Jag skriver ett brev till påven
om situationen som den nu
råkar befinna sig i all sin
obskyrskeva skenglans
i all sin märkliga nymodighet
Jag skriver om sjukdomar
och tillintetgjorda fikarum
om blodröda fåtöljer med hat
och illvilja i blickfånget, skriver
om människor som fått livet urblåst
ur hjärtat och glädjen förvisad från njurarna
jag vill fråga honom om det ska vara såhär
om det här verkligen är acceptabelt, men
inser att påvar knappast vet mer än någon
annan här på jorden om verklighetens
obegriplighet, att också påvar kan gråta
sig till sömns utan att förstå vad det är
som händer längs med realitetens oceaner
också påvar kan uppenbarligen känna
att nu får det banne mig väl
vara nog och alldeles
tillräckligt
Jag berättar istället om nya nyanser
av sofistikerat smutsgrått som befinner
sig överallt i luften, grått av en sådan art
som kryper längst in under huden, förvandlar
dagarna som går till en asktom tröstlös sörja
jag berättar om den fortlöpande paniken i blodet
skildrar de kvävda skrikens strukturer, de som säger
att jag inte är en varelse som kan med att räcka till
Jag pratar vitt och brett om vargarna som bor
i ventilationssystemen skuggorna som skäller
ut mig varendaste gång jag söker likna
människorna på gatan, varje gång
jag försöker gestalta den vardagliga
lyckan i den typ av levnadsdagar
som blev tillägnad just mig
Jag skriver att jag längtar
sönder mig till bristningsgränsen
efter det som har makt att förändra
att det river, sliter, drar i allt av mig
som är byggt av nerver eller någon
form av känslighet, jag brister ner
till glödande stenkol om vartannat
raseras av iver efter kaos, massiva bomber
eld, rök och skyfall i mängder- efter allt som
kan få dessa städer att krevera och försvinna
Jag vill få en ny värld-
barnsligt och jungfruligt
ren från allt som liknar oktobers
form av ångest novembers version
av klibbig rädsla, jag berättar om
mina drömmar- att de är lika sköra
som uttänjda snökristaller, lika vaga
som vårnatten sekunden innan gryningen
jag berättar att de sjunger för mig innan
det att jag orkar med att vakna - att de
säger mig att det kommer en ny tid
en tid inte full av liv, men skönt
och vackert präglad av färska
somrars solljus
Med förföriska röster
hävdar de att det är dimdagarna
som på riktigt äger illusionens klädedräkt
att det är deras tid som är den som är utmätt
och färdigspikad, de säger att det kommer ett liv
när de är förvisade från min närhet och levnadsform
att en dag ska lyckan bli min, inte rosenröd
och regnbågsskimrande, men lika levande
och verklig som en kännbar sten i skon, lika
existerande som hundraåriga ekar
längs med skärgårdsstigen
II
Jag skriver brev till påven och hälsar att jag saknar honom
att jag vill leka vardagsliv med honom så snart han orkar
igen, att jag är livrädd för verkligheten, men om vi gömmer
oss i filtar vävda av barnsliga fantasier kanske det kommer
att fungera, jag säger att jag vet ju hur rädd också han är
om morgonen för alla skrämda hundar som ska be honom
om det han inte klarar av att ge, jag inser ju att det
får honom att vilja åka till Hades eller Pluto, bara
frågorna och de bedjande blickarna inte når honom
jag hälsar honom att det är okej, att man får
vara rädd, att man får känna sig mindre
än en vilsen elektron
Också för människor med hela världen i sin hand måste
det vara okej att inte vilja leva enligt normens alla stadgar
jag hälsar att livet bara inte får lov att vara reducerat till
en tröstlös kamp, att det är då dags att protestera, om livet
var till för de enhetligt dugliga skulle det upphöra att existera
i all form av relevansgrad, jag hälsar honom att vi måste
hitta ett sätt att tolerera verkligheten för vad den egentligen är
- att vi behöver upphöra med att idogt lura oss att det
är perfektionen som vi lever för, ja jag säger honom
att det kanske inte går att tänka om- varelser som vi
är säkert fast i ett förrädiskt ekorrhjul
men påven, säger lilla jag
det skadar verkligen
inte att försöka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar