Och Haven Ropar

Bär ner mig till vindarna
låt mig gå ut på yttersta
bergsspetsen och vråla

Ge mig din styrka och
din tyngd, få marken att skallra
himlarna att krossas mot varandra
ge mig vad jag hungrar och törstar
efter, ge mig vad jag trängtar och längtar
efter säg bara ett ord och min värld
skall vändas uppochner

Är så trött på töcknet och dimmorna
där andarna bor och mumlar sina böner
utan riktning eller längd, utan doft eller
någon verklig spänst, jag känner dem
har hälsat på dem alla, jag har gästat
deras länder, suttit vid deras bord
men ingen av dem ler och deras
mat smakar jord och fuktig aska

Åh

Ge mig substans, gör mig solid
sänd elektromagnetiska fält
över hela min existens, gör det
du behöver, slit mig i stycken
ta ifrån mig allt jag har och är
vrid mig ut och in, bara du
svarar min otåliga själs
bultande begär

Ja, jag skall vänta
ytterligare en dag
en månad, år, decennier
sekel om så är aldrig
att jag vacklar tillbaka
till mitt forna aldrig att
jag vänder mig från ditt
ansiktes ljus nu när jag
ser, ser, ser

Jag ska lugna mig och träna
mig i stillhet och i strävan, men
du kan inte hindra mig att ropa
ifrån bergen ta i med all världens
röster från denna tid och in i nästa

I det namn som är ditt vill jag kasta
det berg jag står på ut i havet och
därifrån vidare i rymden vill ta det
korn av sanning jag funnit i din jord
för att explodera fullständigt

Explodera Batteria
ut till floder utav Liv

Sadrak, Mesak, Abed- Nego

Vi jagar skor till
djävulen men hittar 
förstås ingenting det 
mörknar över stan du 
säger att du har slutat 
vara rädd att du lärt dig 
att de kan morra de 
kan vråla men de kommer 
aldrig närma sig, de är fega kräk 
med världens skatter kring halsen 
med en lukt av död efter sig 
vart de än går 

Vi jagar istället drömmar 
över gatorna men de 
är för flyktiga för oss och 
vi får inte fatt något av värde 

Vi ser en blåblå himmel 
ovan allt som inte är till för 
någon av oss två, men 
vi kränger oss in, det 
ljuder en sång i mitt bröst 
och jag hinner inte andas 
förrän något i mig dansar 
iväg till himlagränserna 
och slår in allt av 
glas jag hittar

Och det gör ont jag 
kan inte tro att livet har 
plats för nåd jag åker 
iväg så fort jag hör en röst 
av guld och purpur flyr 
varenda sekund som glittrar 
och väntar på fisken väntar 
på smällen väntar på att 
det stora ovädret ska komma 
hem och finna att min talent 
ligger nedgrävd 
och gömd 

II 

Vi köper oss en resa 
till Venedig men ser ingenting 
annat än plastiga turiststånd 
och du pratar om att livet inte 
kan visas upp med diamanter 
och kontokort att den 
äkta versionen 
-
den som
sjunger
vid tronen
ständigt och
åter sjunger
vid tronen 

Gömmer sig i calle- gatorna 
umgås med råttorna sover 
i skuggorna och väntar på 
att människorna ska sluta 
spegla sig i solljuset ja 
du säger med dyr och helig röst 
att ett äkta liv skulle skjuta ner 
alla dessa varelser om 
det bara fick lov 

Och jag jagar över haven över kontinternena
hittar inte mina andetag men jag har bråttom 
till att ställa mig upp och visa mig värdig 
vi letar skor efter djävulen eller så 
söker vi efter sätt att lyda världens 
konungar utan att drunkna i skam 
och du ser hur de tänder ugnarna

Trots min flyktfågelsbenägenhet 
hör jag en röst som frågar 
kan du ställa dig upp när 
alla andra bugar kan du 
följa när alla andra backar när 
bergen stiger över horisonten 
klarar du då av att 
gå över dem 

Och jag ser på mina späda 
spindelaxlar tänker nej 
men samtidigt vet jag 
ju samtidigt vet jag 
ju allt om dig ja 
och så hör jag än 
en gång hur vinden 
inom mig vänder 

Jag är brännmärkt och jag vet 
att varken durban dallas eller 
donsö kan skydda mig från 
dig det är ett märkligt liv
det är ett märkligt krig 
och om gryningen ser 
jag frontlinjen närma sig 
med en vänd vind och 
en skrämd djävul 

och jag tänker: 
jag har hans skor.

