Till Vem Skulle Vi Gå

Så förlåt mig, o store Gud
att jag ber om ditt allt att
jag inte nöjer mig med hälften
av min lott, med min dyra frälsning
och själva livets under -
jag vill ha allt som Du
vill ge mig varken
mindre eller mer

och säger Du
att jag ska kunna be Fadern
om allt som jag vill, att vadhelst
jag önskar det tänker du med glädje
utföra så vill jag inte tro att min heta
inre önskan längs din hjärtas vilja
kan vara fel i dina ögon

För far, jesus, dyre broder
och vän, det enda mitt hjärta ber om
är att i allt få bli helad till din förunderliga ära
att få dela dina mirakels gåvor till alla som förtvivlar
jag ber bara om att ditt ljus ska flöda i mitt människoblod
-
jag ber om en manteltofs, en
romersk beordran, min store
Gud, du bor i mig, vi skulle
du neka mig allt detta

Åh, jag vet och jag förstår att mitt
tal är barnsligt och naivt, min tro är
ännu en spillra av ett senapsfrö, att
jag ännu så litet inser i mitt hjärtas
djupa inre- men store Gud, bli du
tyst så länge du behöver, vart skulle
ändå jag ta vägen, om du så håller
din dörr stängd evigheten igenom
skulle jag vänta utanför ty Indra står
förundrad och vilse över vårt öde
utan att en enda kan leda henne rätt

I hela världen är
det blott Du som
har viljan

Så min store Gud, visa med all din kraft och
härlighet att du också har förmågan, visa på
dig själv- din väg, ditt liv, din sanning och låt
mig få det som ditt löfte redan gett mig och
teckna det gång på gång i gyllene skrift
inne i mitt bultande hjärteblod

först då
först då kan min
Tomas Tvivlare
få vila

Rop

Jag ropar ut till en dövstum omvärld
att ge mig ett alternativ, visa mig vem
Gud är och måste vara, eljest går
jag under i förvirring

Att säga att Gud inte alls finns eller
är till är att underkänna alltings existens
själva grundvalen för våra tankar, känslor
utbrott i anden, det är inget alternativ
åtminstone inget rimligt, begripligt

Ty i allt som händer eller möjligen då
inte alls äger rum undgår jag inte stanken
ifrån ondskans sankmarker, hålrummens
skrikande avgrundshögar, undgår inte
rädslan för Israels Guds vredesbrinnande
domar, vi lever ständigt i skuggan av helvetets
brinnande eldar, hur kan vi undvika att erkänna
dess omedelbara existens när vi lever mitt ibland det?

Himlen undgår mig dock ännu konsekvent
Guds makt, härlighet och ära är mig inte synlig
i en värld byggd som köckenmödding och
illa rörd palt, i en värld kringränd av blodbad
och ångestskrin kan jag inte se den rätta vägen
finns det frälsning för någon av oss, ja hur ska
en själ bli räddad i vår del av kosmos?

Sola scriptura
sola fide, sola gratie

Skriften är byggd av patriarkala
människohänder med systematiska våldtäkter
och kvävande förtryck inbyggda i sina flottiga
gåspennor och eldröksinpyrda bokrullar
tro har jag bevisligen ingen och nåd, vad är
nåd när miljarder barn gråter bland skuggorna
och de vuxna käbblar om man bör äta ägg upp
och ner eller med baksidan framvänd

Nej, inget av detta kan frälsa mig i grunden
allt jag håller på med kan vittra ner till sand
och glasspapper fortare än en dåres andhämtning

*

Men omvänt min kära, drängfulla omvärld
vad finns att vinna hos era domäner
vilken tröst kan ni ge de förlorade
i ert liberala evangelium?

Ligger frälsningen i en euforisk ullevi - konsert
platt- tv och bredband till alla, mat på bordet
till alla som behöver, är det välstånd som
räddar från rädslan i midvinternatten?

Jag undrar, sannerligen, jag undrar

Värld, jag kommer inte sluta gräva på den plats
jag blev placerad, men om ni har ett bättre svar
på vem Gud är och måste vara, träd fram,
träd fram och presentera ert förslag

Jag lovar att vara idel öra
men till dess att ni kommer
tror jag att försöker somna om

Sola Jesus (Rop II)

Om någon skulle tvivla
på min skenbara otro, vilja
skrika ur sig att den är ogudaktig
okristlig, ovärdig ett kyrkrum
så vill jag bara nämna och få
sagt att namnet Jesus

- Detta namn, detta förunderliga
övernaturliga, fantastiska, allomfattande
namn för alltid är mig mera värt än mitt
eget liv och är vägen som jag vandrar på

