Till Fundamentalisten

Du kan Guds ord

du känner dess antika texter 

- som i sig själva inte är mer heliga 

än Vergilius och Ciceros samlade verk- 

bättre än din egen innerficka, i sanning 

behärskar du Guds budskap, du kan redogöra 

för dess subtila sammanhang och kontexter 

i timmar, månader, åratal om du bara får

Med dessa antika texter 

tecknar du konstverk av Guds ansikte 

men missar att för alla andra utom du själv 

och dina likar målar du en grotesk karikatyr 

av den Godhet du påstår att Han rymmer

I din bild blir Gud 

en regelsamlande paragrafryttare 

som lustfyllt sorterar i goda och onda

i nyttiga och ofruktsamma, i sin hand håller 

han en syndakatalog där de värsta synderna 

praktiskt nog är av de slagen du aldrig behövt 

befatta dig med, såna du aldrig riskerat
att frestas snubbla dina fötter över 

-

Du kan med gott samvete 

ställa dig på Guds sida och 

med ett tryggt leende peka finger

 på den värld som stannat i sin ondska 

Jag, med min ringa kristna identitet 

vet ingenting om Gud, varje gång 

jag söker det gudomliga tycker jag mig 

bara möta människors tal och upplevelser 

den Sanna Guden håller sig förborgad 

och min kristna tro förblir liten och svag 

däremot växer mitt kristna hopp alltjämt 

sig ändlöst stort på att talet om Hans nåds 

ofantliga djup ska vara sant och riktigt 

-

Ty min synd, mina begränsningar 

behöver Stilla havet för att rymmas 

om inte Guds barmhärtighet är större 

än havens alla rymder har jag ingen chans 

min smuts är så ingrodd att jag aldrig hinner 

bli ren innan domen till sist faller

Jag är inte bättre, jag är tvärtom sämre 

än alla de förevigt dömda - de homosexuella

de feministiska hororna, de med så mycket stolthet

i bröstet att de vägrar böja sig för Gud trots att de 

livet genom alltid gjort allt gott de någonsin förmått 

På sorteringens dag, som du så 

längtansfullt ser fram emot kan jag 

med all min kristna tro, inte ställa mig 

på din sida, jag måste vända mig 

till de fördömdas läger ty de 

förtjänar domen sämre än jag 

jag måste dela deras öde 

-
förbereda mig
för Gehenna 

men när jag så 

ska sluta mina ögon 

för allra sista gången 

tycker jag mig skymta 

att någon med Jesu gestalt 

sakta går över linjen 

för att så, trotsigt och 

bestämt, också Han 

ställa sig på 

vår sida  

Trötthetens Tystnad

Står tyst

framför den gestalt 

jag tror är Du utan 

ambition eller vilja 

att tolka och förstå

Världen utanför larmar 

vill in för att bråka, störa

tjata, tjöta, tissla, tassla 

fråga ut om allt som rör sig

säga:

Varför tror du att du är speciell? 

Du snubblar så som vi, tröttnar så 

som vi, faller precis som vi

-

ja, vi har följt dig 

hela livet och sett att du 

har inga änglar som bär dig 

över stock och sten, som
skyddar dina stackars
ömma fötter nej, vi har
minsann sett hur du
kraschar över minsta
gruskorn som du möter
och trasar dig sönder
och samman

-

Hur i all världen 

kan du tro att 

du är något särskilt?

Jag står fortsatt tyst

låter de hopplösa hållas

mina ord är ändå inte hos mig 

och långsamt blir deras intighet 

en del utav mitt eget, till en trötthet

byggd som ett bergstroll med tyngden 

av en kvarnsten runt min hals, men jag håller 

min tystnad, drar inte mitt spjut mot Gud 

utan värderar stilla mitt tigande guld

Tills natten anländer 

med sin stilla ro, demonerna

tröttnar, de hopplösa går hem 

bara de sant frågvisa stannar 

kvar, med sin ärliga undran 

om vad som gör min väg unik

Då är det som om en röst
från andra sorters rymder
tar till orda:

