Lyckan Som Gestalt

I

Mitt bland lövhögarna och
den gränslöst höga himlen
som glömt att det är novembertider
för att klä sig i juliklänning och sommarhatt
blir Lyckan en förkroppsligad person
lika verklig som Allvaret och Ångesten
varit under tidigare dagar

Hon nyttjar inte många ord
men hon sjuder av himmelsliv
bär en ton i sina händer som inte
är fysiskt påtaglig, men som går att
smaka i luften, som uppfyller minsta
lilla vrå man märker av i verkligheten

Någon säger med ett lövyrligt skratt
att det här får du allt skriva en dikt om
ifall du vågar och kan

Och jag svarar att jag håller redan på
ja, det är omöjligt att låta bli när strömmar
som dessa slår emot mig, den sång mitt
väsen ständigt söker hörs så ändlöst
tydligt här att jag blir alldeles matt
kan endast falla ner i tidens stilla famn
för att märka hur den lösts upp till två
utsträckta händer efter det eviga nuet
som ryms bortom denna värld

Vi måste drömma nu 
måste vi inte? 

Mitt bland lövhögar och palatshöga
himlar färdas vi framåt och alla våra
bekymmer, sorger och besvär
förvandlas till bakåtsträvande
petitesser för små att bry sig
om för små att ens notera
dess typ av existens

Men så kommer det sig ändå
att tidens armar inte når upp till
Guds förlängda nu- tillvaro ens
med Lyckans hjälp, bara kort
därefter kliver vi ur lövhögarna
ner till jordens begränsade livsrymd
men vi fortsätter att kasta alla skrattrasslade
kvistknytten, saligstudsande halmhögar och
fnitterfyllda bladbollar på oss själva
och alla som vi möter

II

Lyckan, hur sällsam hennes fysiska närvaro
än är, stannar för vår skull inte länge i vår
förhöjda närvaro, strax drar hon sig undan
för annat att ta vid, drömkänslan klingar av
hennes sång stillar sin vildsinta klang

Så måste det vara för att våra ömma
jordiska kroppar inte ska sprängas
av trycket från tiden som skall komma
hennes uppenbarelse är ett framtida minne
en dikt om en verklighet som kommer att bli vår

Tills dess vi hamnar där
får vi lov att drömskt dikta
egna dikter om virvlarna hon
skapar inom oss, fånga doften
av himmel hon lämnar kvar i våra
kläder och därefter i varje stund vi
kan, söka lämna doften vidare

Tills dess hon blir vår närmsta granne
är det vi som får vara Lyckans representanter
i denna typ av värld och i varje stund om möjligt
är vårt uppdrag att skänka henne vidare
till den som åter behöver minnas

Minnas den tid
som troget väntar
på oss i det land
som på riktigt är
vårt hemland