Idén, tanken, läran, drömmen
om att Gud, alltings urkälla, alla
skapelsers grundfundament skulle
få för sig att placera sig på jorden
i ett barns, en judisk vilding, en avrättad
brottslings gestalt - detta absurda påstående
är det vackraste mänskliga hjärnor
någonsin tänkt ut

Om det inte är ren och särskiljd sanning
så är detta historiens underskönaste lögn
så god, välsignad och välbehaglig att
den i sin blotta existens, ty tanken
är hos oss och kommer aldrig någonsin
att blekna, är värd vår huvudlösa lovsång

Det kommer aldrig finnas en dröm,
en längtan större än detta evangelium
som säger att Gud älskat oss blodtörstiga
dårar så högt att han haft diarré för vår skull

Ja, undret är i sig inte att Gud dog i sin kärlek
för oss, den akten var främst att ta ansvar för
det lidande han tillåtit, nej det förunderliga står
i att denna människoson i allt bevisade att han
vill vara vår Gud, med all vår smuts, all vår leda
och vår ångest- allt det vill han dela och själv utstå
för att en dag också för alltid utplåna

Hur det går till, hur det är möjligt
om det ens kan vara troligt i mänsklighetens
galnaste ögonblick, det vet jag inget om

Säkert finns det ingen möjlighet, eller också
är det samtidigt alldeles självklart att det är
så här det tvunget behöver vara

*

Min kära dövstumma omvärld

Er uppgift är inte endast att presentera Gud
på ett mer trovärdigt sätt än vad den genomgisslade
kyrkan klarat av att göra genom tvåtusen evighetslånga  år
ni behöver också ge mig en vackrare, skönare bild än
vad tanken om Jesus Människosonen, Frälsaren
i sanning är i sin fulla gestalt

Och det, mina kära druckna omvärld
det tror jag ärligt inte att ni mäktar med att klara

Nollpunkten

Drömmer om ogräs
ruttnande fiskar, agnar
som sprids för vinden
och talenter som läggs
i djupaste underjorden

Så vaknar jag med ett
primitivt panikskrik
rakt ut i oktoberluften
en oartikulerad bön om
räddning från det fruktansvärda
att få slippa falla ner till nollpunkten

Landet där jag hamnar
hos Askimsvikens tomma
stränder för att vråla ur mig
Hamletmonologer i ändlösa tirader

Ty frågan om att illa fly
eller ännu sämre fäkta
lämnar inte min sida
i den stunden, ska man
dumt utstå all denna världens
vedermödor eller blint och handlöst
fly in i nästa tillvaros frågetecken

I Nollpunktens rike finns det bara frågor
höga som träd, obändiga som tröstlösa
stålkonstruktioner, inget annat existerar
inte ens Guds närvaro, isåfall bara som
en gestalt på åskådarplats med popcorn
och chips i knäet sadistnjutandes av
ångestshowen framför honom

Ja, i Nollpunkten är man ensam intill det
absurdas galna gräns, såpass att man glatt
bjuder in hela andligheten- kom demonarméer
kom änglars härskaror, kom själva gudomligheten
och ställ upp på dans intill dödens brant
jag har inte längre något att vara rädd för
-
Man ropar till Gud att kasta till en ugnar
ge mig gråt och tandagnisslan, gör mig till
ett murket vedträ att kasta i det eviga
eldhavet, se mig sen överleva
se mig peka med ett vasst finger
in i din barmhärtighets centrum
hugga en dolk i din blodiga frid

Nollpunkten saknar proportioner
den komplett ensamme är minst
av alla, men också större än själva
universums Allt, inte ens den Högste
når upp till den ensammes rymder
den ensamme är utspädd till
mindre än urtvättad vattenånga

Nollpunkten är en plats där
tron fryser till frostkristaller
livet blivit till inverterad död
och glädjen, glädjen är blott
ett hånflin som jagar en
genom skogarna

Mitt skrik i oktobernattens vaka
är ett rep utkastat till Töcknet
vid min sida, det finns ändå
inga andra svar än Hans tysta
Jag Är, ingen annan hjälp finns
till hands än Hans osynliga kors

Tvivlets bandhund, Otrons demon
får gasta hur de vill i den djupaste
vinternattens stormar vill jag ändock
få sova i Hans famn, likväl få lägga mig
bredvid hans lugnt sovande kropp

somna in med orden:

Tja, om vi sjunker
så sjunker jag med dig 
och Du kan gå på vatten 
så dina häl får bli min livboj