Mina barn är inte särskilda 

så att de ska slippa världens ondska 

nej, de ska se mer av den än några andra 

men de ska också få se mer av Himlens 
goda redan med sina jordiska ögon

Deras änglar skyddar inte mot 

världens vassa klippor, tvärtom 

Stefanus ödesstenar kommer 

ständigt regna över deras väg

Men deras änglar ska lyfta dem 

över tvivlens berg och åter och åter 

igen fästa deras blick mot Himlens riken

Jag har aldrig lovat dem ett liv utan smärta 

lidande och död- det jordiska jag ger dem 

är i form av tusen och åter tusen kors, ett för 

varje dag att bära, men var och en av dessa 

bär också på en seger, liksom mitt- det tyngsta 

av dem alla- bar på Kosmos Största Seger 

och för de som tror finns det inga skäl 

att vara utan hopp

För i Himmelriket väntar min eviga frid 

och mina barn ska där skörda från 

en värld utan stenar, utan kors 

eller någon smärta 

Där finns inte de 

hopplösas torra tårar 

där kan så vägen utan 

synligt slut ta sin

allra första början  

  

Enkelhetens Evangelium (Är Det Svåraste Som Finns)

Så tar orden slut mitt i ett amen
gesterna blir bara rörelser
bönerna blir ramsor
dogmerna vittrar sönder
till damm och smulig aska

Men mitt i
mörkrets intighet
står Han kvar

När allt är sagt och sjunget
när vännerna lämnat vardagsrummet
i en enda osalig röra så knackar
Han fortfarande på dörren

Frågar om han får
äta min kvällsvard
om jag sen vill
ut och gå
-
ut och
följa honom
till världens ände

Det är inte enkelt säger han med öppna
såriga händer, men inte heller svårt ty
Jag finns i Allting eller rättare
Allting finns i Mig

Jag Är de ljuvliga trädkronorna
du njuter av på sommaren
Jag Är de kungliga alpmassiven
du hänförs av om vintern
Jag Är barnens vackra ögon
Jag Är själva leendet du
älskar hos din käraste

När du ger till den som saknar
är det min ande du överlämnar
När du älskar det som inte är
av dig allena älskar du
det som är av mig
-
När du av godhet eller tvång offrar
det som du älskar för andras räddnings
skull är det i mina blodfyllda
fotspår du vandrar

Min vän, säger Han
och ser med ögon som bränner
hål i min djupaste självbild

Att gå min väg kräver inga ord
inga sånger, inga gester, inga
kyrkrum, inte ens en
gudsmedvetenhet

Att gå min väg kräver
bara tro, kräver endast
Din tro, Ditt hopp
och Din kärlek

Ändlösa mängder
av Min kärlek

Philip

Min vän
vi delar samma gudstro
du och jag, också jag tror
på en avlägsen Gud, föga mer
än en förste rörare som har jordens
vattenmassor som daggdroppar
på sina fingrar, jorden
med allt den rymmer
får plats i Hans
ena näsborre

Vår egen mänsklighet är inte mer
än halmstrån och fåfänga vindpustar
i Hans ögon, vi är mull och kemiska
reaktioner, föga mer än elektriska
nervsignaler i Hans sinne

Philip, jag tror verkligen också
på en Gud så långt bort från
vår del av kosmos att han inte
hör barnens skrik eller
änkornas gråt också
jag tror på en Gud
som dog och
blev till intet

Philip, skillnaden mellan oss
står inte i trons utan i hoppets domäner
- jag hoppas så över och utom min förmåga
att denna avlägsna gubbjävel också är den mest
innersta kraft som någonsin funnits, som inte bara hör
utan i själva verket är barnens gråt och änkornas skrik

jag hoppas på en Gud som gjorde sig till
det minsta på jorden, till ett spädbarn och
en avrättad brottsling för att kunna lyfta
den märkliga skapelse vi råkar vara
till andra sorters höjder

Philip, till vad består ditt hopp?

Att världen ska bli mer vetenskapligt
kunnig, lite mer frihetlig, att euron ska
bli mer stabil, att fler människor för
var dag ska kunna äta sig mätta?
Allt det hoppas också jag, men
vad hoppas du som har värde
ända in i evigheten?

Jag erkänner villigt att mitt
hopp främst är ett kast ut
i den stora naivitetens rymd
inte har jag några skäl, inga
empiriska bevis, mer än att hela
min varelse ständigt sjunger
om denna märklige Gud

Också du, med änglasång i dina stämband
kan förstå hur mycket av Gud som syns
blott i undret av en nyfödd dag, också
du älskar rationalitet och skönhet- hur
kan du stå ut med en världsbild som
är så obegriplig, så ändlöst ful?

Philip, jag vet allt detta måste
gå dig helt förbi innan någon
öppnar din själs dörrar på
vid gavel för Hans vindar
-
så jag håller min mun stängd hädanefter
låtar våra trossystem vara ifred för varandra
men vet det, Philip min vän:

Att jag helt och hållet
står på din sida och
att jag alltid ber för
att du ska finna
styrkan att komma
över på min