I Min Själs Mörka Natt

Får jag bli galen i din famn papa 

klä av mig allt jag är intill vansinnighetens brant
dra av mig alla dagar som du gett mig 
de av frid och röda rosblad liksom 

de av hård och blodig strid? 

Mina andetag är tunga och jag kan inte be 

jag gråter och skakar när jag vistas i ditt hus 

papa, får jag vara en dåre i ditt ljus
eller tål de dina inte det 
får jag hata och förbanna

allt det myller som bor inne i mig? 

Jag är tom, det skallrar när jag rör mig

mina revbens tyngd är allt mitt hjärta bär

papa, när jag ser på dig dunklas mina ögon

mina läppar kan inte längre le, du tycks mig 

som en fruktansvärd djävul, en hånfull gestalt

en pinsam diktator, varför är ditt bröd så hårt

dina fiskar så fulla av vasskantade ben? 

Min mun smakar av Mig och Mitt, vill dränka

min strupe i galla, jag ber bittert om dödens kalk 

om tystnadens stora natt, men papa, du vägrar 

ta ifrån mig några gåvor, du lämnar mig inte utan 

ser på mig med tårar när jag skriker utan vett

Men den kunskap som jag äger den gör mig bara matt

den för mig endast vilse ut till ödemarkens länder 

papa, låt mig slita av mig allt jag äger utav klokskap 

och förstånd stå som ett galet barn inför dig 

hacka tänder utav gråt, frysa intill intigheten utav köld 

för jag fattar ingenting, förstår verkligen ingenting

Jag är enfaldig, rymmer inte längre något, men jag står utan 

nycklar in, papa, i min dumhet smakar din Nåd försurnad mjölk 

din Kärlek är mig möglig och förstenad

Ge till dem som intet har 

till de som fortfarande hungrar

Jag vill inte ha! Jag vill inte ha! 

Skriker jag i min dårskaps fulla blom 

men jag fattar ingenting, förstår verkligen ingenting

Får jag vara naken i din famn, utan tro eller vilja att leva 

i bara skalet som jag föddes i och som inte går att lämna 

papa, varför är din värld så hård och grym 

ett så skevt återsken av dig? 

I min själs mörka natt så ropar jag

Far, jag fruktar dig 

begriper ingenting 

men ställer mig så 

naken och tom 

inför din tron 

och väntar 

stilla på din 

klädedräkt 

av snö    

"...Sometimes You're Closer Than My Skin"

I

Rymden inflyttad i lemmar
och rötter i mitt hjärtas händer
och i alla tänkta tankar
mina hårstrån mäktar
med att hålla i sin famn

Iskylan som ett bortglömt
andetag mot trasiga läppar
utdömda militäriska taktslag
istället för hjärtats mjuka pulser
vintern har blivit utsträckt till en evighet
miljoner stumma snöflingor kraschar
in i min själs nystädade, ommöblerade
vardagsrum - ja, vintern är evig, kylan total
julen bortslängd och Drottning Jadis giftdryck
vecklar ut sig inom varje por min hud
känner av att den någonsin har ägt

Maj finns inte 
April ligger och gråter i fosterställning
längs med avenyerna, Juli har tagit med 
sig syster Juni i en stratosfärresa ut 
med Plutos yttre kustområden och 
Augusti, Augusti ska vi inte ens
prata om   

II

Du skall vara min hud, de andetag i natten
som värmer min frysta lekamen, du ska
vara en förtärande eld i mitt stankmättade inre
en mäktig vind i mitt hjältemodiga hårsvall
du ska vara en vårbäck, en sommarflod
en ljuvlig orkan som krossar all sibirisk
vintertid som finns på denna sidan
universums länder

Istället är du Månen
placerad flera hundra tusen mil ifrån mig
dina löften är stelnade kratrar som hånler
mot mig i tundrans bleka nattsken. jag vill skrika
med hundra tusen snökristallers glödvita röst, jag vill vråla
gråta och förtvivla, men vad säger att du skulle kunna
höra mig, vad säger att du skulle ha viljan att svara mig

Inget annat finns än denna natt
denna midnattsskyla och då får
jag lov att äta den ur dina händer
som den goda gåva min tro
vill hävda att den i slutändan
är och måste vara

