Encore Fois (At Your Door)

intro 

Jag är en förfallen poet
utan ord eller någon form
av riktning, jag är en hemlös
vindskugga fast i dagar utan spår
allt jag ser är likt en skimrande chimär
allt jag känner riskerar vara av bluff och
uppblåst båg, allt som kommer ifrån mig
och mina håll är värt att slänga bort

I

Men jag säger dig
att jag så hett vill strimla sönder
världen, sprätta upp natten och dess
systrar, förvandla mörkrets strukturer
komplett och helt igenom, jag vill
omvandla alla himlens stjärnor om
och om igen, jag vill göra om allting
vackert världen ger, totalt och helt bygga
om det liv vi alla tvingas andas för
jag säger dig, i denna stormens hetta vill jag
spränga sönder kosmos, storma sönder alla
världens himlar tills de alla faller samman
i detta kaosets virrvarr kunna krossa alla hundar
alla monster, troll och fåglar, vill förinta allt jag ser
och om möjligt sedan vakna upp som någon
form av bättre man, en solidare varelse
av ljusets mitt och centrum

Men jag säger dig aussi
mitt i detta livets tunga textur
är du som från en annan dimension
en safir utan möjlighet att krossas
av det mörker som jag känner
du och ditt är av annan karaktär
än resten av min värld och jag, min
handfallna poet får famla efter ord
av rätt och rimlig storlek, men i all
enkelhet vill jag också kunna säga
att sättet du gestaltar glädjen
för mig i denna typ av liv
hur du så lätt förmår det
det ändrar någonting

Jag säger dig, det händer titt som
alltid att jag önskar saker annorlunda
jag vill kunna förmå mig att ge och dela
himlarymder av glädjerusig lycka, ge
och dela klipphöjder av trygg stabilitet
vill förmå mig att gå femhundra och
åter femhundra mil om du så bara
bad mig, önskar mig att vara något
annat än en handfallen poet utan
förmåga att ens stå på mina
ömkligt skrala ben

Vill vara någon vars ord
inte i ett luftdrag förvandlas
till dimmigt falska gitarrackord
om jag så formulerar  hundratalet
klyschor i en och samma melodi
förändrar det ingenting världen
går i samma hjulspår, en sådan
som jag lever samma dagar, en
handfallen poet ändrar inte
ett finfördelat gram på livet
vi är satta att leva för orden
som han finner förblir
ändå alltid ord

outro

Men jag säger dig
om jag nu bara är till
här på jorden för att
pussla krystade ordföljder
på rad, då är det du som
för nu och ytterligare en tid
får vara föremålet för min
kanske alltför vilsna sång
         

Och Du Är För Fin För Verkligheten

Ord stannar försvinnande ofta
vid tröttsamt förvirrade bokstavskombinationer
utan relevans eller sanningsdimension, de är för små
och alldeles för skeva för ett sant eller enkelvackert
budskap, ord känner sällan igen verkligheten som
den är, en verklighet jag själv inte mäktar med att förstå
jag vill så ofta ändra allt jag ser, plocka ner solskenet
från himlarna, samla in den vilsna vårvärmen  i min
innerficka, på alla sätt försöka få världen mer
begriplig, mer rimlig med mina drömmars
sätt att leva och fungera

Jag vill få omfamna essensen
finna den underliggande texturen
i existensens samlade skönhet
vill kunna lyfta all min poetiska
styrka för förmågan att verkligt
och precist kunna fånga vad jag
ibland så tydligt ser hos dig, men vårt
livs strukturer är av sådan art som
vandrar vidare att bry sig om en vildsints
poets visioner är ett säkert sätt att slösa tid
hans känslor av att drunkna i ljusblå ögon
eller paralyseras av ambitiösa händers
förunderliga existensförmåga kan inte få lov
att spela roll, det är en tid för vett och sans nu
det är tid att vara så som livet och tidsandan kräver
av en och hur orden och drömdofterna gestaltar sig
då kvällen somnat in till fördel för en vettlöst vaken natt
har inte rum att vara av vikt i dagar så som våra

