Pistol

Distans

Vi är sådana med ljusår emellan våra ansikten

jag springer genom mellanrum ifrån alarm

blåljus och smällar ifrån pistolskott 

springer för att aldrig komma fram 

springer för att om möjligt komma 

hem, men allra mest för att komma
ifrån allt jag upplever att du
och dina ögon står för

Du måste veta en sak

en sådan som jag kan 

aldrig bli normal, en sådan 

som jag kan aldrig nå upp 

till några krav, jag är för nätt för 

dina måttband, för lätt för dina gyllene 

vågar och i din blick så syns det bara 

att jag inte är någon som duger

Jag är inte längre någon 

som kan förstå vad du längtar 

efter, du dansar längs med den 

perfekta vackra ytan och jag ser 

hur vi är krypterade koder inför 

varandras händer - när jag går i

dina kvarter mår jag illa, jag spyr 

och jag kreverar, jag vill aldrig bli 

en del av dessa gator, vill inte böja mig 

inför fasaderna av glas, jag springer hellre 

mil efter mil åt hejdlöst andra håll, rusar 

till helvetesbyggnader i mölndal och i båstad 

än stannar ännu en sekund i dessa palats 

av platt och plufsig plats - jag vet att jag inte 

har någon aning om vad jag letar efter

bara att det ska vara något totalt och

helt annorlunda från allt jag ser 

här och runtomkring 

Du förstår, jag har ingen önskan om att bli normal 

längtar inte efter att stå uppklädd i perfekta rader

jag jagar efter de andetag som saknas i ekvationen

jag jagar efter det liv som inte kröker rygg, om
jag så ska behöva fly tills jag hamnar ensam 

bland bergstoppar eller hos öar bortanför 

världshaven så är jag hellre där än innesluten 

av en värld med dina ideal och där dina ögon 

ständigt hotar se mig, jag vet inte vart jag ska
men jag vet nu vad som kommer kunna
krossa mig och vem som kommer le 

medan det händer

Du och jag löper inte samma lopp

vi rör oss inte med samma danssteg
och jag har slutat gråta för människor
som ändrar sina färger, jag har varit
i helvetets gränsländer och blivit utsparkad
därifrån, jag är inte rädd för sår eller några ärr
något mer, jag kan inte skämmas för mina sprickor
och skeviga skavanker, nej det jag fasar för är ytan
och de såphala glastaken, det jag fasar för är tystnaden 

och den perfekta stumheten, allt jag inte klarar av
att vara, inte mäktar med att leva upp till 

Jag är inte rädd för dig och dina blickar

jag är inte rädd för din värld och dina 

sorgliga val, jag har inget eget
universum att ta till, men jag
har en helt egen längtan, nej
jag har inget eget universum

- men jag har en bergfast
vilja om att jag aldrig
aldrig någonsin kommer
att bli lik någon som
liknar dig  

Tänd strålkastarna

Om du kommer hit ska jag
förgöra dig, om du kommer
hit ska jag slita dig itu
om du kommer hit ska
jag förinta allt du är

Om du kommer hit ska
du bli till intet och till ingenting
varken sten, benflisor eller
droppar av ditt blod ska
få lov att finnas kvar

För dig är jag svavel
och vidöppna käftar
av eld, ja för dig är jag
en armé, jag är pansarvagnar
granater och tusen gånger tusen
soldater att välkomna dig med

Dessa gator är vårt slagfält
och rör du mig igen ska du
få se vad döden är, rör du mig
igen ska du få känna hur skräck
kan kännas mot ens hud

Om du kommer hit ska
du få smaka på mitt hat
om du kommer hit ska
mörkret släppas löst

Om du kommer hit
så svär jag att du ska
få lära dig vad som
skiljer liv från död

Du ska bli till en
krälande mask
ett krossat kryp
mot asfaltsmark

Ja, om du kommer hit
ska du bli till noll
och ingenting

Och du ska få ångra
att du någonsin känt
till ens skuggan av
mitt namn

Moln och Majdagar

Sara

Rädsla är ett ord som klibbar
som klänger sig fast vid luftstrupar
och bröstkorgsutgångar, ett ord
som slänger ut ben vid mållinjer
såväl som vid startskott, som är
iskall tystnad när ljud behövs
som allra mest, som är ett
öronbedövande dån när alla
fibrer i ens kropp önskar lyssna
efter sången hemifrån

