När Jag Ser Din Blick

I dina ögon
anar jag en evighet
den är oländig och svårtydd
den inger vördnad och får mig
att vilja slänga mig tvärt till marken

det är så mycket i livet jag inte förstår
och jag vill be dig om din hand fråga
om ett stöd, en ledsagan genom
verklighetens vildmarker

jag är inget träd, jag är en
vildvuxen, vanvårdad enbärsbuske
jag kan ingenting om helighet
om raka, smala vägar

visst, jag kan tala vägars språk
men bara de som smakar
tungmetall och cigarettrök
ingenting för den som
har känsligt luktsinne
och ömfotad smak

*

I dina ögon ser jag något sällsamt
en utsträckt tidsrymd som landar
och tar emot, innesluter och omsluter
renar och omväldigar - också den
som ser utan att förstå

och jag förstår inte
förmår inte ta in, du
kastar mig runt åt alla håll
jag vill be dig om en hand
en stav, en rullstol, en livförsäkring
i mig själv orkar jag inte ett
steg till, knappt ett andetag

Du har en sådan skönhet
du är så vacker att du
skrämmer mig, ditt
gyllene sken gör mig
stum och aningslös

Visst, jag vet en del
om skönhet och gyllene
ting, men det rör sig mer
om fem sköna bärs i
slottsskogen eller femtio
blonda brudar i ett folkhav

Ingenting man talar högt om
i dina salar och ändå ser jag
ingen dom i din blick, hur mycket
jag än letar, du viskar bara utan ord till mig
strömmar bara ur dig kärlek, säger till min
adrenalinstinna punkkind att du älskar
varje tum av mig, alltid gjort och skall
alltid göra hur ofta jag, min dumma fårskalle
än springer bort från dina händer

och det gör att jag stannar för din blick
mitt övermod blir bortbränt och min tillbedjan
till dig inpräntad i mitt väsens ryggrad
jag fruktar dig, men jag älskar dig
du får min existens att skälva och ryka
men jag vill lovsjunga dig i allt jag gör och är

I dina ögon blir jag ständigt
till intet, i dina ögon blir jag
om och om igen återställd
till ett ständigt större Allt

Vad Jag Hör När Broar Brinner

Krasandet av smaragder
överallt, som stelnade popcorn
går de loss från våra handleder, faller
fritt mot isig lermark och försvinner som
om de aldrig någonsin hade varit närvarande
och på plats i det vi understundom
får mod att kalla våra liv

Vi bränner broar med jokerleenden
fastnitade i våra händer och det vi sysslar
med i dessa marsnätter är så anskrämligt fult
och förfärligt att vi borde spy upp vår existens till
trottoarstenarna att glupskt få  frossa på, men vi är
inte sådana som kan ha någon skam kvar i kroppen
tillräckligt länge för att få en reaktion, vi är maskar på
turné runt galaxernas ändtarmar utan hopp om förändring
förbättring eller någon variant av utveckling vi är bara här
i brist på alternativ och det är nästan så att vi gråter
när vi märker att vägarna till ett anständigare
liv blir färre och färre dag för dag
tid för tid som vi är här

Vi borde
ta oss upp till den högsta bergstopp
vi kan se i vår närhet, där skrika till
framtidens alpkedjor och fråga om världen
är lika spräckligt bräcklig där som den ser
ut just nu om det finns någon mening med att kämpa
ögonlock och njurar ur sig, om det finns någon tanke
med att ta upp sitt leende dag efter stund, tid
efter ögonblick, om detta slitgörat vi försöker
kalla våra liv i slutändan är värt allt besvär
vi utan uppehåll känner att vi måste ge

Någon bland oss säger till sist att hon inte
orkar mer, att allt hon hör är ord och förfrusna
luftförändringar, att det inte skänker frid eller tröst
eller ens någon form av enkel glädje, hon säger
med en höjd knytnäve emot regnmolnen i skyn
att nu har allt till sist gått alldeles för långt
alldeles förskräckligt för långt, håll tyst
alla ni som skränar eller släpp fri en
annan melodi, jag tror det är dags
för mig att ta ett tåg så långt bort
härifrån som det bara går

Det börjar regna och vi finner oss
bli genomvåta på en av alla dessa
busshållplatser som är och skräpar
överallt, vinden är alldeles koltyst
och dess skugga skrapar förvirrat
i marken undrar om det är försent
med en ursäkt för sin existens eller
om det är lika bra att se efter om
de händelsevis letar efter arbetslösa
poeter på mallorca eller annan plats
med slösande sol och ljuvligt
djupblå havsvalv