De som trivs bland kyrkans varma stränder
säger att du aldrig lämnar oss, att i töcknets
vidriga strukturer är du som allra närmast
så jag tar dem på orden, gräver ner min vapen
i den djupaste underjorden- säger stilla

Så ta mig
och slit mig
i tolv lika stora
stycken, sprid ut mig
som ett vårdslöst vittne
över världen flå mig och bränn
min hudlösa natur med din
eviga kärleks kyla jag står
kvar genom de prövningar
du skänker, ja i sanning
jag står kvar, så länge månen
tronar bland gudasönerna
på himlavalven ska jag inte
göra annat än trofast och
tåligt stå kvar

Till det att du
väljer att säga
mig Ett Ord  

När Lyktorna Tänds

intro 

Vi är tomma dårar
på flykt i laglöst land
med smärtan och rädslan
som trogna monster på jakt
efter det som känns som oss

Visst är det självklart att jag
kan önska saker annorlunda
visst är det givet utav mig att
vilja livet i andra färger att
jag vill få tillvaron att ta
sig alternativa former

I

Världen brinner och våra städer
står i lågor, allt det vi känner riskerar
att försvinna och jag ser oron i dina
ögon, vill kunna viska att det kommer
vända, vill få äga en sanning som berättar
att det inte finns något ont starkt nog
att kunna ta oss ner till underjorden

Ja, världen brinner och myterna
säger att det aldrig funnits en tid
då lågorna inte slickat horisonten
du har ängslan i blicken när du ser
på mig och jag vet att du önskat
mig annorlunda, att det finns något
i mig du inte känner igen och jag
vill skrika mot den rökförsedda
himlen, jag vill få skyarna att rämna
och universum att brisera, jag är
i sanning ingen soldat, men
är liksom du fast i ett
cirkelformat krig jag
inte kan förstå

Ja, jag vet att vi båda flyr i samma takt
från mörkret bakom oss, bortom höjden
mullrar kanoner och trumförsedda bomber
nedanför dalen ylar stridens demoner och du
är lika skräckslagen som jag, i denna värld är
du lika menlös som den skepnad jag har blivit

Du bygger murar, finner stigar, löser din löpande skräck
med tydliga strukturer, du har hittat sätt att överleva
i en konturlös och meningsfri dimma, men i den
rasande elden runtomkring försvinner också
allt som haft chans att binda oss samman

I samma kaos är jag vilsen som
på ett herrelöst hav och jag lever
av den styrselfria vinden, jag rider
på bergsvågor, på att stundtals vara
större än himlen för att i nästa stund
vara gäst hos underjordens yttre stränder
jag tål inte känslan av att vara bunden
nej jag är hellre på gränsen till existensen
än fångad i ett hånfullt mönster, är hellre
på evig jakt efter skatten som håller
i den hetaste brand än nöjd med kattguldet
som finns vid närmsta vägkrök

Samtidigt brinner världen som om
godheten aldrig dog för att uppstå
och från väggarna av glas och stenhård
diamant finns ingenting att höra, i natten
är det en kosmisk tystnad överallt

II

Du ska veta att jag gärna ändrar mitt
skinn och sättet mina ådror rinner
i mitt blod, när jag ser dig vet jag
exakt hur min skevhet ter sig
och jag skulle ge så mycket för
att bli mer lik dig och det du strävar
för att vara, för att bli någon som du
känner att du litar och är säker på

Vi är i en verklighet som
skälver och slits sönder och
du är någon som aldrig försvinner
härifrån du är något jag aldrig
kommer sluta att behöva

Du ska veta hur gärna jag vill riva upp
mig med rötter och med blod, hur gärna
jag vill rita om kartorna i nerver och på
min slitna hud, vi löper i ett lopp med vargar
överallt vi känner och vi ser, vi är en strid
ingen av oss bett om och jag vet vilka sätt
du slåss på, smärtan och rädslan finns längs
bådas våra hälsenor och jag lovar dig
hur mycket vi än dör ska jag ska aldrig
bli någon som ser på dig med dom i blicken

Jag vet att vi är dårar lika tomma
som omkullslagna glas, vi är sådana
som rusar utan vett i natten, vi är på jakt
efter glasrikets regenter, vi är på jakt efter
horisontens konungar, vi är på jakt efter
sången som får slagfältet att stranda