Vi måste tala om rädsla
sara, om molnen i fjärran
och hålen inombords, tala
om sådant som riskerar göra
ont och frysa blodet inom oss
monster vill finnas överallt
också i det vackra
som är vi

Sara- jag är en hemlös idiot
min barndoms kläder har
jag slitit av mig, min ungdoms
dräkter luktar rök och billig fylla
vuxen har jag inte klarat av att bli
jag förstår mig inte på vart det är
tänkt att jag ska gå och vem det
är som jag har råkat bli

Så lite i dessa dagar är något
jag kan med att se i ögonen här är
främlingar med skuggor framför ansiktet
och med Babels tungomål i bröstet, här är
förvirring och tusen frågor utan några svar
här är hemlöshet, en storm i luften
och inga säkra skydd i sikte

Jag vet inte vad jag kan göra
lejonen vandrar sig vilda runt
min dörr, om jag flyr och rusar
vart än tygen håller så sliter de mig
snart i lika många bitar som min rädsla räcker
om jag stannar still i båten och ber de fåfänga böner
som jag känner bågnar dörren snart av spända klor
jag är fast utan rätt och riktig riktning, ja, jag vill i sanning
bli hel och verkligt vacker, men den dag då detta mäktar med
att ske har inte vaknat ännu, det är mig så ruskigt plågsamt klart

Jag svamlar
men vad kan jag säga
jag vet inte varför eller hur
jag är så vacker för dig, men
sara, jag ser hur dina ögon
skrattar när de ser mig, jag
ser hur dina axlar slappnar
av då mina händer möter dem
och om jag får, om det är möjligt
vill jag så gärna vara vacker för dig
så länge möjligheten räckes mig

- jag vet inte vem jag är, men jag
vet att jag är din, jag vet inte vart
mina steg ska vandra, men om mina
fötter snuddar dina i några av Majs milda
mjuka dagar så vill jag stanna mina allra
värsta tankar, säga åt dem att tystna
och vara stilla, säga att än är inte
tid för sådan plågsam oro

Jag ser molnen torna upp sig lika tydligt
som någonsin du, livet är min fiende och
om det finns sätt att misslyckas och tappa
sina vapen så kommer det att ske för en
sådan som jag, det enda jag vet om världens
vägar är att de är till för att få en att falla
till för att få en att förstå att man inte är
så stor som förvirringens söta danser
kan förmå en till att tro

Molnen finns och kommer bara närmre
vintern närmar sig, dag för dag också när
vitsipporna vågar sig på att finnas till en
stund, den som gömmer sig i världens
vackra dagar kommer snart att vakna
upp bland idel övergivna fält, jag är
lika rädd som du för allt som händer
här omkring, men sara, jag behöver
skäl för att våga andas

Och sara
när jag ser dig
ser jag ett liv klä
upp sig i vårens
vackraste kläder

Ser en stad bli himmelsblå
och gyllengul, ser vidsträckta
promenadvägar i cirkelspiraler
kring de skönaste av samtal

När jag ser dig ser jag skratt
stora som segelvindar svepa in
över min kust, jag ser så många
sköna ljuva dagar att jag inte
vet vad jag ska tro

Jag är här på denna arma jord
för att lära mig att älska, att följa
en av alla kallad dåre till en plats
jag ännu inte känner, det enda jag
vet om denna smala väg är att den
gör ont och att den är för svår för
mig att gå, men sara, jag har intet
och inget annat val än att försöka
och sedan försöka igen

Utan den som gett sitt liv för de dårar
som fått för sig att tro är jag ett ensamt
rö för vinden, ett halmstrå utan tanke
utan kärleken som vinner över oktobers
mörkerstunder finns ingenting värt
besväret att fåfängt finnas till

Sara, vackraste, ljuvaste, skönaste du
gå med mig här i maj om du skulle vilja
om det är dig möjligt gå på samma spår
som jag en stund, annars så följ den väg
som anden leder dig

Jag vet ändå att allas 
våra egna vägar till 
sist leder till samma 
källas centrum     
   

Någon Som Jag Känt

Vi dansar på taken
och tiden dansar med oss
jag är en tom spegling ifrån
gamla världar för dig, du
en avlägsen albatross i mina ögon
och härifrån tar det tid för oss att falla
men jag hoppas och jag vet att vi
snart ska åt helt olika håll

