart mina, de smärtar inte som
öppen eld mot skinn eller vassa spjut i sidor, men de
bränner och gör ont i min ungdoms vilda längtan, de
nästlar sig in i allt jag ser och gör med ett milt
och likväl obarmhärtigt tal:

Detta är allt 
vad du skulle 
kunna vara men 
du är det ändock ej