Pistol

Distans

Vi är sådana med ljusår emellan våra ansikten

jag springer genom mellanrum ifrån alarm

blåljus och smällar ifrån pistolskott 

springer för att aldrig komma fram 

springer för att om möjligt komma 

hem, men allra mest för att komma
ifrån allt jag upplever att du
och dina ögon står för

Du måste veta en sak

en sådan som jag kan 

aldrig bli normal, en sådan 

som jag kan aldrig nå upp 

till några krav, jag är för nätt för 

dina måttband, för lätt för dina gyllene 

vågar och i din blick så syns det bara 

att jag inte är någon som duger

Jag är inte längre någon 

som kan förstå vad du längtar 

efter, du dansar längs med den 

perfekta vackra ytan och jag ser 

hur vi är krypterade koder inför 

varandras händer - när jag går i

dina kvarter mår jag illa, jag spyr 

och jag kreverar, jag vill aldrig bli 

en del av dessa gator, vill inte böja mig 

inför fasaderna av glas, jag springer hellre 

mil efter mil åt hejdlöst andra håll, rusar 

till helvetesbyggnader i mölndal och i båstad 

än stannar ännu en sekund i dessa palats 

av platt och plufsig plats - jag vet att jag inte 

har någon aning om vad jag letar efter

bara att det ska vara något totalt och

helt annorlunda från allt jag ser 

här och runtomkring 

Du förstår, jag har ingen önskan om att bli normal 

längtar inte efter att stå uppklädd i perfekta rader

jag jagar efter de andetag som saknas i ekvationen

jag jagar efter det liv som inte kröker rygg, om
jag så ska behöva fly tills jag hamnar ensam 

bland bergstoppar eller hos öar bortanför 

världshaven så är jag hellre där än innesluten 

av en värld med dina ideal och där dina ögon 

ständigt hotar se mig, jag vet inte vart jag ska
men jag vet nu vad som kommer kunna
krossa mig och vem som kommer le 

medan det händer

Du och jag löper inte samma lopp

vi rör oss inte med samma danssteg
och jag har slutat gråta för människor
som ändrar sina färger, jag har varit
i helvetets gränsländer och blivit utsparkad
därifrån, jag är inte rädd för sår eller några ärr
något mer, jag kan inte skämmas för mina sprickor
och skeviga skavanker, nej det jag fasar för är ytan
och de såphala glastaken, det jag fasar för är tystnaden 

och den perfekta stumheten, allt jag inte klarar av
att vara, inte mäktar med att leva upp till 

Jag är inte rädd för dig och dina blickar

jag är inte rädd för din värld och dina 

sorgliga val, jag har inget eget
universum att ta till, men jag
har en helt egen längtan, nej
jag har inget eget universum

- men jag har en bergfast
vilja om att jag aldrig
aldrig någonsin kommer
att bli lik någon som
liknar dig