Flickan Med Hjärtat Av På Mitten

Flickan ifrån förr lägger ut sitt liv
på äldre poetissors vis, hon briljerar
det glimrar när hon målar upp en
ouppnåelig likväl fysiskt närvarande
tavla av det euforiskt lyckliga livet
från tiden då varje gata varje hörn
längs vägen rymde ett universum
värt att dyka ner i, bosätta sig vid

Munken är tyst, vet inte hur orden
ska läggas, ifall han en gång ägt dem
har de sedan länge flytt hans sida
istället lyssnar han till flickans skälvande
tal om längtan- hon berättar om pojkar
avlägsna länder, öl och vin som fyller
kropp och själ med glädje och förundran
men bortom hennes ord finns något som
snuddar vid det andliga, ja flickan vidrör
det himmelska utan att veta vad hon gör

Munken är fortsatt tyst, ty han vet hur
ord förstör, endast kan förfula det outsägliga
- det som inte förstås, men erfars, det som inte begrips
men läggs varsamt i vår famn, det kan man inte predika om
så att ett förmörkat hjärta klarar av att se - endast handlingar
kärlekens form av gärningar kan vittna om Den och
Det som står över allt vi känner och vet om

Munken lyssnar ett varv till på flickan som
vrider och vänder på sina ord tills de får
formen av bilder och filmer om den förunderliga tid
som var - han minns och förnimmer smaken
av döda drömmars doft, det rycker i hans kropp
- i allt från fingerspetsar till könet till hans alltför
torra läppar- några ord, får han inte fram
de är allt för stora, allt för futtiga

De rymmer kosmos
och kan inte få fingrarna
runt en myras skönhet      

När flickan sedan frågar om munkens plågsamma tystnad
om varför han sitter där som genomkorsad av oändliga
paradoxer stammar han tyst i någon minut
eller någon timme, fläker sedan ur sig

Gud

Deras minimala universum bävar
tycker han, flickan bara suckar så som
varelser av hennes sort gör inför det
simpla och det stumma - det räcker
inte, vill hon mena - reliker ifrån
glömda tider släcker inte törsten
lindrar inte den brand som brinner
i hjärtats mitt, i centrat av livet
som vi fått oss till dels

Munken svarar nästan med att skrika
gråtande famla efter en förklaring
som lyfter, men deras liv, deras värld
och kosmos runtomkring dem stannar
på motsägelsernas bistra nivå

Vi är i ett tyst, okänt, ondskefull
form av rike, helvetets eldar slickar
ständigt våra händer- de som vågar tala 
om Gud är inte sällan bödlar i nästa andetag
sådana som krymper det förunderliga 
förbittrar det levande vatten människan 
har förstånd att dricka av sig självt 

Likväl rör hon sig
likväl dansar jorden inför 
tanken på det himmelska
och har så alltid gjort 
likafullt står mannat framdukat
på marken varje dag som går 

Hur förklarar du det
skönhetsjävel?

Och det är inte ens teoretiskt möjligt
att svara, världarna mellan de två
kommer aldrig fogas samman 
det sakrala vinet och lovsången
invid paradisets osynliga lyster
går aldrig ihop med det profana
livets enkla allsång intill
ölstävornas gästabud

Det är två skilda storheter
det ena ofattbart och outsägligt
det andra fullt fattbart och så ljuvligt
enkelt att ta del av, men där det första
kanske inte ens finns utom vår fantasi
så är det senare för alltid dömt att dö
- däri formas inga helgon utan
endast maskätna lik i högar

Det förra är evigt, bortom vår existens
men också inbyggd i vår iris glans -
vi kan aldrig få del därav, men det tar
aldrig slut på dårar som påstår att
vi ändå fått till oss det av nåd

Det finns till och med de som
hävdar att det fanns en man
som i allt var både och, att
han bar båda världars rymder
i sin ömt skapade kropp -
ja, jo, det finns i sanning
dårar i vår värld

Nu får munken åter mod att
tala som om han trodde på
sig själv, som om han visste
vad hans liv berott på, varför
han hamnat där han blivit
med darr inte bara på stämbanden
utan i hela sin varelse säger han så:

Detta, min vän från andra tiders dagar 
är mitt enda hopp om sanningen 

Dina bilder, ditt sätt att leva livet 
är mig skönare än mitt eget liv 
men en dag glöms dina bilder 
ord och gärningar bort utav alla
och envar, det är dömt att bli så
det vet vi båda två 

Men dårarnas hopp och tro 
lever rakt igenom tid och rum 
kanske ja, troligen är de bara 
heligt galna men om, jag säger om
de får ha rätt i kraft av himmelsk nåd 
och glans finns det däri, i deras ord 
och vittnesbörd ett liv av liv som aldrig 
kan ta slut, som aldrig kan förstöras 

