När Jag Ser Din Blick

I dina ögon
anar jag en evighet
den är oländig och svårtydd
den inger vördnad och får mig
att vilja slänga mig tvärt till marken

det är så mycket i livet jag inte förstår
och jag vill be dig om din hand fråga
om ett stöd, en ledsagan genom
verklighetens vildmarker

jag är inget träd, jag är en
vildvuxen, vanvårdad enbärsbuske
jag kan ingenting om helighet
om raka, smala vägar

visst, jag kan tala vägars språk
men bara de som smakar
tungmetall och cigarettrök
ingenting för den som
har känsligt luktsinne
och ömfotad smak

*

I dina ögon ser jag något sällsamt
en utsträckt tidsrymd som landar
och tar emot, innesluter och omsluter
renar och omväldigar - också den
som ser utan att förstå

och jag förstår inte
förmår inte ta in, du
kastar mig runt åt alla håll
jag vill be dig om en hand
en stav, en rullstol, en livförsäkring
i mig själv orkar jag inte ett
steg till, knappt ett andetag

Du har en sådan skönhet
du är så vacker att du
skrämmer mig, ditt
gyllene sken gör mig
stum och aningslös

Visst, jag vet en del
om skönhet och gyllene
ting, men det rör sig mer
om fem sköna bärs i
slottsskogen eller femtio
blonda brudar i ett folkhav

Ingenting man talar högt om
i dina salar och ändå ser jag
ingen dom i din blick, hur mycket
jag än letar, du viskar bara utan ord till mig
strömmar bara ur dig kärlek, säger till min
adrenalinstinna punkkind att du älskar
varje tum av mig, alltid gjort och skall
alltid göra hur ofta jag, min dumma fårskalle
än springer bort från dina händer

och det gör att jag stannar för din blick
mitt övermod blir bortbränt och min tillbedjan
till dig inpräntad i mitt väsens ryggrad
jag fruktar dig, men jag älskar dig
du får min existens att skälva och ryka
men jag vill lovsjunga dig i allt jag gör och är

I dina ögon blir jag ständigt
till intet, i dina ögon blir jag
om och om igen återställd
till ett ständigt större Allt

Tusen Dagar

Tusen dagar varsomhelst

är intet, emot endast en dag

i ditt hus, ja tusen dagar 

är mig förgängliga mot 

en endaste minut med dig

All jordens rikedomar

alla detta livets skatter

har jag fått förstånd att 

säga nej till, de har väl 

och visst sin utsökta skönhet 

men deras tid är redan utmätt 

en dag finns inte ens askan 

av minnet från dem kvar 

I deras närvaro blir jag 

rastlös, kluven, rotlös 

ständigt utan ro

Till ditt hus tar jag istället 

min tillflykt, inom dina 

enkla kammare finner 

jag min fristad 

-

en ton, en förnimmelse

av din Himmels sal är 

mig mera värd än tre 

år och ännu fler dagars 

lycka här på jorden

Inte så att jag i fromhet

enkelt förkastar allt världens goda

det enorma i livets söta stunder

nej, ge mig gärna sjuttio sköna kvinnor

snälla, ge mig vin och underbara skådespel

Ja, oh, ge mig all lyckans vackra mosaik 

såvitt du kan garantera dess evighet att 

den har en rymd bakom dödens bittra väggar

Annars nej och just därför 

kan jag se dess rätta namn och värde 

Allt är tomhet inför din uppenbarelse 

Allt är intet och noll inför dina 

strömmar av verklighet 

II

Så jag river av mig kläder och smycken 

lämnar hjärtats ägodelar kvar på stranden

kastar mig handlöst i vattnet 

Här är floden kall och kylig men jag vet 

att dina varma källor väntar längre fram 

så jag simmar och jag kämpar, jag frustar 

och förtvivlar men ju tröttare och kallare 

jag blir desto mindre saknar jag 

det som jag har lämnat desto 

starkare ljuder min lovsång:

Sannerligen, en kort och ynklig timme 

invid din farstubro är bättre än tusen

och åter tusen dagar varhelst annanstans  

Nu Har Visheten Dukat Sitt Bord

Ovanför dina ögons räckvidd
alldeles intill dina drömmars 
källa bor ett särskilt sorts landskap
där finns ett bord, ett dukat bord
med allt vad du önskar och begär 
-
där står tillrett all ditt 
hjärtas stilla lovsång
all din inre hungers föda 
din yttre längtans dryck 

Invid bordet står den vidunderligt 
vackra Visheten, klädd i blodrött
siden och vitaste bomull
hon ropar över nejden
genom bergen och under
havens rymd längs med hela
landskapets strukturer inom
känslor och utom förstånd 

Hon ropar efter alla trötta själar 
efter de med hoppet i gyttjan och 
tron bland avskrädeshögarna, Hon 
ropar efter dem med sorgens bitterhet 
i bröstet, efter dem med inte bara brustet 
hjärta utan i allt en krossad livsdröm 

Hon ropar och Hon blåser i Nådens
djupa horn och kallar alla, utan urskiljning 
att ta del av glädjens måltid av 
startskottet in i evigheten

