Kärleken I Bläck (Eller En Krönika Över Hockeysemlors Poesi)

intro 

Stenkast från järntorget
står en poet med änglar
i sitt hår och dess röster
på sin tunga, hon lever ut
sitt liv på scenen med utsökt
fulländning formar sina dagar
i dikters linjering på ett sådant
sätt att alla som hör häpnar
och med lätthet skänker
tio komma noll poäng
gång efter annan

I den månghövdade publiken
sitter en pojke och inandas
varje ord, varje gest i ett försök
att inympa allt i sitt förråd, i sitt kropps
språk- med allt språkligt gör han så
för han har redan hunnit inse det fysiska
rummets begränsning, för att få rum
med allt han önskar vara krävs det
alternativ behöver han söka
bli evigt alternativ

Och på ordens udda väg gav han sig ut på vandring
hittade så en rastplats vid namn Sockerdricka
där allsköns medvandrare lyckats ramla in

I

Tillsammans med tonårspoeter med språk
byggda av ordformer för stora för att få
plats i klassiska versmåtts klädedräkt
i ordnade diktformers ramar, språk av
sådant slag som oblygt fläker sig ut på
alla känslostormars äkta vingslag
för att få landa i de hjärtan
som är villiga att lyssna

Tillsammans med äldre vandrare
som med tålamod och kunskap
visade upp hantverksvisdom efter
hantverksrikedom på hur vägen
blir simplare, enklare att till sist
hämta goda sorters frukter utifrån

Tillsammans med alla dessa skilda
människoväsen frossade pojken i
livets alla känslor, blev upprymd
förskräckt, jubelglad om vartannat
blev förälskad i allt från kommatecken
till rena gudaväsen tills det till sist
blev dags att vandra vidare

och då med ett språk
kapabelt att bygga
världar uppå

II

Inte för att världen
i sig brydde sig ett smack
medan änglapoeten fortsatte
att vinna scen efter scen förlorade
pojken nästan allt som fanns
i ordförrådets ryggsäck

Där var två språk som en gång
vistats på en och samma scen, nu
komplett olika varandra- ett som erövrar
allt den någonsin ser, ett som backar sig
ner till sovkammarens byrålåder
och skulle där utan tvekan
med lätthet somnat in

Om inte en gestalt långt, långt senare
med givet namn Gud kommit
in i sovgemaket och bett om
ryggsäcken som gåva

Om du vill

hörde pojken

III

Så kan jag omvandla 
det du äger och har och forma det till guld 
något värt att teckna mitt ansikte på jorden
-
det kräver dock en del, dina ambitioner 
som din ärelystnad till att börja med
men också ditt liv och sedermera 
också din död, ja, min son, allt 
det du erövrat och vunnit
önskar jag att få 

Pojken häpnade
och tog emot med
en mun öppen som
en fisks visserligen
men i resten av hans
ords vandring blev
hans ständiga uppgift
och mål att i allt söka

Skildra
Kärleken
I Bläck

Nu Har Visheten Dukat Sitt Bord

Ovanför dina ögons räckvidd
alldeles intill dina drömmars 
källa bor ett särskilt sorts landskap
där finns ett bord, ett dukat bord
med allt vad du önskar och begär 
-
där står tillrett all ditt 
hjärtas stilla lovsång
all din inre hungers föda 
din yttre längtans dryck 

Invid bordet står den vidunderligt 
vackra Visheten, klädd i blodrött
siden och vitaste bomull
hon ropar över nejden
genom bergen och under
havens rymd längs med hela
landskapets strukturer inom
känslor och utom förstånd 

Hon ropar efter alla trötta själar 
efter de med hoppet i gyttjan och 
tron bland avskrädeshögarna, Hon 
ropar efter dem med sorgens bitterhet 
i bröstet, efter dem med inte bara brustet 
hjärta utan i allt en krossad livsdröm 

Hon ropar och Hon blåser i Nådens
djupa horn och kallar alla, utan urskiljning 
att ta del av glädjens måltid av 
startskottet in i evigheten

