Donsö

Jag och den myllrande världen inom mig
låter vårens första dagar rulla över himlern
utan att röra en nervtråd, låter soldränkta
dygn segla in på gatorna utanför utan att
något i mig ler, utan att jag med en gest eller
baksidam av ett ord visar att jag bryr mig, jag
drar ner persienner och ridåer, höjer tunga basgångar
över alla ytor som syns, låter vintern fortsätta
sitt strövtåg inom mig som om mörkrets tid
och vardag har stannat på repeat

Tro inte att jag njuter av mitt självbedrägeri
nej, jag har bara fått svårt med matematiken
och förståelsen av vad som händer inom mig
jämfört med alla de ting som finns där utanför
vad de har med mitt att göra, vad kan jag önska
mig av dem, världen och jag liknar två förvirrade
dansare som i vart tredje varv förvandlas till
mordiska boxrare som slår ut tänder och käkar
av varandra utan andra skäl än att vi är allmänt
dåliga på att dansa så som seden till ytan kräver

På kungsgatan står Donsös kammarmmusiker
och spelar fram nya solsskensstunder, gatan och
hela den så fasafansfullt vackra staden flödar över
av gyllene ögon och diamantprydda leenden, vintervindarna
stannar av, ger upp, går hem och för en sekund kan en sådan
som jag tro att hundarna kapitulerat och försvunnit, men lyckliga du
det ska du veta att hundar ger aldrig upp, det händer att de avvaktar
väntar in lukten av brand och svartnad kol, det händer att de ger sg av
på andra vägar, det händer att de inte syns på månader och dagar
men lyckliga, finaste du- det finns inte i detta vårt så
plågade universum att sådana varelser ger upp

Nej, vårvind och sommartid
är till för att ge en väbehövlig paus
de skönhetsbaserade oaserna i kampvaron
är bara där för att du inte ska sluta slåss, alstra energi
åt underjorden, jag vet att jag är mörk till skinn och sinne
men jag har mitt svärd fastklistrat vid blodiga handflator
jag har mina galna fågelsystrar med mig i närmaste skog
och om du visste vad vi sett skulle du aldrig ta mitt namn
i hand något mer, om du visste hur våra hjärtan konstruerats
fram genom dessa vintrars famntag kanske du skulle gråta
eller kanske skratta åt vår dårskap, vår svaghets melodiösa textur
lyckliga du, om du inte vet någonting om hundar, eviga midvintersnätter
så skatta din stjärna för ditt mjuka öde och låt oss som jagar i cirklar få
fortsätta med vad det nu är som vi väljer att hålla på med

Donsös musiker maler på
och det är inte för mig de spelar
utan det vackra folket bredvid mig
de utan demoner på axlar och vid knän
de utan feghetens taktfasta marschmusik i blod
och sädesvätska, jag är av ett annat folk
främmande gestaltar på renhetsfolkets
torg och gator och såna som jag ber
inte om ursäkt utan stannar så länge
vi kan och orkar med

Kanske solen skiner på Donsö idag
kanske att stormarna lagt sig för att sova 
och släppt fram den drömlika sommartiden 
också där, kanske nya dagar kommer, jag har
för länge sen glömt av metafysiken, den allmäna teorin 
om alltings sammanhangande logik, jag har sedan länge 
glömt av varför jag tänker på dig och dessa ermbarliga 
vindar när jag kunde göra så många andra saker
sova dansa, bara ge mig av till Moskva 

Donsös musiker spelar på och våren vandrar vidare
över städer, vattendrag och glömda ängsmarker jag blir
aldrig som de lyckliga vill ha mig, men ännu ett tag fortsätter
jag att bli, ännu en dag fortsätter jag se att himlen är blå
och kanske kan jag börja tro att det någonstans
också räcker så

















I ett blåsigt gathörn står Donsös kammarmusiker
och paraderar fram slösande solstrålar ur en
otålig, blankblå himmel, staden är vintertung
och stel, men från ingenstans är tillvaron nu
omgärdad av nypressat gyllenblonda ljusstrålar
världen visar sig som en nytvättad plats redo
för en bortglömd sång i bröstet och om jag inte visste
att jag varit härförut skulle jag vända mig om
och tro att alla hundar bakom mig förvandlats
till fuktiga dimslöjar längs med kustens linjer

Som om ingenting har hänt, som om kylan aldrig
funnits på mina bredgrader, att allt i svart och i brända
klädedräkter häromkring får lov att vara en del av en
brutal, men bortglömd fantasi - om du vill förstå  jag har
så svårt att acceptera att livet är mitt att själviskt ta del
av och och att jag i min tur är en del av livets mjuka
böljningar oavsett om jag cet vad jag gör eller inte

När gatorna badar i guld och havets dofter möter mig
på torgen är det som en ny vär  


Du förstår, jag är en sådan som slaviskt vandrar
vidare, jag snubblar mig fram över evighetsvida
trottoarkanter och jag ber till på gyllengoda gudar
lika ofta som jag umgås med vinterbleka silverandar
jag klär mig i nätter lika säkert som jag väljer att drunkna
i de ljusa dagarna när de kommer till mig, jag har vant mig
vid att vara ett vilset mellanting, ett kantrande skepp i detta
stormande liv, jag har insett att allt blir vad man gör det till
och om man lär sig att inte gråta när man allt sätts i brand,
när man döms till att förlora allt så blir livet ganska snart
en annan typ av dans,. inte lika fylld med skam, inte lika
blodröd svår och