När sedan universum krymper ihop
till mindre än spetsen av en nålsudd 
då säger jag dig, då är sången från 
deras heliga läppar det enda 
som någonsin hörts ifrån 
askan av vår jord 
   
    

Livs Levande Vatten

Jag kan verkligen
ingenting om kärlek

Men om din kärlek är att likna vid ett hav
så bor jag i dina trygga vikar, lever på dina
fasta klippor, där kan jag dra mig långt inåt
land, jag får forma mitt liv som jag känner
endast nyttja dina källor vid behov
om så är, havet är alltid mitts livs
grundval men jag behöver
inte ens märka det

Men om din kärlek är ett hav
så är du en salt vind som ständigt
kallar på mig, en längtan som bor
i mitt blodomlopp, en lust som vibrerar
i min kropp och som får mina armar
och ben att skaka av otålighet
jag ropar i natten

Jag vill ut

och du svarar

Kom, kom ut och se mina fjärran riken 
kom och mät mina omätbara djup 
tag och ät av min föda, gör mina vågor 
till din mark och låt mitt vatten 
bli din livsluft och din grund

Du ger mig drömmar om magiska skepp
att stolt få stäva ut på, om att få söka
bemästra dina rymder, ge mig av till
världens ände, ja, världens fyra hörn
och där få ropa ut att jag står
i Livets sanna mitt

Åh, vad jag älskar 
dina drömmars doft

Men om din kärlek är ett hav
så är du också en rytande storm
som våldsamt attackerar mina
klippor, du vill omsluta mig
i allt omfamna mig, ja, du vill
rentutav förinta mig
-
Du vrålar att du hatar allt i mig
som inte är rent, oförfalskat
vatten att du ska kasta mig
i det stora, alltigenom mäktiga
som är du, du ska bryta ner allt
motstånd tills jag bara smakar
sol och salt rakt igenom

Ja, din kärlek
skrämmer oss som
bara älskar fåfängt

Men om din kärlek är ett hav
är du ändock oftast ett lugnt
strålande solregn som bländar
med ditt fullständigt gyllene sken
invid din skönhet får vi vila, växa
och varje dag bli mer och mer
till det som är oss själva

Ja, om din kärlek är ett hav
är du en evighet som hela
tiden vidgas, bortom nästa
krök finns ännu lite mer ännu
några dyrbara skatter

Du ropar med förmaning
"Följ mig" och de visa
kastar sig i med all sin kraft
Du ropar med ett skratt
"Kom och se" och du visar
oss dina rikedomar utan slut
och utan ände, ditt stora Allt
som bara ökar ju mer vi törstigt
besinningslöst dricker oss fulla

Du ropar
med en klangbotten
av tusen änglaröster

Sannerligen är jag evig, utan slut
så kom och ta del av varje droppe
vatten som är jag så också ni blir
ett oupphörligt flöde utav 
Livs Levande Vatten 

Shastas Dröm

Vill till eldsländerna
vill till de brinnande
lågornas rike, vill
se stormar, bergshöga
vågor, Leviatan som
kastar sig ur djupen

Vill möta alla vidunder
trotsa alla faror ge mig
ut för att vinna världen
eller trotsigt undergå

Vill se platserna som
sagorna talar om där
legenderna får liv och
hjältarna ges kött och
blod jag tål inte min
trygghet, mina stela
skymningskvällar, på
andra platser leker
man med skarpa svärd
och brinnande bågar
så ge mig min rustning
och låt mig gå

Min barndoms vik får mina
ögon att tåras men jag vill
alltid bortom bergens krön
bortom varje del av mitt inre
vill så upptäcka världen
och få finna mig själv

Se! Hur världen brinner
i fjärran, hur kan jag vara
lugn och stillsam i dess närhet
jag måste göra allt jag kan, om
inte få branden tyst under mina
fötter så själv bli en låga i dess
hjärta, sjunga dess sånger, leva
dess liv, drömma dess drömmar
i en längre evighet

Inte tyna bort i min tröttsamt lugna dag
jag vill bli en saga, en historia, en legend
jag vill ha ballader om mitt mod och
mina öden, vill ha en och flera sånger
om mina hjältedåd och fula fiender
vill ha allt det jag ännu inte äger
här finns intet, så hungrigt
ser jag framåt

Låt mig ge mig av
Låt mig kasta loss
Låt mig möta en morgondag
av brandrök och demoner
jag kan klara av det, ack
jag vill se vart mina gränser bär

Se mot öster, väster, norr och söder
kära Världen och dess mitt, vi möts
i sanning, vi möts en morgon dag