För det är ju så, vi ska inte längre tro
på vackra sagor inte längre köra silvergrå
ferraris genom drömbaserad rymd, vi är sådana
som inte hittar rytmen i det plågsamt vackra livet
vi är sådana som börjat räkna med att vakna panka
och sömndruckna i bortglömda rännstensgränder
ja vi är såna som har börjat bygga ett liv på att
det alltid går att börja även då man sett sitt liv
brinna upp i stratosfären, vi vet inte om vi
har rätt i det vi måste tro men sagorna vi en
gång gav vår lit till var gjort av papp och nysnö
så vi är än en gång sådana som inte ser oss
ha särskilt mycket till val

Smaragdflisor på golvet och någon säger att
imorgon ska hon göra ett halsband av allt
söndertrasat hon hittar i sitt rum, men som
hon säger, i dag är en dag för tystnad, idag
är en dag då rymden med allt den måste
innehålla inte får lov att existera
   

Valborg

Donsös kammarmusiker
står i ett av kungsgatans hörn
och spelar fram ett nytvättat
solskensparti för varje främling
att ta del av och jag säger dig
våren har aldrig varit vackrare
än nu, det har aldrig varit enklare
att älska skuggfiguren med såriga
 fotsulor och smutsig anderäkt
än vad det är i detta nu

Om du skulle se mig här hade du
tagit mig för vem som helst, den
gråtande idioten är kvar på kyrkogården
och de monster, de hundar som jag känner
är på väg att flytta ut, våren är verkligare
än jag vågar förstå, men jag säger dig
om jag skulle våga le i detta nu skulle
allt kunna förvandlas till en förkrossad mosaik
om du och jag skulle våga oss på att dansa
över solstråken kunde världen vackla ner sig till
en meningslös ruin ännu en av alla dessa gånger

Donsös kammarmusiker skrattar
fram en försiktig melodi över
människornas kinder, skuggorna
går fortfarande kvar i våra steg, mellan
våra händer vaggar ännu tvivlen i sina
mörka grottor, men de här dagarna
talar bara om drömmar och om ett hopp
som inte vet vad nätter innebär, dessa dagar
är en stulen kyss och en tyst änglasång
under benstrukturer, dessa dagar är
av en art monster och hundar inte
mäktar med att förstå

Om du såg mig nu önskar jag
att jag fick vara en vacker främling, jag
kan aldrig ge tillbaka det som slagits sönder
ingen nåd kan göra såren obrända, men när
skönheten återvänder kan det visa sig att
skuggorna är borta, att skratten bär en
verklighet inom sig, att vi faktiskt får lov
att leva också här och nu

Om du ser mig nu vill jag ge dig solljus
vill ge dig en längtan och drömmar
som bär dig, om du ser mig nu vill jag
ge dig en vårvind som kan förvandla
världen och allt du har omkring dig

Donsös kammarmusiker spelar
sig galna och jag sjunger för allt
jag inte längre minns, ännu kommer
jag falla hundra tusen gånger, men
för varje gång ska jag resa mig
ännu kommer jag falla mig blodig
och aningslös, ja fortfarande ska
mornar komma då jag inte vill
kännas vid min hud, men jag vet
för varje gång det händer, att
de alltid kan försöka, men de
kommer aldrig någonsin att
klara av att ta mig

Så Långt Ögonen Kan Nå

intro

Det går en sommarvind över mig
och jag hinner bli rädd för jag har
vintern stabilt inbyggd i min kropp
jag smälter om jag stannar här
jag blir till en oformlig hög om
du kysser mig igen, till ett
ingenting om du håller
om mig som du gör

I

Vi sitter i en ljum medelhavsnatt
dricker av det ljuvaste av vin
tillsammans hand i hand och
vackraste du, med dig har
jag i sanning allt jag någonsin
haft vett att begära

Det finns något i mig som
är så rädd för att vakna upp
ur den dröm vi sakta väver
fram, men framförallt, ljuvaste
du är jag tacksam att jag får
sjunga de djupaste sånger
jag känner för dig, är så
på djupet tacksam att jag
gång på gång får lov att
drunkna i din blick