Kärleken I Bläck (Eller En Krönika Över Hockeysemlors Poesi)

intro 

Stenkast från järntorget
står en poet med änglar
i sitt hår och dess röster
på sin tunga, hon lever ut
sitt liv på scenen med utsökt
fulländning formar sina dagar
i dikters linjering på ett sådant
sätt att alla som hör häpnar
och med lätthet skänker
tio komma noll poäng
gång efter annan

I den månghövdade publiken
sitter en pojke och inandas
varje ord, varje gest i ett försök
att inympa allt i sitt förråd, i sitt kropps
språk- med allt språkligt gör han så
för han har redan hunnit inse det fysiska
rummets begränsning, för att få rum
med allt han önskar vara krävs det
alternativ behöver han söka
bli evigt alternativ

Och på ordens udda väg gav han sig ut på vandring
hittade så en rastplats vid namn Sockerdricka
där allsköns medvandrare lyckats ramla in

I

Tillsammans med tonårspoeter med språk
byggda av ordformer för stora för att få
plats i klassiska versmåtts klädedräkt
i ordnade diktformers ramar, språk av
sådant slag som oblygt fläker sig ut på
alla känslostormars äkta vingslag
för att få landa i de hjärtan
som är villiga att lyssna

Tillsammans med äldre vandrare
som med tålamod och kunskap
visade upp hantverksvisdom efter
hantverksrikedom på hur vägen
blir simplare, enklare att till sist
hämta goda sorters frukter utifrån

Tillsammans med alla dessa skilda
människoväsen frossade pojken i
livets alla känslor, blev upprymd
förskräckt, jubelglad om vartannat
blev förälskad i allt från kommatecken
till rena gudaväsen tills det till sist
blev dags att vandra vidare

och då med ett språk
kapabelt att bygga
världar uppå

II

Inte för att världen
i sig brydde sig ett smack
medan änglapoeten fortsatte
att vinna scen efter scen förlorade
pojken nästan allt som fanns
i ordförrådets ryggsäck

Där var två språk som en gång
vistats på en och samma scen, nu
komplett olika varandra- ett som erövrar
allt den någonsin ser, ett som backar sig
ner till sovkammarens byrålåder
och skulle där utan tvekan
med lätthet somnat in

Om inte en gestalt långt, långt senare
med givet namn Gud kommit
in i sovgemaket och bett om
ryggsäcken som gåva

Om du vill

hörde pojken

III

Så kan jag omvandla 
det du äger och har och forma det till guld 
något värt att teckna mitt ansikte på jorden
-
det kräver dock en del, dina ambitioner 
som din ärelystnad till att börja med
men också ditt liv och sedermera 
också din död, ja, min son, allt 
det du erövrat och vunnit
önskar jag att få 

Pojken häpnade
och tog emot med
en mun öppen som
en fisks visserligen
men i resten av hans
ords vandring blev
hans ständiga uppgift
och mål att i allt söka

Skildra
Kärleken
I Bläck

Nu Har Visheten Dukat Sitt Bord

Ovanför dina ögons räckvidd
alldeles intill dina drömmars 
källa bor ett särskilt sorts landskap
där finns ett bord, ett dukat bord
med allt vad du önskar och begär 
-
där står tillrett all ditt 
hjärtas stilla lovsång
all din inre hungers föda 
din yttre längtans dryck 

Invid bordet står den vidunderligt 
vackra Visheten, klädd i blodrött
siden och vitaste bomull
hon ropar över nejden
genom bergen och under
havens rymd längs med hela
landskapets strukturer inom
känslor och utom förstånd 

Hon ropar efter alla trötta själar 
efter de med hoppet i gyttjan och 
tron bland avskrädeshögarna, Hon 
ropar efter dem med sorgens bitterhet 
i bröstet, efter dem med inte bara brustet 
hjärta utan i allt en krossad livsdröm 

Hon ropar och Hon blåser i Nådens
djupa horn och kallar alla, utan urskiljning 
att ta del av glädjens måltid av 
startskottet in i evigheten

Visheten- med all sin skönhet och briljans 
all sin styrka och sin makt- lyfter sig upp 
mot himlen, slungar ut sin strålglans emot 
skuggans utmarker, leder alla vilsna får 
till platsen de hör hemma vid och när 
änglakörerna lyfter sin lovsång 
är atmosfären snart en salig kakofoni
av himmelska röster i jubelrop ty festen
- Festen har äntligen börjat och
Visheten med sin allt hesare stämma -
fortsätter ljuda sin inbjudan till alla

Allt detta sker strax ovanför din iris spännvidd
i den fysiska världen händer inte mycket, en präst 
en pastor, en trött äldstebroder räcker dig en oblat 
och lite druvjuice och den omtalade magin 
stannar i dammiga kyrkotexter

Tills du plötsligt blundar, av en drabbad 
anledning lyssnar in ett eller två andetag 
och hör en avlägsen lovsång 
någonstans i fjärran
-
du lyssnar djupare, du ser längre 
in i mörkret och som i en dunkel 
spegelbild ser du verkligen Visheten 
du ser Änglarna bredvid, du ser Måltiden 
ja du ser
du ser 
du ser

När du öppnar 
dina ögon strålar 
allt i världen av 
oåterhållen glädje 
och ditt ansikte är ett rent
sällsamt återsken av Fadern  

Släng Allting På, Lilla Tik

Du tystnar
lägger undan pennan
drar strömmen ur dator
och smartphone för att
sedan blunda utan att
andas ett endaste
ord inom dig

När du öppnar dina ögon
ser du in i ditt djupaste jag
någon som ofta skrämt dig
från dina vett och förstånd
men den här gången blir
du inte rädd, nej, du möter
hennes blick till det att hon
slutligen sänker sitt huvud,
samlar sina saker och går
ut genom din dörr

Denna dörr, som världen så
ofta vill passera indragandes
med sina tonårskänslor
sin eufori och sina mödor
sina gudar och demoner
-
Nu har du med mod och styrka
nog att stänga dörren helt, regla
den en stund med dynamit
för att så skapa ett rum för dig allena
och inga andra, ett rum där du till sist
kan i allt utvärdera, berömma
just ditt sätt att överleva

Du vet att du aldrig blivit skänkt en enkel lott
du har levt ett liv närmare gamla tiders strävan
än den nya tidens bekvämlighet du har kämpat
mot din kropp, din själ har vänt sig mot dig
och din ande har invaderats av tankesystem
för stora för din unga ungdoms magra mylla

Men nu
är trädgårdslandet
rensat för en tid
strax börjar det om
det är så jordens rutt
fungerar ett liv utan kamp
är en urvattnad utopi alla
alltid drömmer om, men få
på riktigt faktiskt önskar

Nästa varv ska du ha kontroll
då tänker du ha vägmärken
tydligt markerade på kartan
och om kartan för dig vilse
ska du kunna säga
till dig själv

"Lycka är inte att ständigt ha huvudet i det himmelsblå
utan att få rota sina fötter i näringens grundjord, att i allt
och varje andetag få vara säker på vem jag är och skola bli

och mig själv
det kan jag vara precis
precis varthelst jag hamnar"

Dagarna kommer att gå
även nätter vill avge sina besök
tårar finns fortfarande i mängd
bland ditt förråd men du har
börjat inse det här nu:

Världen kan slänga åt dig
vad den vill, söka döda dig med
allehanda ting, du överlever
allt, har alltid gjort

Ja

Du vet
att du i sanning
kan överleva precis
precis vadsomhelst

Vingar Av Diamant

Vid den röda mattan
under blixtarnas sken
står stjärnorna i grupp
och håller om varandra
de brister ut i ett gemensamt
leende och världen briserar välvilligt
mot dem i exploderande, fyrblommiga färger

Ja, kvinnorna i ögonvrån dansar
och skrattar mot varandra, skålar
i kristallklar champagne och säger:
-
Livet blev visst ganska
underbart drömmarna
slog in och mina
vingar bär

Ja, kvinnan som kan flyga
är vackrare än någonsin och
jag vill fråga henne om jag får
ta med henne ut någonstans, jag
bjuder på allt- vin, smörgåsar
väloljade italienska rätter i tusental
vadhelst hon önskar vill jag så kunna ge
men hon känner inte igen mig säger
att hon glömt mitt namn

Min värld raserar på ett ögonblick
allt blir till en villfaren dröm, längd och
djup blir omvända begrepp, jag kastar
mig vilt mot min längtan och innehållet
i mina skönaste drömmar, men allt
tas ifrån mig, allt slits sönder
glider plågsamt undan

Allt medan kvinnorna av stjärnformat glas
fortsätter att skratta, ljudet klingar högre och starkare
bygger sakta upp sig som en blackbox runtomkring mig
där inne klär de av sig, byter om till dramatiska gestalter
större och resligare än universums själva höjd - de talar
och dånet från deras röster är vildsinta vattenfall
de rör sig och blixten, stormvinden stillar sig
blickar förundrat över det som sker

Evigheten kliver in, visar upp sig
och min enda reaktion är att gråta
för jag vet så innerligt väl att jag
kommer att dö, dö en dag som är
förvillande lik morgonens gryning

Jag går ut därifrån, slår mig ut,
våldtar, klöser mig ut med blod
sölandes bland mina steg sliter
jag mig från rummets kvävande puls
- ut till en värld mer kluven och naken
än jag själv, men jag ser mig inte om
- inte med en blick, inte med
udden av ett andetag

*

En tid, långt senare
kommer kvinnan med diamantvingar
att se mig igen, hon kommer fråga efter
mitt namn och säga att min blick väcker
ett undrande minne hos henne- då kommer
jag svara med ett bistert flin på mina läppar:

Den mannen du minns är död
han lever blott i ett bleknat drömland
som aldrig mer kan hysa hoppet om att vakna
i den här världen lever inte längre jag utan 
själva himlen inom mig- vad än nu det betyder

Ibland ter den sig som 
en mörk, kall, evighetsprydd rymd 
ibland är den fylld med fågelsång 
och ändlöst, varmklätt solljus

sedan skall jag ursäkta mitt babbel
och klädsamt fråga med
min vänligaste ton:

Madame, får jag lov
att så bjuda er på 
ett glas vin och 
lite bröd?   
  

Donsö

Jag och den myllrande världen inom mig
låter vårens första dagar rulla över himlern
utan att röra en nervtråd, låter soldränkta
dygn segla in på gatorna utanför utan att
något i mig ler, utan att jag med en gest eller
baksidam av ett ord visar att jag bryr mig, jag
drar ner persienner och ridåer, höjer tunga basgångar
över alla ytor som syns, låter vintern fortsätta
sitt strövtåg inom mig som om mörkrets tid
och vardag har stannat på repeat

Tro inte att jag njuter av mitt självbedrägeri
nej, jag har bara fått svårt med matematiken
och förståelsen av vad som händer inom mig
jämfört med alla de ting som finns där utanför
vad de har med mitt att göra, vad kan jag önska
mig av dem, världen och jag liknar två förvirrade
dansare som i vart tredje varv förvandlas till
mordiska boxrare som slår ut tänder och käkar
av varandra utan andra skäl än att vi är allmänt
dåliga på att dansa så som seden till ytan kräver

På kungsgatan står Donsös kammarmmusiker
och spelar fram nya solsskensstunder, gatan och
hela den så fasafansfullt vackra staden flödar över
av gyllene ögon och diamantprydda leenden, vintervindarna
stannar av, ger upp, går hem och för en sekund kan en sådan
som jag tro att hundarna kapitulerat och försvunnit, men lyckliga du
det ska du veta att hundar ger aldrig upp, det händer att de avvaktar
väntar in lukten av brand och svartnad kol, det händer att de ger sg av
på andra vägar, det händer att de inte syns på månader och dagar
men lyckliga, finaste du- det finns inte i detta vårt så
plågade universum att sådana varelser ger upp