De Rationella

I gryningen samlas de kloka och lärda

de prisar sin smala lycka uppå världens 

stora torg, Vidskepligheten är död
strålar de, äntligen ligger Dumhetens
fader i jorden och njuter sin 

efterlängtade sömn

Ja, under middagstimmens sol 

jublar de med böckers kunskap 

i sitt blod ikapp över att Oförståndets 

skugga inte längre faller över världen 

de ropar ut till massorna om att 

befrielsen är här, kom och ta del

av frihetens alla frukter, låt inget hindra

er från att storma fram på vetskapens 

blomstrande fält och njuta av allt 

som livet har att erbjuda- inga bojor 

inga band finns längre kvar

vänner över världen, ropar de

prisa era lyckliga själar 

Och i aftonstjärnans mjuka ljus
samlas de förnuftiga till fest,
jordens folk ser på när de
hämtar rikedomar ur djupen
skatterna flödar över till alla
som önskar, mirakler sker 

som på gamla tiders vis 

sjuka blir friska

lama går, blinda 

får synen tillbaka 

och de döva hör

-

undrens tid är inte förbi 

gråtskrattar de, utan har 

tvärtom bara börjat

Den underbara festen varar 

tills det att nattens timma slår 

då vandrar de klokas apostlar
undan bort försvinner de
en efter en tills ingen
och inget alls

finns kvar 

Lyckan Som Gestalt

I

Mitt bland lövhögarna och
den gränslöst höga himlen
som glömt att det är novembertider
för att klä sig i juliklänning och sommarhatt
blir Lyckan en förkroppsligad person
lika verklig som Allvaret och Ångesten
varit under tidigare dagar

Hon nyttjar inte många ord
men hon sjuder av himmelsliv
bär en ton i sina händer som inte
är fysiskt påtaglig, men som går att
smaka i luften, som uppfyller minsta
lilla vrå man märker av i verkligheten

Någon säger med ett lövyrligt skratt
att det här får du allt skriva en dikt om
ifall du vågar och kan

Och jag svarar att jag håller redan på
ja, det är omöjligt att låta bli när strömmar
som dessa slår emot mig, den sång mitt
väsen ständigt söker hörs så ändlöst
tydligt här att jag blir alldeles matt
kan endast falla ner i tidens stilla famn
för att märka hur den lösts upp till två
utsträckta händer efter det eviga nuet
som ryms bortom denna värld

Vi måste drömma nu 
måste vi inte? 

Mitt bland lövhögar och palatshöga
himlar färdas vi framåt och alla våra
bekymmer, sorger och besvär
förvandlas till bakåtsträvande
petitesser för små att bry sig
om för små att ens notera
dess typ av existens

Men så kommer det sig ändå
att tidens armar inte når upp till
Guds förlängda nu- tillvaro ens
med Lyckans hjälp, bara kort
därefter kliver vi ur lövhögarna
ner till jordens begränsade livsrymd
men vi fortsätter att kasta alla skrattrasslade
kvistknytten, saligstudsande halmhögar och
fnitterfyllda bladbollar på oss själva
och alla som vi möter

II

Lyckan, hur sällsam hennes fysiska närvaro
än är, stannar för vår skull inte länge i vår
förhöjda närvaro, strax drar hon sig undan
för annat att ta vid, drömkänslan klingar av
hennes sång stillar sin vildsinta klang

Så måste det vara för att våra ömma
jordiska kroppar inte ska sprängas
av trycket från tiden som skall komma
hennes uppenbarelse är ett framtida minne
en dikt om en verklighet som kommer att bli vår

Tills dess vi hamnar där
får vi lov att drömskt dikta
egna dikter om virvlarna hon
skapar inom oss, fånga doften
av himmel hon lämnar kvar i våra
kläder och därefter i varje stund vi
kan, söka lämna doften vidare

Tills dess hon blir vår närmsta granne
är det vi som får vara Lyckans representanter
i denna typ av värld och i varje stund om möjligt
är vårt uppdrag att skänka henne vidare
till den som åter behöver minnas

Minnas den tid
som troget väntar
på oss i det land
som på riktigt är
vårt hemland

Ditt Namn Stavas Ungdomslycka

du tror mig inte när jag säger att jag åldrats

att jag växt förbi min far och alla hans fäder i sin tur

att min ålder kan mäta sig med ekars, med stenarna i skogen

om bara femtio år är ingen av oss kvar
är vi bara sagor och rövarhistorier

om hundra år är också vi en del av ett vasarum
undangömda dammråttor i historiens långa kammare

- min älskling, min vita duva bland korpar
vi är ett andetag i natten, en skiftning i sommarkvällens
aftonbildning, inte mer våra känslor
och drömmar väger inte mer