Någon gång ska vi vakna
ur vår förvridning men jag vet att
jag kommer vakna med dig, att du
är en del av min värld oavsett hur mycket
jag oktoberskakar, att du finns i mitt liv
hur länge jag än jag hukar under januaris
hårda slagfält, jag vet att du, din vackra
dåre, inte är det minsta rädd för mig

Visst känner jag ännu
att jag borde fly och
ge mig av, låta ditt liv
vara vackert och rent
utan min beska skevhets
närhet, att jag borde låta
dina dagar få vara bortom
min sort av hopplöst mörker
än känner jag att jag borde
bryta av, låta din skönhet
vara fri från en fulhet
såsom min

II

Men så hör jag att du säger

Att visst ser du samma sak som jag
visst ser du mitt mörker och mina brutna
dagar, visst ser du mina moln, men också
att det inte är allt på den himmel som är min

Du säger, genom kyssar och ömma ord
att du får märka något mer, något som
går över raka ord och rena rör, men
som får dig tyst och varm, du ser inget
annat än en människa, trasig och skör
men vacker som en nyskapad morgon
du ser något som gör att vår medelhavsnatt
så lätt och himmelskt enkelt
kan stanna ett glas till

Du säger att visst finns det
ett oktober i mig, men i oktobers
gränsmarker finns den mest välsignade
av glädjehöjder, i varje vinterland finns
en dag när världen gnistrar som om
den plötsligt mindes att också den
är till från Guds egen skaparhand

- och jag vill ta dig dit 
till oktobers lyckligaste 
stunder och jag vill stanna 
också när novemberregnen 
kommer, ja, vackraste du 
du gör mig så lycklig i detta 
ljuva nu, men jag tänker inte 
tro att det är allt som finns  

Vackraste du, du smeker till mig
drömmar jag knappt vågar hålla
i min hand, i dina ögon drömmer
jag om sextio, sjuttio år i denna värld
om villor och förbannade hundar
om välsignade barnskratt och en
vardag lika trög som vidbränd gröt

Om ett liv med sin lust och
med sin nöd, om ett liv så
rikt att bara nåden har råd
att skänka det till mig

Du ger mig en lycka och en skräck
och jag vet att våra dagar är unga
och att alla ord är enkla när man
är där vi är nu, men lika väl som jag
älskar vår lust i dessa enkla tider
vill jag besegra vår nöd när den
tiden så blir till, skönaste du, du ger
mig stund för stund så mycket mer
än jag har förstånd att förstå

outro

Ljuvaste du, har jag sagt
att du i sanning får mig
galen och samtidigt mer
vettig än jag någonsin
har varit?
   

     

Som Om Tiden Aldrig Funnits

I rymden hör ingen när du skriker
att du inte vill mer, ingen lyssnar när du
lägger av dig dina vapen, smycken och det
du kallar din allra innersta identitet, ingen bryr
sig då du lägger allt du är i en säck av svartaste
sammet och djupaste kol, du är i ett hörn av
vintergatan ingen häromkring någonsin kommer få
för sig att upptäcka, vännen min som du säkert insett
och redan har förstått- i rymden är du
för alltid ensam och utan ansats till att
få vara del av någons yttre mening

På radion berättar de att dina
vänner får barn, att de tar examen
i gyllene majväder, att de går ut till lyxjobben
med tandkrämständer intakta och med andetagen
säkert och fast inmurade emellan sina bankvalv
- du vill minnas hur de en gång spydde på dekadenta
dansgolv, hur de skrek på skolgårdar och svajade vid
milshöga broar så sent som för en förlupen sommar sedan
och som från ett blixtnedslag i ekträdet utanför inser du
hur fruktansvärt snabbt livet kan få för sig att vända på
sina melodier, få vitt att bli till svart och det tjärnvassa
mörkret att bli lika välsmakande som tio flaskor vin
i vårens första kvällssol, vännen min det spelar ingen
roll hur hög du en gång var, när morgonen återvänder
emot dina läppar är det siffror och blanka
resultatlösningr det enda som
spelar någon roll

käraste vännen min

I rymden är allting öde och gjort av stekhett metall
där står tiden still och det som var vi är åter sådana
som dansar nerför motorvägar med vettet uppe bland molnen
och framtiden nedplockad i byxfickor, vännen, i rymdens
domäner är allting glasklart och fullkomligt logiskt
men smärtan vi en gång ska känna när vi vaknar
får lov att vara förskjuten till sagor
vi låter andra tider läsa