Tankar Innan Christian Skriker

I

Kyrkan säger stundom:
strama upp er, sitt ordentligt
i kyrkbänken, knyt slipsen
och håll dig proper du arme
syndare, vem är du att komma
med känslor inför Gud

Inför honom skall vi endast
vara rena, klara, prydliga
strypligt strama så att ingen
smuts, ingen skam kan sticka
ut under kostymen

Jag vill inte påstå
att det är fel att komma
söndagsklädd till Gudstjänsten
det är inte det som får mitt blod
att brinna när jag hör vissa präster
pastorer, småpåvar som talar

Jag kan uppleva hur Gud
vill säga, stormviska
från sin tron att

Gläd er i mig
kom med allt ni bär
inom er och släng det 
i min famn 

Vad ni är och vad ni känner
allt som pulsar i ert bröst
det älskar jag ty allt är något 
som jag har skapat, varsamt 
lagt in i era hjärtan, så länge ni 
inte flyr ifrån mig, gömmer er 
bland fikonlöv och äpplen så är 
jag mitt ibland er, mitt i gitarrsolon 
och primalskrik, bland bastrummor 
och klingande cymbaler ja 
Jag, Herren Sebaot, säger till er 

Bring It On

Kasta er ut i en vansinnig lovsång till mig 
ät metalriff och hardcore-vrål till frukost 
och låt varje fiber i er kropp tillbe mig 
också bland moshpits och 
danssvettiga kroppar 

Det är så det ska vara
det är också så 
jag vill ha det 

II

Mina barn, räds bara inte Tystnaden
det är fortfarande främst i Stillheten
jag möter er, får er att känna 
min andedräkt

Fly aldrig allvaret, tyngden i försakelsen
och den allomfattande fattigdomen, men
mina älskade barn i tidens dallrande 
moderna slut, tro inte heller att något 
skapat kan vara mig främmande 
eller förkastligt

När ni behöver spränga era kroppar 
i de hårdaste av rytmer våga göra det 
till min ära, när ni behöver skrika ut 
allt ni äger och vill vara till dundrande 
åsktoner, gör det alltid till min ära

Mina barn, jag finns i katedralernas sköra viskningar 
lika väl som metalskrikens desperata vrål, lika enkelt
som att vinden är densamme i julis ljuva bris 
som i novembers störtande orkaner

Min barn, jag säger
Gläd er i mitt liv
ta för er av dansen
musiken och allt den 
rymmer hitta himlen 
i ett gungande tält 
på Frihamnspiren lika väl 
som på Sticky Fingers 
öldoftande dansgolv 

Hitta mig där ingen annan letar
finn mig där du mår som 
allra, allra bäst

III

Vad de förstelnade i kyrkan säger
spelar inte längre någon roll 
Livet är för stort för att få plats 
i deras händer Livet spränger 
ständigt deras väggar 

Vad kyrkans sömndruckna ledare må säga
får stå för dem, Ni, mina barn ska minnas 
att i mig finns det ingen anledning att 
någonsin vara rädd för något 
världen rymmer

Tag och ät och se 
att det är gott tag 
gläds och märk 
att jag alltid, alltid 
är med er 

I sanning 
också i en 
moshpit  

Lägg Din Hand I Min

Ord är luft, en vind som krusar
kustens vågor, snuddar mjuka ben
i majkvällar, en bris som inte vill annat
än att dagarna ska få vara sommarenkla
nu och för all framtid

De är stormorkaner som vill vända
världen upp och ned få natten till dag
och vintern till en skrämd råtta ingen här
kan med att bry sig om

Ord är så stora, de vill växa
sig större än kontinenter och
världsoceaner, de vill ta sig ut
mot galaxerna i fjärran, de vill
allt så ofta de kan, men bär
nästan aldrig allt det stora
som de vågar lova

Ord är så många, de vill så
mycket, vara överallt och
säga allting så klart, tydligt
vackert och skönt som de
bara klarar av, istället säger
de mer än någon frågat efter
världen och dess verklighet är
byggd efter andra strukturer än
vad orden dansar efter och när
de till sist gjort sitt är det bara
tystnad kvar

...