Jag vill inte vara en sådan som
binder sig vid vad som käns och syns
vill inte stanna som en främmande
vulkanvind inriktad på destruktivt
och lättjefullt kaos. men det är fortfarande
så att i ett neutralt perspektiv är du likafullt
andlöst vacker för mig. du är en magisk morgon
du är en oväntad sommarvind kring oktobers
smala bakgator, du är som hämtad från en
annan existens och även om sådana ord inte
är till för mig att yttra så är de fortfarande
sanna, både nu och så länge det finns
någon vaken nog att se så att vi
och världen fortfarande är till

Sedan är inte vi varelser
byggda för att kunna kläs i ord
hur stora och svävande de än blir
är vi alltid större, vackrare och med
vidare värde än de någonsin kan med
att uttrycka, allt jag vill säga och mena
fastnar i en meningslös mission att ens
ha en chans att komma nära sanningen
- så också jag får inse att det ibland
är bäst att stanna till inför livets
sköna dimensioner för att
där bara tystna

Låta klichéerna vara osagda
någon annanstans än här, vara tacksam
 för det just jag fått se och känna inför dig
och dina sidor, låta världens verklighet sedan
vara så skev och underbar som den måste få
vara och därefter hoppas att vitsippsträden
ska blomma igen också  när solen och hans
horisont förlorat sig i vinterns alltför långa land

För jag vet att så länge en
sådan som du finns häromkring
så vill jag inte vara rädd