Imorgon väntar himmelsvidder
en färd ovan moln och bergstoppar
du ska till universums östra kust
och du ska aldrig låta världens dalar
få dra ner dig, du ska aldrig landa i träsken
som tillhör mig och mina systrar, du ska
alltid vara av annat skrot och korn, ja
jag hoppas du alltid ska få
komma dit du vill

I andra dagars taktslag
ska vi mötas mellan gathörn igen
du ska ge mig en kyss eller köpa mig
lunch och jag ska se hur rymdluft känns
mot handflator, i andra dagars tidevarv
kanske vi möts på Los Angeles soliga
balustrader, där ska du blända mig med
ett galaxstort leende och jag ska se hur
världen får plats mellan dina fingrar
i andra dagars uttryck ska du se
hur långt det är mellan
din värld och min

Nu är vi fortfarande levande
som en dröm mellan taken
och vi växlar perspektiv och
avsmakar andetag, vi möts på
franska cafén och bakom undangömda
teaterscener, vi röker oss yra i förortskvarter
och jag försöker minnas alla lyriska detaljer
som finns i dina fotsteg, försöker minnas att
det är stunder som dessa livet här är till för
också i dagarna av lera

Imorgon väntar nya startskott och
livsform på knivseggar imorgon gäller
det att veta om man är tillräckligt mycket
varelse för luftryck och hisnande höjder
om det finns tillräckligt mycket av en
för att man ska bestå i drömmars
kungadöme eller istället se sig falla
ner till högst reella marknivåer

I andra dagars taktslag ska vi inte
känna igen varandra, jag ska vara en
unken stank från ingenstans, du en av
alla dem jag murar in i väggar för att
slippa se, i andra dagars taktslag läser
jag om dig i blixtrande tidningar och du
om mig i torrsmakande utredningsrapporter
i andra dagars livslängd är det ett universum
mellan oss och jag hoppas det får innebära
allt som du förtjänar, jag hoppas innerligt
att du är en av de som får lov att flyga långt

Vi dansar och världen rasar runtomkring oss
det går så fort att falla ifrån höjder, vintern
hittar oss så mycket snabbare än vi klarar
av att inse, men vi dansar som om vi aldrig
någonsin ska bli äldre, vi dansar, hittar till
glömda kvarter och gator utan namn
ännu ett tag är världen är på paus
och rymden alltjämt stilla

Snart ska allting vakna
och du inse hur skild du
är från allt som är av mig
och mitt, snart är det ett
universum mellan våra händer
och ett helt liv mellan de sekunder
vi delar på tusen slottstak i oktober    

Snart är vi ett du
och jag och snart
är tiden över, snart
är jag bara ord på
ett vykort och du
en stjärna bland
himlarna, snart får vi
veta vilka vi egentigen
var, tills dess är det bara
att försöka falla med stil

Encore Fois (At Your Door)

intro 

Jag är en förfallen poet
utan ord eller någon form
av riktning, jag är en hemlös
vindskugga fast i dagar utan spår
allt jag ser är likt en skimrande chimär
allt jag känner riskerar vara av bluff och
uppblåst båg, allt som kommer ifrån mig
och mina håll är värt att slänga bort

I

Men jag säger dig
att jag så hett vill strimla sönder
världen, sprätta upp natten och dess
systrar, förvandla mörkrets strukturer
komplett och helt igenom, jag vill
omvandla alla himlens stjärnor om
och om igen, jag vill göra om allting
vackert världen ger, totalt och helt bygga
om det liv vi alla tvingas andas för
jag säger dig, i denna stormens hetta vill jag
spränga sönder kosmos, storma sönder alla
världens himlar tills de alla faller samman
i detta kaosets virrvarr kunna krossa alla hundar
alla monster, troll och fåglar, vill förinta allt jag ser
och om möjligt sedan vakna upp som någon
form av bättre man, en solidare varelse
av ljusets mitt och centrum

Men jag säger dig aussi
mitt i detta livets tunga textur
är du som från en annan dimension
en safir utan möjlighet att krossas
av det mörker som jag känner
du och ditt är av annan karaktär
än resten av min värld och jag, min
handfallna poet får famla efter ord
av rätt och rimlig storlek, men i all
enkelhet vill jag också kunna säga
att sättet du gestaltar glädjen
för mig i denna typ av liv
hur du så lätt förmår det
det ändrar någonting

