Trötthetens Tystnad

Står tyst

framför den gestalt 

jag tror är Du utan 

ambition eller vilja 

att tolka och förstå

Världen utanför larmar 

vill in för att bråka, störa

tjata, tjöta, tissla, tassla 

fråga ut om allt som rör sig

säga:

Varför tror du att du är speciell? 

Du snubblar så som vi, tröttnar så 

som vi, faller precis som vi

-

ja, vi har följt dig 

hela livet och sett att du 

har inga änglar som bär dig 

över stock och sten, som
skyddar dina stackars
ömma fötter nej, vi har
minsann sett hur du
kraschar över minsta
gruskorn som du möter
och trasar dig sönder
och samman

-

Hur i all världen 

kan du tro att 

du är något särskilt?

Jag står fortsatt tyst

låter de hopplösa hållas

mina ord är ändå inte hos mig 

och långsamt blir deras intighet 

en del utav mitt eget, till en trötthet

byggd som ett bergstroll med tyngden 

av en kvarnsten runt min hals, men jag håller 

min tystnad, drar inte mitt spjut mot Gud 

utan värderar stilla mitt tigande guld

Tills natten anländer 

med sin stilla ro, demonerna

tröttnar, de hopplösa går hem 

bara de sant frågvisa stannar 

kvar, med sin ärliga undran 

om vad som gör min väg unik

Då är det som om en röst
från andra sorters rymder
tar till orda:

Mina barn är inte särskilda 

så att de ska slippa världens ondska 

nej, de ska se mer av den än några andra 

men de ska också få se mer av Himlens 
goda redan med sina jordiska ögon

Deras änglar skyddar inte mot 

världens vassa klippor, tvärtom 

Stefanus ödesstenar kommer 

ständigt regna över deras väg

Men deras änglar ska lyfta dem 

över tvivlens berg och åter och åter 

igen fästa deras blick mot Himlens riken

Jag har aldrig lovat dem ett liv utan smärta 

lidande och död- det jordiska jag ger dem 

är i form av tusen och åter tusen kors, ett för 

varje dag att bära, men var och en av dessa 

bär också på en seger, liksom mitt- det tyngsta 

av dem alla- bar på Kosmos Största Seger 

och för de som tror finns det inga skäl 

att vara utan hopp

För i Himmelriket väntar min eviga frid 

och mina barn ska där skörda från 

en värld utan stenar, utan kors 

eller någon smärta 

Där finns inte de 

hopplösas torra tårar 

där kan så vägen utan 

synligt slut ta sin

allra första början