Det Skadar Inte Att Försöka

I

Jag skriver ett brev till påven

om situationen som den nu

råkar befinna sig i all sin 

obskyrskeva skenglans 

i all sin märkliga nymodighet 

Jag skriver om sjukdomar 

och tillintetgjorda fikarum 

om blodröda fåtöljer med hat 

och illvilja i blickfånget, skriver 

om människor som fått livet urblåst 

ur hjärtat och glädjen förvisad från njurarna 

jag vill fråga honom om det ska vara såhär

om det här verkligen är acceptabelt, men 

inser att påvar knappast vet mer än någon 

annan här på jorden om verklighetens 

obegriplighet, att också påvar kan gråta 

sig till sömns utan att förstå vad det är 

som händer längs med realitetens oceaner

också påvar kan uppenbarligen känna 

att nu får det banne mig väl 

vara nog och alldeles 

tillräckligt     

Jag berättar istället om nya nyanser 

av sofistikerat smutsgrått som befinner 

sig överallt i luften, grått av en sådan art 

som kryper längst in under huden, förvandlar 

dagarna som går till en asktom tröstlös sörja

jag berättar om den fortlöpande paniken i blodet 

skildrar de kvävda skrikens strukturer, de som säger 

att jag inte är en varelse som kan med att räcka till

Jag pratar vitt och brett om vargarna som bor 

i ventilationssystemen skuggorna som skäller 

ut mig varendaste gång jag söker likna 

människorna på gatan, varje gång 

jag försöker gestalta den vardagliga 

lyckan i den typ av levnadsdagar 

som blev tillägnad just mig 

Jag skriver att jag längtar 

sönder mig till bristningsgränsen

efter det som har makt att förändra

att det river, sliter, drar i allt av mig 

som är byggt av nerver eller någon 

form av känslighet, jag brister ner 

till glödande stenkol om vartannat

raseras av iver efter kaos, massiva bomber 

eld, rök och skyfall i mängder- efter allt som 

kan få dessa städer att krevera och försvinna

Jag vill få en ny värld- 

barnsligt och jungfruligt 

ren från allt som liknar oktobers 

form av ångest novembers version 

av klibbig rädsla, jag berättar om 

mina drömmar- att de är lika sköra 

som uttänjda snökristaller, lika vaga 

som vårnatten sekunden innan gryningen

jag berättar att de sjunger för mig innan 

det att jag orkar med att vakna - att de 

säger mig att det kommer en ny tid

en tid inte full av liv, men skönt 

och vackert präglad av färska 

somrars solljus

Med förföriska röster 

hävdar de att det är dimdagarna 

som på riktigt äger illusionens klädedräkt

att det är deras tid som är den som är utmätt 

och färdigspikad, de säger att det kommer ett liv 

när de är förvisade från min närhet och levnadsform

att en dag ska lyckan bli min, inte rosenröd 

och regnbågsskimrande, men lika levande 

och verklig som en kännbar sten i skon, lika 

existerande som hundraåriga ekar 

längs med skärgårdsstigen 

II

Jag skriver brev till påven och hälsar att jag saknar honom

att jag vill leka vardagsliv med honom så snart han orkar 

igen, att jag är livrädd för verkligheten, men om vi gömmer 

oss i filtar vävda av barnsliga fantasier kanske det kommer 

att fungera, jag säger att jag vet ju hur rädd också han är 

om morgonen för alla skrämda hundar som ska be honom 

om det han inte klarar av att ge, jag inser ju att det 

får honom att vilja åka till Hades eller Pluto, bara 

frågorna och de bedjande blickarna inte når honom

jag hälsar honom att det är okej, att man får 

vara rädd, att man får känna sig mindre 

än en vilsen elektron 

Också för människor med hela världen i sin hand måste 

det vara okej att inte vilja leva enligt normens alla stadgar

jag hälsar att livet bara inte får lov att vara reducerat till 

en tröstlös kamp, att det är då dags att protestera, om livet 

var till för de enhetligt dugliga skulle det upphöra att existera

i all form av relevansgrad, jag hälsar honom att vi måste 

hitta ett sätt att tolerera verkligheten för vad den egentligen är 

- att vi behöver upphöra med att idogt lura oss att det

är perfektionen som vi lever för, ja jag säger honom 

att det kanske inte går att tänka om- varelser som vi 

är säkert fast i ett förrädiskt ekorrhjul

men påven, säger lilla jag 

det skadar verkligen 

inte att försöka      

Eremitens Klagan

I

Plötsligt ser jag vidden av
hur ensam jag har blivit
på min barndoms gator
vandrar främlingar överallt
omkring mig människor med
Babels torn i pannan, jag förstår
inte deras tal, kan inte följa deras läppar
orden från deras munnar går mig helt förbi

I ett nu ser jag hur stor natten är där ute
och att jag inte kan annat än att följa
i kometernas spår, söka lära mig de yttre
planeternas språk, mitt öde har sammanvävts
med stjärnstoftet från en annan värld
vilket lämnar mig i enslig förundran

Du

är av ett annat släkte
talar andra språk, går
på andra städers gator
din evighet är skild från min
du har en annan tro, hyser
annat hopp, din kärlek är
byggd av annat slag
-
därför har du inga öron att höra med
men trots att jag riskerar tala stumma
ord, måste jag berätta om den sorts
skatt jag trängtar efter

Den dryck av flammande eld
och gudomligt blod jag söker
skulle inte stå att finna ens om
jag rev upp världens samlade
scener, om jag rev ner all scenografi
och dekor jorden rymmer, om jag så gick
igenom Stanislavskis, Grotowskis och Brechts
alla loger från de fyra väderstrecken skulle
det förbli tomt, skulle inte finnas något av
värde, inte ens de som talar gudars språk
på jorden vet vad jag traktar efter

Nej, jag skulle kunna se
Teatern bli nedriven sten
för sten för att bli återbyggd
på mindre än tre dagar
och det skulle ändå
förbli tomt

Det finns inget här
jag är tvungen att
gå vidare, om så vägen
leder mig in i laglöst land
där ingen satt sin fot än mindre
talat mitt tungomål, så måste
jag gå vidare, så kan jag
inte vända om

II

Oh

så jag kunde önska
att du hörde, såg, förnam
vad och vem mitt hjärta
sjunger om

Att du slapp söka så vilset och förvirrat
att du fick undvika dricka dessa substitut
för livets levande vatten och istället gå
en liknande väg som min, mot det
stora, okända, det allestädes oerhörda

Som jag önskar
att du fick förnimma hans
mjuka klappningar mot ditt hjärtas port
att han kunde röra vid dina ögonlock
med ett klingande effata så du fick se
världen i all dess blixtrande dimensioner

Jag vet att jag är galen, du förmår
inte längre lyssna på mig och
kanada är inte längre en kontinent
en flygresa bort utan ett rymdskepp
på väg bortom vintergatan

Du kommer vara arg på mig
längre än någon av oss förstår
så som jag är arg på det luftslott
som raserades av februaris mörker
jag kommer stanna som luft för dig
inpyrd av heroindoftande rök och
 
hundarna kommer skälla, men inte längre i c-dur
det är demonerna som kommer dansa på våra motorvägar
spårvagnarna kan inte längre tala drömmars språk

Jag vet allt detta
men jag behöver vara galen
ska låta aska förbli aska
ruinerna få bli gamla

Sedan är det blott
upp till Mästaren
Maleldil att göra
något under

Jag Är Kär I Dig Sagt Med Tusen Och Ett Ord

Förlåt
för att jag stundom
önskar det som inte är
mitt att drömma om- ur
ett perspektiv och säkert
fler än så är det nog inte
ens farligt, jag ber uttryckligen
om inget, begär onekligen intet
mer än så- men det är ändå alltid så
att i min inre sång kan jag inte tystna
där kan jag inte ljuga och det är tvivelsutan
så att den sången emellanåt handlar just om dig

Vad det nu betyder
i det långa loppet, jag vet ju
rakt ingenting om dig- du kan ha
gjort vadsomhelst på vilka som helst platser
i ditt liv, du kan i dina dagar ha varit vem som helst
annat än den person som råkat hamna här med
den person just jag råkar vara under samma tid

Likväl vill jag inte
be om ursäkt för att
jag får märka allt
det goda som du har
och äger, allt det vackra
som du är i din person
och din gestalt

Det stör mig att en
sådan enkel komplimang
som det i grund och botten
endast är kan bli till något tveeggat
något som plötsligt riskerar
att förpliktiga för dig

För jag vill försäkra om och åter igen
du måste ingenting på grund av
vad jag kan se, det begärs i sanning
ingenting av dig, bara för det faktum
att du är attraktiv för mig

Och attraktionen är inte ens poängen
jag vet att det aldrig kommer vara min plats
att söka ta hand om dig när du är tyngd av bördor
jag vet plågsamt väl att det inte är mitt uppdrag att
torka de tårar du önskar få bort, det är inte jag
som ska vandra vid din sida till världens ände
och längre bort än så om det behövs

Så vet jag att det är
och måste vara, det är inte
heller den insikten som får mig
att slåss i någon slags förvirring

Det är mer frågan ifall
jag ens kan göra någonting för dig
sprunget ur mitt eget vett och styrka
utan att riskera att någon av oss tror
att man för dess skull vill något mera -
är jag tvungen att tro att du för säkerhetens
skull inte skall behöva mig alls 
i denna snedbegärda värld

Ja, möjligen är det faktiskt
så det är och åter måste vara
och i det fallet vill jag vilsamt
önska dig allt det goda jag förmår
- gå du ut i stora världen
och erövra de riken du önskar
finn allt det som du söker
och vila ständigt i det
som är av Herren

Och om det någon gång skulle
finnas en börda, en tyngd som
jag kan lätta så vet det att jag
alltid vill finnas redo, alltid vill
finnas så som du behöver

Ja jag
skall alltid
finnas här som
din evige broder
och vän

Glädjens Melodi

Lyssnar till en nedbruten melodi
om Din nåd och jag tänker att jag
saknar förmåga att förstå, vi bor i en värld
där bomber och barngråt är vår vardagsmat
i en värld där natten föddes först, där allas
största fråga måste vara hur skulle
Din godhet kunna vara möjlig?