Jag säger dig, det händer titt som
alltid att jag önskar saker annorlunda
jag vill kunna förmå mig att ge och dela
himlarymder av glädjerusig lycka, ge
och dela klipphöjder av trygg stabilitet
vill förmå mig att gå femhundra och
åter femhundra mil om du så bara
bad mig, önskar mig att vara något
annat än en handfallen poet utan
förmåga att ens stå på mina
ömkligt skrala ben

Vill vara någon vars ord
inte i ett luftdrag förvandlas
till dimmigt falska gitarrackord
om jag så formulerar  hundratalet
klyschor i en och samma melodi
förändrar det ingenting världen
går i samma hjulspår, en sådan
som jag lever samma dagar, en
handfallen poet ändrar inte
ett finfördelat gram på livet
vi är satta att leva för orden
som han finner förblir
ändå alltid ord

outro

Men jag säger dig
om jag nu bara är till
här på jorden för att
pussla krystade ordföljder
på rad, då är det du som
för nu och ytterligare en tid
får vara föremålet för min
kanske alltför vilsna sång
         

Och Du Är För Fin För Verkligheten

Ord stannar försvinnande ofta
vid tröttsamt förvirrade bokstavskombinationer
utan relevans eller sanningsdimension, de är för små
och alldeles för skeva för ett sant eller enkelvackert
budskap, ord känner sällan igen verkligheten som
den är, en verklighet jag själv inte mäktar med att förstå
jag vill så ofta ändra allt jag ser, plocka ner solskenet
från himlarna, samla in den vilsna vårvärmen  i min
innerficka, på alla sätt försöka få världen mer
begriplig, mer rimlig med mina drömmars
sätt att leva och fungera

Jag vill få omfamna essensen
finna den underliggande texturen
i existensens samlade skönhet
vill kunna lyfta all min poetiska
styrka för förmågan att verkligt
och precist kunna fånga vad jag
ibland så tydligt ser hos dig, men vårt
livs strukturer är av sådan art som
vandrar vidare att bry sig om en vildsints
poets visioner är ett säkert sätt att slösa tid
hans känslor av att drunkna i ljusblå ögon
eller paralyseras av ambitiösa händers
förunderliga existensförmåga kan inte få lov
att spela roll, det är en tid för vett och sans nu
det är tid att vara så som livet och tidsandan kräver
av en och hur orden och drömdofterna gestaltar sig
då kvällen somnat in till fördel för en vettlöst vaken natt
har inte rum att vara av vikt i dagar så som våra

Jag vill inte vara en sådan som
binder sig vid vad som käns och syns
vill inte stanna som en främmande
vulkanvind inriktad på destruktivt
och lättjefullt kaos. men det är fortfarande
så att i ett neutralt perspektiv är du likafullt
andlöst vacker för mig. du är en magisk morgon
du är en oväntad sommarvind kring oktobers
smala bakgator, du är som hämtad från en
annan existens och även om sådana ord inte
är till för mig att yttra så är de fortfarande
sanna, både nu och så länge det finns
någon vaken nog att se så att vi
och världen fortfarande är till

Sedan är inte vi varelser
byggda för att kunna kläs i ord
hur stora och svävande de än blir
är vi alltid större, vackrare och med
vidare värde än de någonsin kan med
att uttrycka, allt jag vill säga och mena
fastnar i en meningslös mission att ens
ha en chans att komma nära sanningen
- så också jag får inse att det ibland
är bäst att stanna till inför livets
sköna dimensioner för att
där bara tystna

Låta klichéerna vara osagda
någon annanstans än här, vara tacksam
 för det just jag fått se och känna inför dig
och dina sidor, låta världens verklighet sedan
vara så skev och underbar som den måste få
vara och därefter hoppas att vitsippsträden
ska blomma igen också  när solen och hans
horisont förlorat sig i vinterns alltför långa land

För jag vet att så länge en
sådan som du finns häromkring
så vill jag inte vara rädd