På radion berättar de om vänner som gått vidare
blivit riksbögar och aktiemiljonärer, du minns som
i en dröm att du hade släktskap med de där
att ni lekte i samma lekpark en gång att någon
av dem sa att han var avundsjuk på dig att han
hade gått igenom spik och stålved för att
få lov att byta liv med dig

visst känns det som 
om den tiden aldrig 
någonsin funnits

Vännen min, jag minns en tid när du var
prins med ridderligheten i mjuka lockar
längs din panna, en gång kröntes du av ständigt
nya strömmar av främlingar som någon med livet
i tusen blombuketter framför sig, en gång såg människor
hela världar i dina ögon och jag behöver fråga dig vad det
var som hände, vännen min, varför bränner plötsligt världens
vidder din hud så svårt så fort du rör dig ur din inlåsta sfär
inget annat än tidens gång har hänt och jag kan undra vad
det var för något du väntade dig? vad bland helvetes stora
ökenländer och paradisets milsträckta stränder var det
för något du förväntade dig av den plats
de på radion kallar livet

Rymden som ett ödsligt palats med miljoner ljusår
mellan varje rum och skrymsle, du står med en livstids
sammanlagda hundradelar och håller hjärtats pulsslag
mellan dina händer, härifrån ingen annanstans än till
verklighetens tyngder och resan dit kommer slita ur dig
allt du äger, men rymden är ingen plats för dig, i rymden
finns det ingen som lever och vännen min, en sådan
som du får aldrig lov att dö

På radion talar de om eld och försvunna kontinenter
om en plats du en gång var och aldrig mera kommer bli
vännen min, det finns bara kvar att  hälla ut din tid över
de splittrade dansgolven och därefter sitta upp i natten
och lyssna in allt det du har glömt att höra, vännen
du är naken och utan några krafter alls, men tomma
sidor som du behöver inga meningar för
att simpelt finnas till

Andetag är gratis som du vet
och vännen min i rymden är
galenskapen konkret lag
och du, min dyre vän
har aldrig varit något
annat än världshistoriens
största pucko  