Melodin slutar inte spela trots mina
frågetecken och till sist doppar jag mina
fötter i Din nåds stora hav, märker stilla
att det bär, att solen skiner också i oktober
att det fungerar att leva även med sorg
och smärta boendes i bröstet

Melodin fortsätter tala, berättar att vattnets yta
bara är nådens början, några millimeter ned
så börjar djup efter djup av ofattbar lycka
av begrepp våra människoord inte
har en möjlighet att skildra

I melodins källa hör jag en röst
sprungen ur Emmaus körsbärsdal
någon som frågar om mitt namn
och vart jag ämnar gå med mina vägar
en röst som med ett mångtydigt skratt
undrar varför jag inte lyssnat till Skriften
i mitt hjärta, inte hört Ordet som
syns på himlarna, som finns
i varje andetag jag tar

Det som lyder:

Jag vill er inget annat än det goda 
än er lycka och all glädje ni vill ha
för varje tår ni fäller ska jag skänka 
tusen skratt, för varje dag av sorg 
vill jag ge en evighet av sol, jag vet 
att det är svårt att tro, men jag ber bara
om din vänstra hand, jag att det är svårt 
att tro men jag ber bara om din skygga blick 

Fäst den över världens kedjor utav berg 
förbi ravinerna av svärta och död fäst
den på din längtan, din innersta 
varelses drömmar och visioner

I en värld där kaoset är en lag, där
bokstäver och regelhäften är viktigare
än liv och lust, där egen snöd vinning väger tyngre 
än allas gemensammas givna seger - i en värld där
allt är upp och ner, bakvänt och utom mig är det 
svårt att tro på det jag verkligen är, jag vet det 

Men det jag vill ge är sannerligen bara det som är av mig
och Jag Är Kärlek, Trofasthet, Barmhärtighet Frid 
och Evigt Lyckligt Liv i Ljus - jag vet att det 
i sanning är något som är svårt 
att tro på, men mitt älskade barn
 - 
det enda jag ber om 
och begär av dig 
är ditt eget liv

Trötthetens Tystnad

Står tyst

framför den gestalt 

jag tror är Du utan 

ambition eller vilja 

att tolka och förstå

Världen utanför larmar 

vill in för att bråka, störa

tjata, tjöta, tissla, tassla 

fråga ut om allt som rör sig

säga:

Varför tror du att du är speciell? 

Du snubblar så som vi, tröttnar så 

som vi, faller precis som vi

-

ja, vi har följt dig 

hela livet och sett att du 

har inga änglar som bär dig 

över stock och sten, som
skyddar dina stackars
ömma fötter nej, vi har
minsann sett hur du
kraschar över minsta
gruskorn som du möter
och trasar dig sönder
och samman

-

Hur i all världen 

kan du tro att 

du är något särskilt?

Jag står fortsatt tyst

låter de hopplösa hållas

mina ord är ändå inte hos mig 

och långsamt blir deras intighet 

en del utav mitt eget, till en trötthet

byggd som ett bergstroll med tyngden 

av en kvarnsten runt min hals, men jag håller 

min tystnad, drar inte mitt spjut mot Gud 

utan värderar stilla mitt tigande guld

Tills natten anländer 

med sin stilla ro, demonerna

tröttnar, de hopplösa går hem 

bara de sant frågvisa stannar 

kvar, med sin ärliga undran 

om vad som gör min väg unik

Då är det som om en röst
från andra sorters rymder
tar till orda:

Mina barn är inte särskilda 

så att de ska slippa världens ondska 

nej, de ska se mer av den än några andra 

men de ska också få se mer av Himlens 
goda redan med sina jordiska ögon

Deras änglar skyddar inte mot 

världens vassa klippor, tvärtom 

Stefanus ödesstenar kommer 

ständigt regna över deras väg

Men deras änglar ska lyfta dem 

över tvivlens berg och åter och åter 

igen fästa deras blick mot Himlens riken

Jag har aldrig lovat dem ett liv utan smärta 

lidande och död- det jordiska jag ger dem 

är i form av tusen och åter tusen kors, ett för 

varje dag att bära, men var och en av dessa 

bär också på en seger, liksom mitt- det tyngsta 

av dem alla- bar på Kosmos Största Seger 

och för de som tror finns det inga skäl 

att vara utan hopp

För i Himmelriket väntar min eviga frid 

och mina barn ska där skörda från 

en värld utan stenar, utan kors 

eller någon smärta 

Där finns inte de 

hopplösas torra tårar 

där kan så vägen utan 

synligt slut ta sin

allra första början