Moln och Majdagar

Sara

Rädsla är ett ord som klibbar
som klänger sig fast vid luftstrupar
och bröstkorgsutgångar, ett ord
som slänger ut ben vid mållinjer
såväl som vid startskott, som är
iskall tystnad när ljud behövs
som allra mest, som är ett
öronbedövande dån när alla
fibrer i ens kropp önskar lyssna
efter sången hemifrån

Vi måste tala om rädsla
sara, om molnen i fjärran
och hålen inombords, tala
om sådant som riskerar göra
ont och frysa blodet inom oss
monster vill finnas överallt
också i det vackra
som är vi

Sara- jag är en hemlös idiot
min barndoms kläder har
jag slitit av mig, min ungdoms
dräkter luktar rök och billig fylla
vuxen har jag inte klarat av att bli
jag förstår mig inte på vart det är
tänkt att jag ska gå och vem det
är som jag har råkat bli

Så lite i dessa dagar är något
jag kan med att se i ögonen här är
främlingar med skuggor framför ansiktet
och med Babels tungomål i bröstet, här är
förvirring och tusen frågor utan några svar
här är hemlöshet, en storm i luften
och inga säkra skydd i sikte

Jag vet inte vad jag kan göra
lejonen vandrar sig vilda runt
min dörr, om jag flyr och rusar
vart än tygen håller så sliter de mig
snart i lika många bitar som min rädsla räcker
om jag stannar still i båten och ber de fåfänga böner
som jag känner bågnar dörren snart av spända klor
jag är fast utan rätt och riktig riktning, ja, jag vill i sanning
bli hel och verkligt vacker, men den dag då detta mäktar med
att ske har inte vaknat ännu, det är mig så ruskigt plågsamt klart

Jag svamlar
men vad kan jag säga
jag vet inte varför eller hur
jag är så vacker för dig, men
sara, jag ser hur dina ögon
skrattar när de ser mig, jag
ser hur dina axlar slappnar
av då mina händer möter dem
och om jag får, om det är möjligt
vill jag så gärna vara vacker för dig
så länge möjligheten räckes mig

- jag vet inte vem jag är, men jag
vet att jag är din, jag vet inte vart
mina steg ska vandra, men om mina
fötter snuddar dina i några av Majs milda
mjuka dagar så vill jag stanna mina allra
värsta tankar, säga åt dem att tystna
och vara stilla, säga att än är inte
tid för sådan plågsam oro

Jag ser molnen torna upp sig lika tydligt
som någonsin du, livet är min fiende och
om det finns sätt att misslyckas och tappa
sina vapen så kommer det att ske för en
sådan som jag, det enda jag vet om världens
vägar är att de är till för att få en att falla
till för att få en att förstå att man inte är
så stor som förvirringens söta danser
kan förmå en till att tro

Molnen finns och kommer bara närmre
vintern närmar sig, dag för dag också när
vitsipporna vågar sig på att finnas till en
stund, den som gömmer sig i världens
vackra dagar kommer snart att vakna
upp bland idel övergivna fält, jag är
lika rädd som du för allt som händer
här omkring, men sara, jag behöver
skäl för att våga andas

Och sara
när jag ser dig
ser jag ett liv klä
upp sig i vårens
vackraste kläder

Ser en stad bli himmelsblå
och gyllengul, ser vidsträckta
promenadvägar i cirkelspiraler
kring de skönaste av samtal

När jag ser dig ser jag skratt
stora som segelvindar svepa in
över min kust, jag ser så många
sköna ljuva dagar att jag inte
vet vad jag ska tro

Jag är här på denna arma jord
för att lära mig att älska, att följa
en av alla kallad dåre till en plats
jag ännu inte känner, det enda jag
vet om denna smala väg är att den
gör ont och att den är för svår för
mig att gå, men sara, jag har intet
och inget annat val än att försöka
och sedan försöka igen

Utan den som gett sitt liv för de dårar
som fått för sig att tro är jag ett ensamt
rö för vinden, ett halmstrå utan tanke
utan kärleken som vinner över oktobers
mörkerstunder finns ingenting värt
besväret att fåfängt finnas till

Sara, vackraste, ljuvaste, skönaste du
gå med mig här i maj om du skulle vilja
om det är dig möjligt gå på samma spår
som jag en stund, annars så följ den väg
som anden leder dig

Jag vet ändå att allas 
våra egna vägar till 
sist leder till samma 
källas centrum