När Lyktorna Tänds

intro 

Vi är tomma dårar
på flykt i laglöst land
med smärtan och rädslan
som trogna monster på jakt
efter det som känns som oss

Visst är det självklart att jag
kan önska saker annorlunda
visst är det givet utav mig att
vilja livet i andra färger att
jag vill få tillvaron att ta
sig alternativa former

I

Världen brinner och våra städer
står i lågor, allt det vi känner riskerar
att försvinna och jag ser oron i dina
ögon, vill kunna viska att det kommer
vända, vill få äga en sanning som berättar
att det inte finns något ont starkt nog
att kunna ta oss ner till underjorden

Ja, världen brinner och myterna
säger att det aldrig funnits en tid
då lågorna inte slickat horisonten
du har ängslan i blicken när du ser
på mig och jag vet att du önskat
mig annorlunda, att det finns något
i mig du inte känner igen och jag
vill skrika mot den rökförsedda
himlen, jag vill få skyarna att rämna
och universum att brisera, jag är
i sanning ingen soldat, men
är liksom du fast i ett
cirkelformat krig jag
inte kan förstå

Ja, jag vet att vi båda flyr i samma takt
från mörkret bakom oss, bortom höjden
mullrar kanoner och trumförsedda bomber
nedanför dalen ylar stridens demoner och du
är lika skräckslagen som jag, i denna värld är
du lika menlös som den skepnad jag har blivit

Du bygger murar, finner stigar, löser din löpande skräck
med tydliga strukturer, du har hittat sätt att överleva
i en konturlös och meningsfri dimma, men i den
rasande elden runtomkring försvinner också
allt som haft chans att binda oss samman

I samma kaos är jag vilsen som
på ett herrelöst hav och jag lever
av den styrselfria vinden, jag rider
på bergsvågor, på att stundtals vara
större än himlen för att i nästa stund
vara gäst hos underjordens yttre stränder
jag tål inte känslan av att vara bunden
nej jag är hellre på gränsen till existensen
än fångad i ett hånfullt mönster, är hellre
på evig jakt efter skatten som håller
i den hetaste brand än nöjd med kattguldet
som finns vid närmsta vägkrök

Samtidigt brinner världen som om
godheten aldrig dog för att uppstå
och från väggarna av glas och stenhård
diamant finns ingenting att höra, i natten
är det en kosmisk tystnad överallt

II

Du ska veta att jag gärna ändrar mitt
skinn och sättet mina ådror rinner
i mitt blod, när jag ser dig vet jag
exakt hur min skevhet ter sig
och jag skulle ge så mycket för
att bli mer lik dig och det du strävar
för att vara, för att bli någon som du
känner att du litar och är säker på

Vi är i en verklighet som
skälver och slits sönder och
du är någon som aldrig försvinner
härifrån du är något jag aldrig
kommer sluta att behöva

Du ska veta hur gärna jag vill riva upp
mig med rötter och med blod, hur gärna
jag vill rita om kartorna i nerver och på
min slitna hud, vi löper i ett lopp med vargar
överallt vi känner och vi ser, vi är en strid
ingen av oss bett om och jag vet vilka sätt
du slåss på, smärtan och rädslan finns längs
bådas våra hälsenor och jag lovar dig
hur mycket vi än dör ska jag ska aldrig
bli någon som ser på dig med dom i blicken

Jag vet att vi är dårar lika tomma
som omkullslagna glas, vi är sådana
som rusar utan vett i natten, vi är på jakt
efter glasrikets regenter, vi är på jakt efter
horisontens konungar, vi är på jakt efter
sången som får slagfältet att stranda

Om vi kommer fram har jag ingen aning om
om världen slutar brinna när verkligheten tar
slut kan jag inte våga säga, men lika fullt som
att mitt blod ropar när jag slutar sjunga, lika
mycket känner jag att jag vet hur natten till
sist kommer sjunka ner i gryningens famn

Ja, världen brinner
och våra städer är
byggt av kol och aska
men vet du dåren i
mig säger att det är
faktiskt inte vi
 

Peace n Luv

Ja, jag vill tala 
länge, jag vill tala 
högt och starkt jag 
vill säga allt jag vet 

Jag vill säga dig allt som finns 
jag vill tala i en evighet, ja 
jag vill fylla existensen 
med allsköns vackra ord

Jag vill så mycket
men jag vet också 
att allt som jag 
vill säga

Allt det jag ser och allt 
det som jag vet - allt det
det är nästan ingenting   

Valborg

Donsös kammarmusiker
står i ett av kungsgatans hörn
och spelar fram ett nytvättat
solskensparti för varje främling
att ta del av och jag säger dig
våren har aldrig varit vackrare
än nu, det har aldrig varit enklare
att älska skuggfiguren med såriga
 fotsulor och smutsig anderäkt
än vad det är i detta nu