Visheten- med all sin skönhet och briljans 
all sin styrka och sin makt- lyfter sig upp 
mot himlen, slungar ut sin strålglans emot 
skuggans utmarker, leder alla vilsna får 
till platsen de hör hemma vid och när 
änglakörerna lyfter sin lovsång 
är atmosfären snart en salig kakofoni
av himmelska röster i jubelrop ty festen
- Festen har äntligen börjat och
Visheten med sin allt hesare stämma -
fortsätter ljuda sin inbjudan till alla

Allt detta sker strax ovanför din iris spännvidd
i den fysiska världen händer inte mycket, en präst 
en pastor, en trött äldstebroder räcker dig en oblat 
och lite druvjuice och den omtalade magin 
stannar i dammiga kyrkotexter

Tills du plötsligt blundar, av en drabbad 
anledning lyssnar in ett eller två andetag 
och hör en avlägsen lovsång 
någonstans i fjärran
-
du lyssnar djupare, du ser längre 
in i mörkret och som i en dunkel 
spegelbild ser du verkligen Visheten 
du ser Änglarna bredvid, du ser Måltiden 
ja du ser
du ser 
du ser

När du öppnar 
dina ögon strålar 
allt i världen av 
oåterhållen glädje 
och ditt ansikte är ett rent
sällsamt återsken av Fadern  

Släng Allting På, Lilla Tik

Du tystnar
lägger undan pennan
drar strömmen ur dator
och smartphone för att
sedan blunda utan att
andas ett endaste
ord inom dig

När du öppnar dina ögon
ser du in i ditt djupaste jag
någon som ofta skrämt dig
från dina vett och förstånd
men den här gången blir
du inte rädd, nej, du möter
hennes blick till det att hon
slutligen sänker sitt huvud,
samlar sina saker och går
ut genom din dörr

Denna dörr, som världen så
ofta vill passera indragandes
med sina tonårskänslor
sin eufori och sina mödor
sina gudar och demoner
-
Nu har du med mod och styrka
nog att stänga dörren helt, regla
den en stund med dynamit
för att så skapa ett rum för dig allena
och inga andra, ett rum där du till sist
kan i allt utvärdera, berömma
just ditt sätt att överleva

Du vet att du aldrig blivit skänkt en enkel lott
du har levt ett liv närmare gamla tiders strävan
än den nya tidens bekvämlighet du har kämpat
mot din kropp, din själ har vänt sig mot dig
och din ande har invaderats av tankesystem
för stora för din unga ungdoms magra mylla

Men nu
är trädgårdslandet
rensat för en tid
strax börjar det om
det är så jordens rutt
fungerar ett liv utan kamp
är en urvattnad utopi alla
alltid drömmer om, men få
på riktigt faktiskt önskar

Nästa varv ska du ha kontroll
då tänker du ha vägmärken
tydligt markerade på kartan
och om kartan för dig vilse
ska du kunna säga
till dig själv

"Lycka är inte att ständigt ha huvudet i det himmelsblå
utan att få rota sina fötter i näringens grundjord, att i allt
och varje andetag få vara säker på vem jag är och skola bli

och mig själv
det kan jag vara precis
precis varthelst jag hamnar"

Dagarna kommer att gå
även nätter vill avge sina besök
tårar finns fortfarande i mängd
bland ditt förråd men du har
börjat inse det här nu:

Världen kan slänga åt dig
vad den vill, söka döda dig med
allehanda ting, du överlever
allt, har alltid gjort

Ja

Du vet
att du i sanning
kan överleva precis
precis vadsomhelst

Vingar Av Diamant

Vid den röda mattan
under blixtarnas sken
står stjärnorna i grupp
och håller om varandra
de brister ut i ett gemensamt
leende och världen briserar välvilligt
mot dem i exploderande, fyrblommiga färger

Ja, kvinnorna i ögonvrån dansar
och skrattar mot varandra, skålar
i kristallklar champagne och säger:
-
Livet blev visst ganska
underbart drömmarna
slog in och mina
vingar bär

Ja, kvinnan som kan flyga
är vackrare än någonsin och
jag vill fråga henne om jag får
ta med henne ut någonstans, jag
bjuder på allt- vin, smörgåsar
väloljade italienska rätter i tusental
vadhelst hon önskar vill jag så kunna ge
men hon känner inte igen mig säger
att hon glömt mitt namn