Om vi kommer fram har jag ingen aning om
om världen slutar brinna när verkligheten tar
slut kan jag inte våga säga, men lika fullt som
att mitt blod ropar när jag slutar sjunga, lika
mycket känner jag att jag vet hur natten till
sist kommer sjunka ner i gryningens famn

Ja, världen brinner
och våra städer är
byggt av kol och aska
men vet du dåren i
mig säger att det är
faktiskt inte vi
 

Peace n Luv

Ja, jag vill tala 
länge, jag vill tala 
högt och starkt jag 
vill säga allt jag vet 

Jag vill säga dig allt som finns 
jag vill tala i en evighet, ja 
jag vill fylla existensen 
med allsköns vackra ord

Jag vill så mycket
men jag vet också 
att allt som jag 
vill säga

Allt det jag ser och allt 
det som jag vet - allt det
det är nästan ingenting   

Inte Nu, Aldrig Någonsin

och när klockan tonar ut sina slag
finner du dig själv vara färdig och klar
du har gråtit alla de tårar du haft med dig
du har kastat tusen skrik upp mot himlen
du har bett all världens böner i form
av stumma tonlösa rop upp mot
universums glastak

När tiden till sist placerat sig mellan
dig och resten av livets verklighet
har du gjort allt, allt som det är dig
möjligt att överhuvudtaget utföra
  
Du har sannerligen lagt alla dina kort
på bord, stolar så som iskalla cementgolv
du har prövat dina stigar över rödskimrande
bergstoppar, så som under blåsvarta träskdalar
du har kysst kyssar under åskträd så väl som
över saltstänkta skärgårdshav, du har i sanning
smekt alla dina drömmar så ömsint som du kunnat

du har levt ett liv
ett liv har levt
med dig

Nu är du här, en sensommar
lägger sig uttröttad vid dina
alltför ömma fötter, solljuset släpar
sig hem genom ljumma stadsparker
och om det liv du lever vore en dröm
skulle du alldeles nyss ha kysst hennes hår
suddat ut nattens plikter och låtit medelhavets
alla vågor svepa iväg över himlens alla horisonter

Om det här livet vore en dröm skulle du förvandlats
och förvandlats igen till speglarna vid er farstubro
inte längre visat dig utan varje älskvärd man från
världens alla dimensioner, om det här livet
vore en dröm skulle du bli en viskning i hennes vind
en viskning aldrig längre från än ett försiktigt
andetag när  vackerheten takter omfamnar
hennes dagar, alltid oändligt nära då regnet
och mörkret tävlar om hennes uppmärksamhet
om detta liv ändå var en dröm

Nu är du och hon och allt ni känner
till verklighetens slavar och i obegriplighetens
melodistrukturer fattar ni varandras händer
men ingen av er fattar någonting och med
tunga urslag närmar natten sig, natten med
spända överarmar och rödsprängda pannlober
kommer mot er, den natt som ska bli till en ny dag
till en helt och hållet ny sorts tid och i den tiden
kommer inget lämnas kvar för er att känna till

I den tiden ska alla drömmar dö
i den tiden ska verkligheten
bli till något som du inte får
lov att känna till, den ska bli
till någonting som en sådan
som du aldrig får bli
en del av