Horreds Hästhage

intro 

Jag skriker mot himlen

glasskärvor skakar

vinterkylan vibrerar

jag skriker så högt 

att jag lyfter, möter 

bergskedjor i luften

tar junivinden i famn 

och mitt väsen blir ersatt 

av ett stort och ändlöst rop

jag skriker och gatuljusen 

tystnar 

undrar vem 

i helvete jag är 

I

Jag är ingen, i natten 

en främling i ett stilla 

skogskvarter, hästarna 

i hagen intill betraktar mig 

med svarta, djupa blickar

som om de tänker att en 

sådan liten skit som jag rakt 

inte kan vara en av kosmos 

kommande konungar, det måste 

vara något fel, måste vara ett skämt

måste vara någon som trixat med himlens 

informationscentral, såhär får det rakt 

inte lov att vara 

Och den lilla skiten skriker, skriker 

om sorgen som bor i ditt försvunna 

skratt, chocken som finns i en målvakt 

som somnar för att inte vakna upp

smärtan i alla dagar som inte är 

en mjuk majdag mot nyvaket skinn

skiten skriker över det oerhörda hånet 

i att existera på det sätt som vi är med 

om, men som ändå aldrig slutar hända 

varje dag ännu ett mirakel

att tacksamt ta emot 

varje dag ännu ett helvete 

att förvirrat genomleva

Stjärnorna lyssnar förstrött, planeterna somnar 

sömnigt om, lövträden undrar vad som händer 

och tiden bara fortsätter att gå som om den vore 

på väg till någon särskild stans, jag slutar ändå 

inte med mitt skrik för jag vill hem 

Hem till en plats där du kan stråla 

ikapp med solskenstakter, hem 

till en tid där utopier håller varandra 

i handen och finns till mer än någonsin

hem till dagar som är ett överflöd av 

ljuvaste vin och mjukaste olja 

II

Jag vet att längtan är ett tidsfördriv för ren 

och skär förspillan, att skrika lungor ur sig 

för något bara amsagor kan med att tro på 

är ett slöseri på kraft och energi, vi borde 

hellre minnas att hästar, glas och trädstammar 

är ett resultat av fotondanser och återhållen fantasi

det finns ingen mening med att vara rädd i denna 

molekylära omvärld, men heller ingen anledning 

till att känna glädje, ta ett andetag i taget, brottas 

med en hästhage om du så känner, men glöm den 

dag som dog igår, min frusne vän, den kommer 

aldrig åter till dig och inte heller något av allt

som du fått för dig att du bryr dig om     

Säger natten och jag orkar inte svara

jag vet att du gråter ikapp med ett överhettat 

vårregn just i denna stund och jag har inga svar 

att yttra, inget som kan torka tårar eller leda fram 

till nya stigar, jag har bara mitt milshöga rop som

inte vet vad den vill säga, jag har bara min sorg

min tanke om att det skulle varit mer, det skulle 

varit vackrare än vad denna natt kan ge

än denna sabla vinternatts strukturer 

outro

Julivinden tar min hand, säger adjö 

och jag sjunker genom luften, genom 

frostat glas och spruckna gatuljus, ner 

genom vinterlandskap och glömda höstlöv

ner till en verklighet jag inte kan med att 

ens försöka förstå  

Timothy

Timothy dansar in
med ett rosenskimrande leende
och två fullt friska händer älskvärt
flygandes runtomkring sig

Timothy är vacker
charmant och manligt fåordig
ingen magisk konversatör, men han äger
ett sätt som välter världar, gradvis förmår
en att bete sig som man aldrig trodde
var möjligt i praktiken

Jag vill krossa Timothy
vill förinta honom, plocka ut
inälva efter inälva ur hans
förödda kropp, rannsaka njurar
och hjärta för att i detalj undersöka på
vilka särskilda sätt han skiljer sig från mig
vad finns hos Timothy som inte bor i mig?

Jag tar till alla vapen som jag finner
med svärd, gevär, bomber och granater
kastar jag mig in i en strid som gäller mitt liv
och högre ting än så, men jag kan inte vinna -
Timothy är en fantom, en vålnad som med
hånfull enkelhet glider undan allt jag kastar emot honom
istället sliter han den kärlek som jag krampaktigt äger
ur mina händer, vrider och vänder på denna magra tingest
granskar dess fåtaliga aspekter med en ogillande min

Min vän, yttrar han
och orden är svärd
i min blottade själ

Detta är ingenting värt, en billig vara 
sminkad till dyrbarhet som i sig själv endast äger 
Begärets svarta egenskaper- detta är falskt 
djävulskt, komplett värdelöst 

Vinner du någon med Begärets makter 
kommer du att få denne att med tiden förtvina
det du åstundar kommer att vrängas i din hand 
till en vidrig spegelbild av det usla 
du redan äger i dig själv

Med begäret som ledstjärna 
är du enbart en blind slav 
under din egen tomhet, ingen 
som du vinner med dessa 
medel kan frälsa dig 
från dig själv

Som du säkert kan förstå 
är det inte mig du avskyr
utan allt i din egen 
futtiga begränsning

I dammet och i gruset finns inga blanka ord
att resa upp till försvar eller skylande skydd
naken intill andliga revben medger jag att
allt är sant och något som jag i grund
och botten redan har förstått

Men säger jag
och reser min
blodiga blick

Att jag och mitt hjärta så ofta böjer knä 
inför Skönhetens skepnad betyder inte 
att jag i samma stund önskar äga henne
i mina alltför smutsiga händer - nej, jag vet 
att mitt hjärta böjer sig i tacksamhetens tecken
i tacksamhet för att Skönheten överhuvudtaget 
finns i min värld och att jag förunnas nåden 
att få finnas längs dess sida 

Skönheten får sedan gärna tillhöra dig, Timothy 
eller Diego, eller Angelos syskon, fåglarnas sång 
får gärna vara till för andra örons skull, det jag vill 
och inte kan sluta önska mig är att åtminstone få 
dela världsdel med det vackra, att som minsta del 
i vart fall vandra i samma skog som himlens fåglar 

Det är ändock begär och inte kärlek 
det senare har jag aldrig ägt i dess 
sanna typ av form, men Timothy 
- min vän - jag har kommit mig för 
att börja söka och det säger jag dig 
är i sanning ett sökande och en 
vandring utan synligt slut 

Jag har redan tappat greppet 
om vart jag kom ifrån redan 
börjat glömma vem jag en gång var
kanske får jag en gång minnas bland 
nya tiders lycka, kanske är all fröjd 
jag känt för alla tider slut  

Alldeles oavsett vet jag att jag bara har att följa
för om än att livet mitt tar slut - om och om igen 
så gäller det aldrig den Kärlek som jag anar 

och det säger jag dig 
att Livet kan mig kvitta 
det är Kärlek jag vill ha