Krasandet av smaragder
överallt, som stelnade popcorn
går de loss från våra handleder, faller
fritt mot isig lermark och försvinner som
om de aldrig någonsin hade varit närvarande
och på plats i det vi understundom
får mod att kalla våra liv
Vi bränner broar med jokerleenden
fastnitade i våra händer och det vi sysslar
med i dessa marsnätter är så anskrämligt fult
och förfärligt att vi borde spy upp vår existens till
trottoarstenarna att glupskt få frossa på, men vi är
inte sådana som kan ha någon skam kvar i kroppen
tillräckligt länge för att få en reaktion, vi är maskar på
turné runt galaxernas ändtarmar utan hopp om förändring
förbättring eller någon variant av utveckling vi är bara här
i brist på alternativ och det är nästan så att vi gråter
när vi märker att vägarna till ett anständigare
liv blir färre och färre dag för dag
tid för tid som vi är här
Vi borde
ta oss upp till den högsta bergstopp
vi kan se i vår närhet, där skrika till
framtidens alpkedjor och fråga om världen
är lika spräckligt bräcklig där som den ser
ut just nu om det finns någon mening med att kämpa
ögonlock och njurar ur sig, om det finns någon tanke
med att ta upp sitt leende dag efter stund, tid
efter ögonblick, om detta slitgörat vi försöker
kalla våra liv i slutändan är värt allt besvär
vi utan uppehåll känner att vi måste ge
Någon bland oss säger till sist att hon inte
orkar mer, att allt hon hör är ord och förfrusna
luftförändringar, att det inte skänker frid eller tröst
eller ens någon form av enkel glädje, hon säger
med en höjd knytnäve emot regnmolnen i skyn
att nu har allt till sist gått alldeles för långt
alldeles förskräckligt för långt, håll tyst
alla ni som skränar eller släpp fri en
annan melodi, jag tror det är dags
för mig att ta ett tåg så långt bort
härifrån som det bara går
Det börjar regna och vi finner oss
bli genomvåta på en av alla dessa
busshållplatser som är och skräpar
överallt, vinden är alldeles koltyst
och dess skugga skrapar förvirrat
i marken undrar om det är försent
med en ursäkt för sin existens eller
om det är lika bra att se efter om
de händelsevis letar efter arbetslösa
poeter på mallorca eller annan plats
med slösande sol och ljuvligt
djupblå havsvalv
För det är ju så, vi ska inte längre tro
på vackra sagor inte längre köra silvergrå
ferraris genom drömbaserad rymd, vi är sådana
som inte hittar rytmen i det plågsamt vackra livet
vi är sådana som börjat räkna med att vakna panka
och sömndruckna i bortglömda rännstensgränder
ja vi är såna som har börjat bygga ett liv på att
det alltid går att börja även då man sett sitt liv
brinna upp i stratosfären, vi vet inte om vi
har rätt i det vi måste tro men sagorna vi en
gång gav vår lit till var gjort av papp och nysnö
så vi är än en gång sådana som inte ser oss
ha särskilt mycket till val
Smaragdflisor på golvet och någon säger att
imorgon ska hon göra ett halsband av allt
söndertrasat hon hittar i sitt rum, men som
hon säger, i dag är en dag för tystnad, idag
är en dag då rymden med allt den måste
innehålla inte får lov att existera