Min värld raserar på ett ögonblick
allt blir till en villfaren dröm, längd och
djup blir omvända begrepp, jag kastar
mig vilt mot min längtan och innehållet
i mina skönaste drömmar, men allt
tas ifrån mig, allt slits sönder
glider plågsamt undan

Allt medan kvinnorna av stjärnformat glas
fortsätter att skratta, ljudet klingar högre och starkare
bygger sakta upp sig som en blackbox runtomkring mig
där inne klär de av sig, byter om till dramatiska gestalter
större och resligare än universums själva höjd - de talar
och dånet från deras röster är vildsinta vattenfall
de rör sig och blixten, stormvinden stillar sig
blickar förundrat över det som sker

Evigheten kliver in, visar upp sig
och min enda reaktion är att gråta
för jag vet så innerligt väl att jag
kommer att dö, dö en dag som är
förvillande lik morgonens gryning

Jag går ut därifrån, slår mig ut,
våldtar, klöser mig ut med blod
sölandes bland mina steg sliter
jag mig från rummets kvävande puls
- ut till en värld mer kluven och naken
än jag själv, men jag ser mig inte om
- inte med en blick, inte med
udden av ett andetag

*

En tid, långt senare
kommer kvinnan med diamantvingar
att se mig igen, hon kommer fråga efter
mitt namn och säga att min blick väcker
ett undrande minne hos henne- då kommer
jag svara med ett bistert flin på mina läppar:

Den mannen du minns är död
han lever blott i ett bleknat drömland
som aldrig mer kan hysa hoppet om att vakna
i den här världen lever inte längre jag utan 
själva himlen inom mig- vad än nu det betyder

Ibland ter den sig som 
en mörk, kall, evighetsprydd rymd 
ibland är den fylld med fågelsång 
och ändlöst, varmklätt solljus

sedan skall jag ursäkta mitt babbel
och klädsamt fråga med
min vänligaste ton:

Madame, får jag lov
att så bjuda er på 
ett glas vin och 
lite bröd?   
  

Donsö

Jag och den myllrande världen inom mig
låter vårens första dagar rulla över himlern
utan att röra en nervtråd, låter soldränkta
dygn segla in på gatorna utanför utan att
något i mig ler, utan att jag med en gest eller
baksidam av ett ord visar att jag bryr mig, jag
drar ner persienner och ridåer, höjer tunga basgångar
över alla ytor som syns, låter vintern fortsätta
sitt strövtåg inom mig som om mörkrets tid
och vardag har stannat på repeat

Tro inte att jag njuter av mitt självbedrägeri
nej, jag har bara fått svårt med matematiken
och förståelsen av vad som händer inom mig
jämfört med alla de ting som finns där utanför
vad de har med mitt att göra, vad kan jag önska
mig av dem, världen och jag liknar två förvirrade
dansare som i vart tredje varv förvandlas till
mordiska boxrare som slår ut tänder och käkar
av varandra utan andra skäl än att vi är allmänt
dåliga på att dansa så som seden till ytan kräver

På kungsgatan står Donsös kammarmmusiker
och spelar fram nya solsskensstunder, gatan och
hela den så fasafansfullt vackra staden flödar över
av gyllene ögon och diamantprydda leenden, vintervindarna
stannar av, ger upp, går hem och för en sekund kan en sådan
som jag tro att hundarna kapitulerat och försvunnit, men lyckliga du
det ska du veta att hundar ger aldrig upp, det händer att de avvaktar
väntar in lukten av brand och svartnad kol, det händer att de ger sg av
på andra vägar, det händer att de inte syns på månader och dagar
men lyckliga, finaste du- det finns inte i detta vårt så
plågade universum att sådana varelser ger upp

Nej, vårvind och sommartid
är till för att ge en väbehövlig paus
de skönhetsbaserade oaserna i kampvaron
är bara där för att du inte ska sluta slåss, alstra energi
åt underjorden, jag vet att jag är mörk till skinn och sinne
men jag har mitt svärd fastklistrat vid blodiga handflator
jag har mina galna fågelsystrar med mig i närmaste skog
och om du visste vad vi sett skulle du aldrig ta mitt namn
i hand något mer, om du visste hur våra hjärtan konstruerats
fram genom dessa vintrars famntag kanske du skulle gråta
eller kanske skratta åt vår dårskap, vår svaghets melodiösa textur
lyckliga du, om du inte vet någonting om hundar, eviga midvintersnätter
så skatta din stjärna för ditt mjuka öde och låt oss som jagar i cirklar få
fortsätta med vad det nu är som vi väljer att hålla på med