Om du skulle se mig här hade du
tagit mig för vem som helst, den
gråtande idioten är kvar på kyrkogården
och de monster, de hundar som jag känner
är på väg att flytta ut, våren är verkligare
än jag vågar förstå, men jag säger dig
om jag skulle våga le i detta nu skulle
allt kunna förvandlas till en förkrossad mosaik
om du och jag skulle våga oss på att dansa
över solstråken kunde världen vackla ner sig till
en meningslös ruin ännu en av alla dessa gånger

Donsös kammarmusiker skrattar
fram en försiktig melodi över
människornas kinder, skuggorna
går fortfarande kvar i våra steg, mellan
våra händer vaggar ännu tvivlen i sina
mörka grottor, men de här dagarna
talar bara om drömmar och om ett hopp
som inte vet vad nätter innebär, dessa dagar
är en stulen kyss och en tyst änglasång
under benstrukturer, dessa dagar är
av en art monster och hundar inte
mäktar med att förstå

Om du såg mig nu önskar jag
att jag fick vara en vacker främling, jag
kan aldrig ge tillbaka det som slagits sönder
ingen nåd kan göra såren obrända, men när
skönheten återvänder kan det visa sig att
skuggorna är borta, att skratten bär en
verklighet inom sig, att vi faktiskt får lov
att leva också här och nu

Om du ser mig nu vill jag ge dig solljus
vill ge dig en längtan och drömmar
som bär dig, om du ser mig nu vill jag
ge dig en vårvind som kan förvandla
världen och allt du har omkring dig

Donsös kammarmusiker spelar
sig galna och jag sjunger för allt
jag inte längre minns, ännu kommer
jag falla hundra tusen gånger, men
för varje gång ska jag resa mig
ännu kommer jag falla mig blodig
och aningslös, ja fortfarande ska
mornar komma då jag inte vill
kännas vid min hud, men jag vet
för varje gång det händer, att
de alltid kan försöka, men de
kommer aldrig någonsin att
klara av att ta mig

Livets Teater

Natten är hög som
ett nybyggt babelstorn
du står vid ett bokbål
het som en förkaklad ugn
med ungdom och barndom
i dina darrande händer

Världen stirrar mot dig
och vill fråga vad som gör
att du vill vara så stor, du är
bara femton år och har ännu
fötterna i himlen, än finns tid
att stillsamt lägga ner vapnen
än finns tid att slappna av
och tryggt ta sig härifrån

Det är inte nu du måste ha
svaren, det är inte nu du
måste veta varför du
lever och är till

- men det är nu du står
med tusen kommatecken
i din famn och vill bygga
meningar utan slut
och utan ände

 Ja, det är nu du är äldre än någonsin
femton år och bergsäker på att flickorna
vid brunnen aldrig kommer se dig
du står i utkanten och vet inget om
vad du ska göra med armar eller händer
du har din nykläckta poesi på dina fingrar
men inga ord i käften, du vill vara så stor
men är ännu ingen ålder, du är bara herrelösa
dagar och en kropp utan strukturer i ditt blod
sjunger havet om en vårkväll utan kuster
i ditt blod sjunger sommarnatten om
en värld större än vad ditt unga
förstånd mäktar med att förstå

På natten när skuggorna gått till sängs läser
du hyllmeter av böcker, orden smakar mysk
och österländska dimmor, bokstäverna doftar
cigaretter och bortglömda kyssar

Du bygger poetiska kartor på din hud
samlar bläck från drömtexter i dina nervbanor
du är en varelse högre än vinternatten, världen vill
viska dig till sans, men du lyssnar inte på någon
som är gjord av kött och blod, för dig finns bara
myterna,  för dig finns bara sagorna som sjunger
om en sanning värdefull nog att ge sitt liv för
om än ett liv med blott femton år
på en spröd och ömsint nacke

Så virvlar evigheten till
flickorna i pudersnö
dansar iväg från dina
gathörn och bokbålen
börjar försiktigt att brinna
på ett sunkigt lägergolv gråter
du ur dig dina poetiska texter
och du är femton år ung, men äldre
än världens berggrunder, ja, du är
en liten skithög men ändå större
än alla universums oceaner

Celebranten står med lyfta händer och sjunger
om barmhärtighet med skägget fyllt av böner
du står med öppen mun och försöker säga något
vad som helst, men kyrksalen är välfylld och
alla människor som finns häromkring är mer solida
än du någonsin har varit, flickorna i kritvitt sjunger
om ära och härlighet och golvet snurrar taket lyfter
natten är så långt bort att du undrar om du någonsin
funnits till i andra dagar än i denna spruckna lovsång
om du någonsin har varit något som går att känna igen
också utanför dessa väggar gjorda utav glas