Visheten- med all sin skönhet och briljans 
all sin styrka och sin makt- lyfter sig upp 
mot himlen, slungar ut sin strålglans emot 
skuggans utmarker, leder alla vilsna får 
till platsen de hör hemma vid och när 
änglakörerna lyfter sin lovsång 
är atmosfären snart en salig kakofoni
av himmelska röster i jubelrop ty festen
- Festen har äntligen börjat och
Visheten med sin allt hesare stämma -
fortsätter ljuda sin inbjudan till alla

Allt detta sker strax ovanför din iris spännvidd
i den fysiska världen händer inte mycket, en präst 
en pastor, en trött äldstebroder räcker dig en oblat 
och lite druvjuice och den omtalade magin 
stannar i dammiga kyrkotexter

Tills du plötsligt blundar, av en drabbad 
anledning lyssnar in ett eller två andetag 
och hör en avlägsen lovsång 
någonstans i fjärran
-
du lyssnar djupare, du ser längre 
in i mörkret och som i en dunkel 
spegelbild ser du verkligen Visheten 
du ser Änglarna bredvid, du ser Måltiden 
ja du ser
du ser 
du ser

När du öppnar 
dina ögon strålar 
allt i världen av 
oåterhållen glädje 
och ditt ansikte är ett rent
sällsamt återsken av Fadern  

Glädjens Melodi

Lyssnar till en nedbruten melodi
om Din nåd och jag tänker att jag
saknar förmåga att förstå, vi bor i en värld
där bomber och barngråt är vår vardagsmat
i en värld där natten föddes först, där allas
största fråga måste vara hur skulle
Din godhet kunna vara möjlig?

Melodin slutar inte spela trots mina
frågetecken och till sist doppar jag mina
fötter i Din nåds stora hav, märker stilla
att det bär, att solen skiner också i oktober
att det fungerar att leva även med sorg
och smärta boendes i bröstet

Melodin fortsätter tala, berättar att vattnets yta
bara är nådens början, några millimeter ned
så börjar djup efter djup av ofattbar lycka
av begrepp våra människoord inte
har en möjlighet att skildra

I melodins källa hör jag en röst
sprungen ur Emmaus körsbärsdal
någon som frågar om mitt namn
och vart jag ämnar gå med mina vägar
en röst som med ett mångtydigt skratt
undrar varför jag inte lyssnat till Skriften
i mitt hjärta, inte hört Ordet som
syns på himlarna, som finns
i varje andetag jag tar

Det som lyder:

Jag vill er inget annat än det goda 
än er lycka och all glädje ni vill ha
för varje tår ni fäller ska jag skänka 
tusen skratt, för varje dag av sorg 
vill jag ge en evighet av sol, jag vet 
att det är svårt att tro, men jag ber bara
om din vänstra hand, jag att det är svårt 
att tro men jag ber bara om din skygga blick 

Fäst den över världens kedjor utav berg 
förbi ravinerna av svärta och död fäst
den på din längtan, din innersta 
varelses drömmar och visioner

I en värld där kaoset är en lag, där
bokstäver och regelhäften är viktigare
än liv och lust, där egen snöd vinning väger tyngre 
än allas gemensammas givna seger - i en värld där
allt är upp och ner, bakvänt och utom mig är det 
svårt att tro på det jag verkligen är, jag vet det 

Men det jag vill ge är sannerligen bara det som är av mig
och Jag Är Kärlek, Trofasthet, Barmhärtighet Frid 
och Evigt Lyckligt Liv i Ljus - jag vet att det 
i sanning är något som är svårt 
att tro på, men mitt älskade barn
 - 
det enda jag ber om 
och begär av dig 
är ditt eget liv

Gloria et Kyrie

I världens vackra dagar

fylls jag av längtan att bli

något lika skönsjungande

som solens långa strålar så

jag stjäl min broders andetag

och flyger på dem över dina 

underbara länder, njuter
glupskt och motståndslöst
av allt oerhört jag ser

-

Om du tar emot mig 

hålls jag ihop genom allt 

jag möter om du står mig bi 

kan allt annat rasa sönder

-

Så jag smular sönder 

mitt alfabet i jakt på 

din helighet, blir ett heligt 

Alfa och ett sönderkrossat Omega 

-

För att bära fram till dig 

och om du hör mig så kan 

du lyfta mig upp till din tron 

forma mitt språk till musik i de 

förlorade folkens öron så att också 

de börjar lovsjunga ditt namn om 

du välsignar mig så, så blir jag lycklig

Men du kan också ta min brustna 

längtansfyllda lovsång till djupet 

av ditt hjärta, gömma undan min 

sannenliga fromhet för världen så 

den inte skadas av dess tyngd, låta
min passions väldoft flöda till din
ära och intet mer om du välsignar
mig så så blir jag lycklig

Det enda jag vet är att hela mitt alfabet

mitt förståeliga språkbruk endast gör mig ont 

bara får mig mera stum, så i bävan bär jag allt 

till dig gång på gång på gång 

-

och om du vill ha mitt 

lyckliga Alfa, mitt nedsmutsade 

Omega så vet jag att mitt liv alltid 

ska få vara vackert till din ära