*

jag vill röra vid ditt hår
pausa tiden i ett mellanrum
plocka dig och mig ut ur
alla sammanhang placera oss
 på en söderhavsö för att
där ta din hand, så sjunga mitt
djups allra vackraste sånger

-

åh, ditt namn stavas

ungdomslycka, men 

jag och mitt skägg  

ska växa sig äldre

än berggrunden och

jag har inte tid med dig

jag har verkligen inte
tid med dig

*

du tror mig inte när jag berättar om mitt långa liv
i planernas värld vecklar jag ut miljonstäder av dagar
den ene mer salomonsk fantastisk än den andre, med
ögon lysande av cederträ och marmor talar jag i timmar
av allt mitt hjärta fylls av när jag sover

du lyssnar inte, hur skulle du kunna, du tittar på din klocka
sneglar mot ditt ekorrhjul, mot din byggda tillvaro av rastlösa val
och omsorg om sådant som inte har något värde då vi dör

vinden blåser i trädkronorna 

och dagarna rasslar ner som 

kasserade brunlöv, ingen av 

oss klarar av att andas, men jag 

djupdyker i din själ för att lämna 

kvar ett märke, något som stannar
kvar när tågen åker för att lämna

inte för att det fungerar
vi ska åt olika håll talar
separata språk och du har
andra ideal, du målar världen
i elektriska färger medan jag
knappt behärskar pastell och akvarell
-
du sliter sönder rymder med din sång
medan jag räds även sakral munkmusik
när vi dricker kaffe i ditt vardagsrum
är det med tiden, världen, kosmos mellan
våra kroppar vi talar, men ingen
hör vad den andre säger   

jag viftar med mina händer, men du tror bara
jag blir galen, jag kysser dina läppar, men du
tror bara jag slår ihjäl dig, jag vill dig inget ont
utan allt gott jag förmår bringa fram ur min spruckna själs
tvivelaktiga djup, men det misstas bara för begär och vridna lustar
-
med ett tidsspann kortare
än ett vredgat telefonsamtal
är du försvunnen och min värld
mer tom än en i luften sprängd nyårsafton

*

jag har hamnat slut
inga fler ord att ta farväl med
 men varje gång jag tror att jag
är färdig med mitt liv står en ny dag
utanför min farstubro när jag tror att
mitt hjärta till sist ska sluta slå dunkar
ett par nya ögon på min dörr
och frågar vem jag är

jag svarar inte som jag borde
jag ljuger mig ordrik för att den fagra nya
inte ska fly och jag säger, varje dikt, varje ny
paragraf blir ännu ett sätt att lura den som
lyssnar bort från min kärnas mitt
till alla jag möter berättar jag:

*

jag är en enkel resenär bort 
från det jag tvingades börja livet med 
jag stannar på min väg gärna på varje plats 
jag ser med sol och öppna armar emot mig
men mitt blod drar mig ständigt mot horisonter 
utav frost och elektriska fält och jag har 
inget annat val än att följa, följa, följa

slänga allt jag äger
säga farväl och hejdå
odla mitt ådriga skägg
och för varje dag som går
bli ännu en dag äldre 

Och Haven Ropar

Bär ner mig till vindarna
låt mig gå ut på yttersta
bergsspetsen och vråla

Ge mig din styrka och
din tyngd, få marken att skallra
himlarna att krossas mot varandra
ge mig vad jag hungrar och törstar
efter, ge mig vad jag trängtar och längtar
efter säg bara ett ord och min värld
skall vändas uppochner

Är så trött på töcknet och dimmorna
där andarna bor och mumlar sina böner
utan riktning eller längd, utan doft eller
någon verklig spänst, jag känner dem
har hälsat på dem alla, jag har gästat
deras länder, suttit vid deras bord
men ingen av dem ler och deras
mat smakar jord och fuktig aska

Åh

Ge mig substans, gör mig solid
sänd elektromagnetiska fält
över hela min existens, gör det
du behöver, slit mig i stycken
ta ifrån mig allt jag har och är
vrid mig ut och in, bara du
svarar min otåliga själs
bultande begär

Ja, jag skall vänta
ytterligare en dag
en månad, år, decennier
sekel om så är aldrig
att jag vacklar tillbaka
till mitt forna aldrig att
jag vänder mig från ditt
ansiktes ljus nu när jag
ser, ser, ser

Jag ska lugna mig och träna
mig i stillhet och i strävan, men
du kan inte hindra mig att ropa
ifrån bergen ta i med all världens
röster från denna tid och in i nästa

I det namn som är ditt vill jag kasta
det berg jag står på ut i havet och
därifrån vidare i rymden vill ta det
korn av sanning jag funnit i din jord
för att explodera fullständigt

Explodera Batteria
ut till floder utav Liv