Donsös musiker maler på
och det är inte för mig de spelar
utan det vackra folket bredvid mig
de utan demoner på axlar och vid knän
de utan feghetens taktfasta marschmusik i blod
och sädesvätska, jag är av ett annat folk
främmande gestaltar på renhetsfolkets
torg och gator och såna som jag ber
inte om ursäkt utan stannar så länge
vi kan och orkar med

Kanske solen skiner på Donsö idag
kanske att stormarna lagt sig för att sova 
och släppt fram den drömlika sommartiden 
också där, kanske nya dagar kommer, jag har
för länge sen glömt av metafysiken, den allmäna teorin 
om alltings sammanhangande logik, jag har sedan länge 
glömt av varför jag tänker på dig och dessa ermbarliga 
vindar när jag kunde göra så många andra saker
sova dansa, bara ge mig av till Moskva 

Donsös musiker spelar på och våren vandrar vidare
över städer, vattendrag och glömda ängsmarker jag blir
aldrig som de lyckliga vill ha mig, men ännu ett tag fortsätter
jag att bli, ännu en dag fortsätter jag se att himlen är blå
och kanske kan jag börja tro att det någonstans
också räcker så

















I ett blåsigt gathörn står Donsös kammarmusiker
och paraderar fram slösande solstrålar ur en
otålig, blankblå himmel, staden är vintertung
och stel, men från ingenstans är tillvaron nu
omgärdad av nypressat gyllenblonda ljusstrålar
världen visar sig som en nytvättad plats redo
för en bortglömd sång i bröstet och om jag inte visste
att jag varit härförut skulle jag vända mig om
och tro att alla hundar bakom mig förvandlats
till fuktiga dimslöjar längs med kustens linjer

Som om ingenting har hänt, som om kylan aldrig
funnits på mina bredgrader, att allt i svart och i brända
klädedräkter häromkring får lov att vara en del av en
brutal, men bortglömd fantasi - om du vill förstå  jag har
så svårt att acceptera att livet är mitt att själviskt ta del
av och och att jag i min tur är en del av livets mjuka
böljningar oavsett om jag cet vad jag gör eller inte

När gatorna badar i guld och havets dofter möter mig
på torgen är det som en ny vär  


Du förstår, jag är en sådan som slaviskt vandrar
vidare, jag snubblar mig fram över evighetsvida
trottoarkanter och jag ber till på gyllengoda gudar
lika ofta som jag umgås med vinterbleka silverandar
jag klär mig i nätter lika säkert som jag väljer att drunkna
i de ljusa dagarna när de kommer till mig, jag har vant mig
vid att vara ett vilset mellanting, ett kantrande skepp i detta
stormande liv, jag har insett att allt blir vad man gör det till
och om man lär sig att inte gråta när man allt sätts i brand,
när man döms till att förlora allt så blir livet ganska snart
en annan typ av dans,. inte lika fylld med skam, inte lika
blodröd svår och

Du kan gå din egen väg

Nej

Jag är utan pass och pengar
jag är inte längre någon
som tillhör någonting

Jag är en herrelös katt
vid vägrenen, sönderblöt
av snöblandat slask, jag
hör aldrig häromkring
blir aldrig del av lastbilarna
som färdas långt, långt bort
det kommer aldrig hända
något utav väsentligt värde
i det liv som råkar vara mitt

Men

jag är inte rädd
nej, jag är inte rädd
för svält eller hungerskänslor
är inte rädd för köld och frusna
stockholmstrappor, är inte rädd
för slutna ryggar och sylvassa
ögonkast från djävlar
och demoner

Jag vet att jag inte förtjänar
någonting och jag vill inte
vara del av något
häromkring

Du

är ett danssteg
i gryningsljus en
sång på trasiga läppar
du är något utom kontroll
och du skrämmer vett
och sansning ur mig