Världen står med förstulna ögonkast utanför
dörren och undrar om den har anledning att
existera, du är på en annan plats nu, men fortfarande
en pendel mellan allt och ingenting, när sommarnatten
tar tag i dina fotsulor är det som om hela existensen
finns i dina lyriska fingrar, men när kylan kryper
in under naglarna är du inget annat än
en förstelnad sten, en sten lika stum
som världens samlade berggrunder

En dag är du kanske
tillbaka på de slitna kyrkgolven
en dag kanske prästen ser dig för
att spricka upp i ett välsignat leende
en dag kanske du har glömt
alla krig och alla slagfält
en dag kanske du är äldre än femton år
en dag kanske du är yngre än vad du är nu
en dag kanske natten lagt sig ner
för att vilsamt somna in

Till dess, minns att det är långt
och länge än tills det att du behöver
veta varför en sådan som du
lever och är till

Det kommer aldrig vara över för mig

Jag ska slå dig på käften
samtidigt som jag säger
med len och sammetsmild
röst att jag älskar dig så
mycket att mitt vansinne
blir alldeles för stort

Mitt namn är monster
jag är en avskjuten
ryggrad jag är en svart
brand som doftar frusen asfalt
jag är så mycket som du inte
visste fanns, jag är en levande
mardröm, men älskade, jag är
också vackrare än någonting
du har sett bland dessa våra
arma länder

Älskade, jag ska jaga dig
över torg, över stenlagda broar
och daggstänkta berg vi ska vara
dansande fjärilar över ett grådaskigt
helvetesgap, gatljusen ska skratta
när de ser oss och vi ska kallas dårar
av alla som aldrig vågar leva

Mitt namn är Gud och Kaos
i samma meningsfulla andetag
och jag ska få dig att glömma
vem du en gång var, ditt namn
ska bli en dimmig gåta och det
som finns när våra såriga händer
möts ska vara allt du känner till

Jag har sju vårar i mina andetag
tretton höststormar i min urblåsta
ryggrad, jag har ett liv som når
högre än molnen mellan mina revben
ett liv som når djupare än underjorden
i det hjärta som är mitt, jag är allt du
aldrig vågat be om och jag är något
som kommer krossa det liv
du ändå aldrig velat ha  

Jag ska krossa dina knäskålar
gräva ur din bröstkorg, vrida sönder
alla dina muskler, men du kommer inte dö
nej, du kommer skratta och undra från vilken
planet sådana som jag härstammar ifrån och jag
ska le med hela den varelse jag nu råkar vara och
säga att det är ingenting som går att säga något om

Mitt namn är monster, min hud
är täckt av frost och nyväckt lava
när världen utanför stelnar i kladdig
cement förvandlas jag till ett ursinnigt
yrväder som river ner allt vad vett, sans
och säkerhet någonsin har kallats

Älskade, när världen somnar in i normerande livsstilar
och uttjänta värderingsideal ska jag dikta revolutionära koder
i varje ekorrhjul jag finner, jag säger dig, jag är av andra världsdelar
jag andas luft från andra rymder, jag är galen, men mer rimlig
än allt du kan hitta bland dessa arma länder

Mitt namn är monster
och jag säger dig, jag är din
evige fiende, den som kommer
skaka dina grundvalar också
när allting annat somnat in

Mitt namn är monster, jag
är galen, men också den
ende som älskar dig även
då när allt i dessa våra arma
länder fått för sig att försvinna

Du kan gå din egen väg

Nej

Jag är utan pass och pengar
jag är inte längre någon
som tillhör någonting

Jag är en herrelös katt
vid vägrenen, sönderblöt
av snöblandat slask, jag
hör aldrig häromkring
blir aldrig del av lastbilarna
som färdas långt, långt bort
det kommer aldrig hända
något utav väsentligt värde
i det liv som råkar vara mitt

Men

jag är inte rädd
nej, jag är inte rädd
för svält eller hungerskänslor
är inte rädd för köld och frusna
stockholmstrappor, är inte rädd
för slutna ryggar och sylvassa
ögonkast från djävlar
och demoner

Jag vet att jag inte förtjänar
någonting och jag vill inte
vara del av något
häromkring

Du

är ett danssteg
i gryningsljus en
sång på trasiga läppar
du är något utom kontroll
och du skrämmer vett
och sansning ur mig

Lägger ord på rad
mellan oss för du har del
i en magisk verklighet
och jag är en klumpig kolbit
hittad i en kasserad dröm

Ja

Du gör mig rädd
du tar mig upp till höjder
bjuder mig till slutna rum
platser jag inte hör hemma
och inte har en del av, du får
mig att falla utan att landa
bland ovänlig mark, men du
får mig handlös likafullt

dina ögon
skrämmer mig
dina händer
bränner mig

När

Du ser mig
ser jag diamanten
inom mig, när du
rör mig känner jag
klippan under mig

och det gör mig vettskrämd
skärrad till tusen, det får
världsallten att darra i sina
grundvalar, allt som finns
hotar att falla ner i en
gråtande klumpfotsformation