I tystnaden en rymd, där stjärnor
planeter, ljusår och kometer alla
viskar mitt namn och novemberkylan
kryper i min hud, jag vet med mig att
tänka att om du fanns med mig en sekund
i en stund som den här, om din hand fanns
att falla i min skulle jag aldrig någonsin
ha skäl att vara rädd

Sedan en verklighet där rymden är dagar
efter dagar med sysslor, plikter, människor
och känslor att ta del av och besegra
insikten hur allt är så mycket svårare utanför
en poetisk bild, här kan orden göra vad de vill
sekunden efter blåser de likväl bort, iväg till
andra sorters riken, de spelar ingen verklig
roll och ändå är orden allting
som jag har

Ja

Jag vet att jag liknar en dåre
när jag ständigt upprepar min
subjektiva sanning, men du
kan göra vad du vill, du får
tycka vad du måste

Du är ändå det vackraste 
jag har makt att känna till 
du är ändå det ljuvaste jag 
fått ta del av i min värld
du kommer nu, och så
 länge jag kan se vara 
det jag vill att min sång 
ska handla om 

Sedan får orden blåsa vart de vill
vara så tunga eller lätta som de nu
behöver vara, min sång är min och
bara min och jag är din

och bara din

         

Jag Hoppas Att Din Hand Har Fattat Lyckan (Cause)

intro

Cara min kära, ömma cara
själva Skönheten så som jag
ser henne i sin rena, mest
destillerade gestalt, cara
jag vet hur vi båda hatar
det sätt som jag låter
orden cirkulera kring
den suddiga person du
var i några dova höstdagar
en hel evighet från nu

I

Men

Cara, dagarna häromkring är
filéesteiska spjut i min vänstra sida
jag vill bryta deras ryggrader
slita ur deras ögonglober, se dem
tigga om nåd på blodstänkta trottoarer
jag vill sticka en kniv in i deras veka liv
och därefter få dem att tugga sönder
deras egna inälvor

Dessa dagars struktur är en
kasserad spya från monster utan
erkänt namn, Cara, om jag visste
att det var hit jag skulle gå när
min lycka stod som allra högst
hade jag huggit av mig mina fötter

Cara, jag behöver få sagt
att jag tog din hand i min
inte för att få känna hur din
värme strömmade över till
min lamslagna kyla utan för
att fåfängt söka hindra att
den spruckna värld
jag fötts till skulle resa
sig bort, rymder alltför
långt ifrån min förmåga
att syna verkligheten

Jag tog din hand
i min inte för att tvinga
in andra människors lycka
i mina trånga cirklars sfär, nej
utan för att se ifall det ömma vackra
livet kunde med att le mot en sådan
stackars sate som jag alltjämt kände
att jag var - Cara, jag tog din hand i min
för möjligheten att få vara något annat än
en stapplande undermänsklig dåre- jag tog
din hand i min för längtan att få betyda
något också för de varelser som får
solen att gå upp morgon
efter morgon

II

Cara, två veckor innan nyår tappade
jag min sista dröm i rännstenen, hon
flög till Estland utan skuggan av ett ljud
lämnade mig kvar vid scenen full som
ett ägg, tommare än jag någonsin varit förut

Cara, jag pratar med heliga män, jag
ringer i alla kyrkklockor jag finner, men
Mose säger åt mig att det inte är hans
problem om en laglös träffas utav olycka
och Elia påstår att han inte känner igen
min dialekt eller min typ av ordval

Cara, jag ser hur råttorna
dricker sig fulla på champagne
jag ser hur flickor i neon tar
in på smutsiga hotell, de säger
att de känner mig, säger att jag
ska stå för allt, att jag kommer
snart för att betala alla skulder    

Cara, jag är ett avbrutet asplöv
jag har försökt att dränka solen
i alkohol och vattniga droger, de
vänner och fränder som var mina
har blivit främlingar som kräver
mig på liv och lem om jag
nämner deras namn igen

De får mig att vandra tillbaka
till gamla tiders gathörn för
att se vad som har hänt, men
ingenting finns kvar, vandalerna
har inte lämnat sten på sten
det finns noll och intet
kvar att ta på så jag sipprar
därifrån, för mellan varje gatsten
finns ekot av din doft kvar och
jag säger dig, minnet av vårt skratt
klingandes i luften är det enda jag bär
med mig från denna sönderbrända stad

Cara, jag har upptäckt hur hjärter dam
sedan länge tagit första bästa tåg
som lämnade centralen och med henne
också all anledning att vakna
nästföljande morgon

Men jag säger dig

Jag går ändå upp
när solen väcker mig
om så bara för att
vattna blommorna
som finns kvar
vid vägrenen

outro

Cara, tusen dikter till
och tusen mil genom
himlaberg och dödens
form av dalar, jag är van
men min hud bränner ännu
som besatt, förlåt mig mina cirklar
och glöm aldrig att det i högsta grad
är tillåtet att leva ett liv som enbart
andas vår och vacker lycka  

också för de stackars
satar som de kallar
människor