Det Skadar Inte Att Försöka

I

Jag skriver ett brev till påven

om situationen som den nu

råkar befinna sig i all sin 

obskyrskeva skenglans 

i all sin märkliga nymodighet 

Jag skriver om sjukdomar 

och tillintetgjorda fikarum 

om blodröda fåtöljer med hat 

och illvilja i blickfånget, skriver 

om människor som fått livet urblåst 

ur hjärtat och glädjen förvisad från njurarna 

jag vill fråga honom om det ska vara såhär

om det här verkligen är acceptabelt, men 

inser att påvar knappast vet mer än någon 

annan här på jorden om verklighetens 

obegriplighet, att också påvar kan gråta 

sig till sömns utan att förstå vad det är 

som händer längs med realitetens oceaner

också påvar kan uppenbarligen känna 

att nu får det banne mig väl 

vara nog och alldeles 

tillräckligt     

Jag berättar istället om nya nyanser 

av sofistikerat smutsgrått som befinner 

sig överallt i luften, grått av en sådan art 

som kryper längst in under huden, förvandlar 

dagarna som går till en asktom tröstlös sörja

jag berättar om den fortlöpande paniken i blodet 

skildrar de kvävda skrikens strukturer, de som säger 

att jag inte är en varelse som kan med att räcka till

Jag pratar vitt och brett om vargarna som bor 

i ventilationssystemen skuggorna som skäller 

ut mig varendaste gång jag söker likna 

människorna på gatan, varje gång 

jag försöker gestalta den vardagliga 

lyckan i den typ av levnadsdagar 

som blev tillägnad just mig 

Jag skriver att jag längtar 

sönder mig till bristningsgränsen

efter det som har makt att förändra

att det river, sliter, drar i allt av mig 

som är byggt av nerver eller någon 

form av känslighet, jag brister ner 

till glödande stenkol om vartannat

raseras av iver efter kaos, massiva bomber 

eld, rök och skyfall i mängder- efter allt som 

kan få dessa städer att krevera och försvinna

Jag vill få en ny värld- 

barnsligt och jungfruligt 

ren från allt som liknar oktobers 

form av ångest novembers version 

av klibbig rädsla, jag berättar om 

mina drömmar- att de är lika sköra 

som uttänjda snökristaller, lika vaga 

som vårnatten sekunden innan gryningen

jag berättar att de sjunger för mig innan 

det att jag orkar med att vakna - att de 

säger mig att det kommer en ny tid

en tid inte full av liv, men skönt 

och vackert präglad av färska 

somrars solljus

Med förföriska röster 

hävdar de att det är dimdagarna 

som på riktigt äger illusionens klädedräkt

att det är deras tid som är den som är utmätt 

och färdigspikad, de säger att det kommer ett liv 

när de är förvisade från min närhet och levnadsform

att en dag ska lyckan bli min, inte rosenröd 

och regnbågsskimrande, men lika levande 

och verklig som en kännbar sten i skon, lika 

existerande som hundraåriga ekar 

längs med skärgårdsstigen 

II

Jag skriver brev till påven och hälsar att jag saknar honom

att jag vill leka vardagsliv med honom så snart han orkar 

igen, att jag är livrädd för verkligheten, men om vi gömmer 

oss i filtar vävda av barnsliga fantasier kanske det kommer 

att fungera, jag säger att jag vet ju hur rädd också han är 

om morgonen för alla skrämda hundar som ska be honom 

om det han inte klarar av att ge, jag inser ju att det 

får honom att vilja åka till Hades eller Pluto, bara 

frågorna och de bedjande blickarna inte når honom

jag hälsar honom att det är okej, att man får 

vara rädd, att man får känna sig mindre 

än en vilsen elektron 

Också för människor med hela världen i sin hand måste 

det vara okej att inte vilja leva enligt normens alla stadgar

jag hälsar att livet bara inte får lov att vara reducerat till 

en tröstlös kamp, att det är då dags att protestera, om livet 

var till för de enhetligt dugliga skulle det upphöra att existera

i all form av relevansgrad, jag hälsar honom att vi måste 

hitta ett sätt att tolerera verkligheten för vad den egentligen är 

- att vi behöver upphöra med att idogt lura oss att det

är perfektionen som vi lever för, ja jag säger honom 

att det kanske inte går att tänka om- varelser som vi 

är säkert fast i ett förrädiskt ekorrhjul

men påven, säger lilla jag 

det skadar verkligen 

inte att försöka