För livet är ingen dröm
Inte nu, aldrig någonsin

Galenskap

intro

Natthimlen är ett fyrverkeri av brustna höstlöv

och bortkomna basmelodier från rymder 

utan något verkligt namn, mitt hjärta är 

fastklibbat i rädslig metall och skuggorna 

häromkring sorlar om andra dagars rytmer

men lämnar mig i fred som den idiot de finner 

mig att vara, universum är en avlägsen fiende 

som lägger sina iskalla andetag i mina händer 

med ett kopparärrigt skratt och sedan är det 

upp till mig att söka bygga mig en existens 

att stå för när stormarna 

kommer för att riva

Himlahöjdarna

Lerträsken

Briljansen

Fegheten

Passionen

Galenskapen

Allt som är jag 

och mer därtiill

I

Jag är fast i min egen dubbelhet

en flykting i mitt eget liv och jag tar 

hellre tusen utav andras strider än kämpar 

en sekund i mitt eget slag - här finns inte längre 

något att göra, vill jag viska, här är sönderbränt 

och ituslaget, här är förött och vårdslöst bortglömt

här är en forntid förutan texturer och en framtid 

utan bilder, här är en hopplös kropp och en trolös själ 

en ande utan kärlek, här är en existens inte ens den 

skönaste av gudomar kan få för sig att ta till sig

här är en kosmisk midvinterstystnad 

inga ord från mig kan bryta     

Det finns tider då jag lever liv i Narniavintrar, då jag 

vandrar mig vilse bland januaris tänder såpass länge att 

jag glömmer hur maj känns emot fingrar och ögonhud 

det finns tider då jag målar om mitt liv i mardrömsfärger 

då jag gör existensen till ett helvetesmonument, tider 

då jag tappar proportionerna, rimligheterna för 

allt som lever och är till, det finns tider då jag 

förnekar att något i mitt liv har möjlighet 

att vända och förändras

Jag är en svart vindskugga i en tröttsamt 

långvarig nattkyla, jag är någon som klär mig 

i tystnad för att inte trasas sönder eller behöva 

blotta mina sår, jag är en varelse med rigorösa 

murar, beredd att hellre svälta mig till vansinne 

än ta mig ett oförsiktigt steg ut härifrån 

II

  

Du är något jag inte känner igen, du är något jag 

inte klarar av att förstå och jag är orolig för överord

men du är i sanning en vårflod hos mina frusna marker

en vind från julistränder och majkvällar, du är inte någon 

som gör mig galen, men du är någon som gör mig fullkomligt 

vettskrämd för du ger mig bilden av Livet, Drömmen och 

Hoppet tillbaka och på ett sätt jag aldrig riktigt haft förut 

I dina ögon blir världen ett berusande äventyr

en färd där kampen är lika verklig som någonsin 

förut, men där det finns någonstans att gå, i dina ögon

blir mitt liv något annat än en serie förluster, inte bara 

en evig vinter utan också en längtan om ett annat sätt 

att få finnas till, i dina ögon kan jag se livet som det 

rop efter sanningen och nåden jag alltid känner inom mig 

Nej, du gör mig inte galen, men du är en doft av hopp 

som letar sig in under väggar och tak, du får mig inte 

galen, men det är något med dig som får livet att vilja 

blomstra när du går bredvid mig, jag har ingenting 

att ge dig, men jag vill försöka ge dig allt jag ser 

om du så önskar, du får mig inte galen, men du får 

mig att vilja riva ner mina murar, klä av mig min 

svarta tystnad, ta mig ut till universums yttre kuster 

för att där sjunga, sjunga alla horisontens ljuva sånger 

till det att konungen återvänder, återvänder 

hit till allas våra krigströtta hjärtan

outro

Du gör mig inte galen

men du får mig utom mig 

själv och bortom mina gränser

du gör mig inte galen men 

du berättar om friheten 

på ett sätt som gör att jag 

sätter mig fri bara för möjligheten 

att få en del av doften som 

finns omkring dig, du gör mig 

inte galen, men i sanning 

i dessa dagar gör du mig 

alldeles yr av ren, skär 

skräckblandad glädje    

  

Och ingenting är ständigt

sparven sa genom 
ensamhetsmolnen 
att babe, du kommer
bli stor jag inte bara tror 
jag vet

jag satt mellan sommarikonerna
tryckte skriften mot mitt hjärta mellan
lyckoskriken, ack nej, de var inte mina 
& Storheten kändes långt borta

men det är så det är och saker och ting förändras
sparven och jag la några ord sinsemellan
om allt det där man aldrig greppar
det som bara leker med en
det som man ska leva med
det man inte får stanna i

sparven säger att babe
du flyger nog när skadorna läkt
när såren bara är osynliga ärr
mot din skimmelshud

jag ler

och utanför förändras barndomsgatorna
inte ens gräset doftar likadant
saften är inte lika söt & det är det
som skrämmer mig
att jag längtar efter något
jag aldrig mera får jag skall
vara stark nu men som
cherie säger
viskar då jag gråter

jag är så liten

jag är så mycket ynklig än
& jag tror att jag aldrig kommer
klara att bära ett evangelium på mina axlar
jag inte bara tror jag vet

men sparven säger att
det blir bättre när man står igen

när sommarn kommer

man glömmer varför man går
då man dansar