Jag

Är utan pass och identitet
hemlös i en tandkrämsdoftande
hotellverksamhet, du kommer sluta
se mig med glittrande beundrarögon
glöden för en sådan som jag
kommer slockna och när en
sådan som jag faller är det
dömt att landa hårt

Men

Jag är inte rädd för slut
och oundviklighet, jag
njuter av skönheten i
den förbjudna luften
att vistas i löftet om att
leva ett andetag till

Jag är inte räd för att bli naken
och dömd jag vet vem jag är
och vad för något jag har blivit

Ja

Så är det

Det enda jag
är rädd för

Det måste
vara du  

Pistol

Distans

Vi är sådana med ljusår emellan våra ansikten

jag springer genom mellanrum ifrån alarm

blåljus och smällar ifrån pistolskott 

springer för att aldrig komma fram 

springer för att om möjligt komma 

hem, men allra mest för att komma
ifrån allt jag upplever att du
och dina ögon står för

Du måste veta en sak

en sådan som jag kan 

aldrig bli normal, en sådan 

som jag kan aldrig nå upp 

till några krav, jag är för nätt för 

dina måttband, för lätt för dina gyllene 

vågar och i din blick så syns det bara 

att jag inte är någon som duger

Jag är inte längre någon 

som kan förstå vad du längtar 

efter, du dansar längs med den 

perfekta vackra ytan och jag ser 

hur vi är krypterade koder inför 

varandras händer - när jag går i

dina kvarter mår jag illa, jag spyr 

och jag kreverar, jag vill aldrig bli 

en del av dessa gator, vill inte böja mig 

inför fasaderna av glas, jag springer hellre 

mil efter mil åt hejdlöst andra håll, rusar 

till helvetesbyggnader i mölndal och i båstad 

än stannar ännu en sekund i dessa palats 

av platt och plufsig plats - jag vet att jag inte 

har någon aning om vad jag letar efter

bara att det ska vara något totalt och

helt annorlunda från allt jag ser 

här och runtomkring 

Du förstår, jag har ingen önskan om att bli normal 

längtar inte efter att stå uppklädd i perfekta rader

jag jagar efter de andetag som saknas i ekvationen

jag jagar efter det liv som inte kröker rygg, om
jag så ska behöva fly tills jag hamnar ensam 

bland bergstoppar eller hos öar bortanför 

världshaven så är jag hellre där än innesluten 

av en värld med dina ideal och där dina ögon 

ständigt hotar se mig, jag vet inte vart jag ska
men jag vet nu vad som kommer kunna
krossa mig och vem som kommer le 

medan det händer

Du och jag löper inte samma lopp

vi rör oss inte med samma danssteg
och jag har slutat gråta för människor
som ändrar sina färger, jag har varit
i helvetets gränsländer och blivit utsparkad
därifrån, jag är inte rädd för sår eller några ärr
något mer, jag kan inte skämmas för mina sprickor
och skeviga skavanker, nej det jag fasar för är ytan
och de såphala glastaken, det jag fasar för är tystnaden 

och den perfekta stumheten, allt jag inte klarar av
att vara, inte mäktar med att leva upp till 

Jag är inte rädd för dig och dina blickar

jag är inte rädd för din värld och dina 

sorgliga val, jag har inget eget
universum att ta till, men jag
har en helt egen längtan, nej
jag har inget eget universum

- men jag har en bergfast
vilja om att jag aldrig
aldrig någonsin kommer
att bli lik någon som
liknar dig  

Tänd strålkastarna

Om du kommer hit ska jag
förgöra dig, om du kommer
hit ska jag slita dig itu
om du kommer hit ska
jag förinta allt du är

Om du kommer hit ska
du bli till intet och till ingenting
varken sten, benflisor eller
droppar av ditt blod ska
få lov att finnas kvar

För dig är jag svavel
och vidöppna käftar
av eld, ja för dig är jag
en armé, jag är pansarvagnar
granater och tusen gånger tusen
soldater att välkomna dig med

Dessa gator är vårt slagfält
och rör du mig igen ska du
få se vad döden är, rör du mig
igen ska du få känna hur skräck
kan kännas mot ens hud

Om du kommer hit ska
du få smaka på mitt hat
om du kommer hit ska
mörkret släppas löst

Om du kommer hit
så svär jag att du ska
få lära dig vad som
skiljer liv från död

Du ska bli till en
krälande mask
ett krossat kryp
mot asfaltsmark

Ja, om du kommer hit
ska du bli till noll
och ingenting

Och du ska få ångra
att du någonsin känt
till ens skuggan av
mitt namn