Nej, vårvind och sommartid
är till för att ge en väbehövlig paus
de skönhetsbaserade oaserna i kampvaron
är bara där för att du inte ska sluta slåss, alstra energi
åt underjorden, jag vet att jag är mörk till skinn och sinne
men jag har mitt svärd fastklistrat vid blodiga handflator
jag har mina galna fågelsystrar med mig i närmaste skog
och om du visste vad vi sett skulle du aldrig ta mitt namn
i hand något mer, om du visste hur våra hjärtan konstruerats
fram genom dessa vintrars famntag kanske du skulle gråta
eller kanske skratta åt vår dårskap, vår svaghets melodiösa textur
lyckliga du, om du inte vet någonting om hundar, eviga midvintersnätter
så skatta din stjärna för ditt mjuka öde och låt oss som jagar i cirklar få
fortsätta med vad det nu är som vi väljer att hålla på med

Donsös musiker maler på
och det är inte för mig de spelar
utan det vackra folket bredvid mig
de utan demoner på axlar och vid knän
de utan feghetens taktfasta marschmusik i blod
och sädesvätska, jag är av ett annat folk
främmande gestaltar på renhetsfolkets
torg och gator och såna som jag ber
inte om ursäkt utan stannar så länge
vi kan och orkar med

Kanske solen skiner på Donsö idag
kanske att stormarna lagt sig för att sova 
och släppt fram den drömlika sommartiden 
också där, kanske nya dagar kommer, jag har
för länge sen glömt av metafysiken, den allmäna teorin 
om alltings sammanhangande logik, jag har sedan länge 
glömt av varför jag tänker på dig och dessa ermbarliga 
vindar när jag kunde göra så många andra saker
sova dansa, bara ge mig av till Moskva 

Donsös musiker spelar på och våren vandrar vidare
över städer, vattendrag och glömda ängsmarker jag blir
aldrig som de lyckliga vill ha mig, men ännu ett tag fortsätter
jag att bli, ännu en dag fortsätter jag se att himlen är blå
och kanske kan jag börja tro att det någonstans
också räcker så

















I ett blåsigt gathörn står Donsös kammarmusiker
och paraderar fram slösande solstrålar ur en
otålig, blankblå himmel, staden är vintertung
och stel, men från ingenstans är tillvaron nu
omgärdad av nypressat gyllenblonda ljusstrålar
världen visar sig som en nytvättad plats redo
för en bortglömd sång i bröstet och om jag inte visste
att jag varit härförut skulle jag vända mig om
och tro att alla hundar bakom mig förvandlats
till fuktiga dimslöjar längs med kustens linjer

Som om ingenting har hänt, som om kylan aldrig
funnits på mina bredgrader, att allt i svart och i brända
klädedräkter häromkring får lov att vara en del av en
brutal, men bortglömd fantasi - om du vill förstå  jag har
så svårt att acceptera att livet är mitt att själviskt ta del
av och och att jag i min tur är en del av livets mjuka
böljningar oavsett om jag cet vad jag gör eller inte

När gatorna badar i guld och havets dofter möter mig
på torgen är det som en ny vär  


Du förstår, jag är en sådan som slaviskt vandrar
vidare, jag snubblar mig fram över evighetsvida
trottoarkanter och jag ber till på gyllengoda gudar
lika ofta som jag umgås med vinterbleka silverandar
jag klär mig i nätter lika säkert som jag väljer att drunkna
i de ljusa dagarna när de kommer till mig, jag har vant mig
vid att vara ett vilset mellanting, ett kantrande skepp i detta
stormande liv, jag har insett att allt blir vad man gör det till
och om man lär sig att inte gråta när man allt sätts i brand,
när man döms till att förlora allt så blir livet ganska snart
en annan typ av dans,. inte lika fylld med skam, inte lika
blodröd svår och