Lägger ord på rad
mellan oss för du har del
i en magisk verklighet
och jag är en klumpig kolbit
hittad i en kasserad dröm

Ja

Du gör mig rädd
du tar mig upp till höjder
bjuder mig till slutna rum
platser jag inte hör hemma
och inte har en del av, du får
mig att falla utan att landa
bland ovänlig mark, men du
får mig handlös likafullt

dina ögon
skrämmer mig
dina händer
bränner mig

När

Du ser mig
ser jag diamanten
inom mig, när du
rör mig känner jag
klippan under mig

och det gör mig vettskrämd
skärrad till tusen, det får
världsallten att darra i sina
grundvalar, allt som finns
hotar att falla ner i en
gråtande klumpfotsformation

Jag

Är utan pass och identitet
hemlös i en tandkrämsdoftande
hotellverksamhet, du kommer sluta
se mig med glittrande beundrarögon
glöden för en sådan som jag
kommer slockna och när en
sådan som jag faller är det
dömt att landa hårt

Men

Jag är inte rädd för slut
och oundviklighet, jag
njuter av skönheten i
den förbjudna luften
att vistas i löftet om att
leva ett andetag till

Jag är inte räd för att bli naken
och dömd jag vet vem jag är
och vad för något jag har blivit

Ja

Så är det

Det enda jag
är rädd för

Det måste
vara du  

Pistol

Distans

Vi är sådana med ljusår emellan våra ansikten

jag springer genom mellanrum ifrån alarm

blåljus och smällar ifrån pistolskott 

springer för att aldrig komma fram 

springer för att om möjligt komma 

hem, men allra mest för att komma
ifrån allt jag upplever att du
och dina ögon står för

Du måste veta en sak

en sådan som jag kan 

aldrig bli normal, en sådan 

som jag kan aldrig nå upp 

till några krav, jag är för nätt för 

dina måttband, för lätt för dina gyllene 

vågar och i din blick så syns det bara 

att jag inte är någon som duger

Jag är inte längre någon 

som kan förstå vad du längtar 

efter, du dansar längs med den 

perfekta vackra ytan och jag ser 

hur vi är krypterade koder inför 

varandras händer - när jag går i

dina kvarter mår jag illa, jag spyr 

och jag kreverar, jag vill aldrig bli 

en del av dessa gator, vill inte böja mig 

inför fasaderna av glas, jag springer hellre 

mil efter mil åt hejdlöst andra håll, rusar 

till helvetesbyggnader i mölndal och i båstad 

än stannar ännu en sekund i dessa palats 

av platt och plufsig plats - jag vet att jag inte 

har någon aning om vad jag letar efter

bara att det ska vara något totalt och

helt annorlunda från allt jag ser 

här och runtomkring 

Du förstår, jag har ingen önskan om att bli normal 

längtar inte efter att stå uppklädd i perfekta rader

jag jagar efter de andetag som saknas i ekvationen

jag jagar efter det liv som inte kröker rygg, om
jag så ska behöva fly tills jag hamnar ensam 

bland bergstoppar eller hos öar bortanför 

världshaven så är jag hellre där än innesluten 

av en värld med dina ideal och där dina ögon 

ständigt hotar se mig, jag vet inte vart jag ska
men jag vet nu vad som kommer kunna
krossa mig och vem som kommer le 

medan det händer

Du och jag löper inte samma lopp

vi rör oss inte med samma danssteg
och jag har slutat gråta för människor
som ändrar sina färger, jag har varit
i helvetets gränsländer och blivit utsparkad
därifrån, jag är inte rädd för sår eller några ärr
något mer, jag kan inte skämmas för mina sprickor
och skeviga skavanker, nej det jag fasar för är ytan
och de såphala glastaken, det jag fasar för är tystnaden 

och den perfekta stumheten, allt jag inte klarar av
att vara, inte mäktar med att leva upp till 

Jag är inte rädd för dig och dina blickar

jag är inte rädd för din värld och dina 

sorgliga val, jag har inget eget
universum att ta till, men jag
har en helt egen längtan, nej
jag har inget eget universum

- men jag har en bergfast
vilja om att jag aldrig
aldrig någonsin kommer
att bli lik någon som
liknar dig