Livets Teater

Natten är hög som
ett nybyggt babelstorn
du står vid ett bokbål
het som en förkaklad ugn
med ungdom och barndom
i dina darrande händer

Världen stirrar mot dig
och vill fråga vad som gör
att du vill vara så stor, du är
bara femton år och har ännu
fötterna i himlen, än finns tid
att stillsamt lägga ner vapnen
än finns tid att slappna av
och tryggt ta sig härifrån

Det är inte nu du måste ha
svaren, det är inte nu du
måste veta varför du
lever och är till

- men det är nu du står
med tusen kommatecken
i din famn och vill bygga
meningar utan slut
och utan ände

 Ja, det är nu du är äldre än någonsin
femton år och bergsäker på att flickorna
vid brunnen aldrig kommer se dig
du står i utkanten och vet inget om
vad du ska göra med armar eller händer
du har din nykläckta poesi på dina fingrar
men inga ord i käften, du vill vara så stor
men är ännu ingen ålder, du är bara herrelösa
dagar och en kropp utan strukturer i ditt blod
sjunger havet om en vårkväll utan kuster
i ditt blod sjunger sommarnatten om
en värld större än vad ditt unga
förstånd mäktar med att förstå

På natten när skuggorna gått till sängs läser
du hyllmeter av böcker, orden smakar mysk
och österländska dimmor, bokstäverna doftar
cigaretter och bortglömda kyssar

Du bygger poetiska kartor på din hud
samlar bläck från drömtexter i dina nervbanor
du är en varelse högre än vinternatten, världen vill
viska dig till sans, men du lyssnar inte på någon
som är gjord av kött och blod, för dig finns bara
myterna,  för dig finns bara sagorna som sjunger
om en sanning värdefull nog att ge sitt liv för
om än ett liv med blott femton år
på en spröd och ömsint nacke

Så virvlar evigheten till
flickorna i pudersnö
dansar iväg från dina
gathörn och bokbålen
börjar försiktigt att brinna
på ett sunkigt lägergolv gråter
du ur dig dina poetiska texter
och du är femton år ung, men äldre
än världens berggrunder, ja, du är
en liten skithög men ändå större
än alla universums oceaner

Celebranten står med lyfta händer och sjunger
om barmhärtighet med skägget fyllt av böner
du står med öppen mun och försöker säga något
vad som helst, men kyrksalen är välfylld och
alla människor som finns häromkring är mer solida
än du någonsin har varit, flickorna i kritvitt sjunger
om ära och härlighet och golvet snurrar taket lyfter
natten är så långt bort att du undrar om du någonsin
funnits till i andra dagar än i denna spruckna lovsång
om du någonsin har varit något som går att känna igen
också utanför dessa väggar gjorda utav glas

Världen står med förstulna ögonkast utanför
dörren och undrar om den har anledning att
existera, du är på en annan plats nu, men fortfarande
en pendel mellan allt och ingenting, när sommarnatten
tar tag i dina fotsulor är det som om hela existensen
finns i dina lyriska fingrar, men när kylan kryper
in under naglarna är du inget annat än
en förstelnad sten, en sten lika stum
som världens samlade berggrunder

En dag är du kanske
tillbaka på de slitna kyrkgolven
en dag kanske prästen ser dig för
att spricka upp i ett välsignat leende
en dag kanske du har glömt
alla krig och alla slagfält
en dag kanske du är äldre än femton år
en dag kanske du är yngre än vad du är nu
en dag kanske natten lagt sig ner
för att vilsamt somna in

Till dess, minns att det är långt
och länge än tills det att du behöver
veta varför en sådan som du
lever och är till

Det kommer aldrig vara över för mig

Jag ska slå dig på käften
samtidigt som jag säger
med len och sammetsmild
röst att jag älskar dig så
mycket att mitt vansinne
blir alldeles för stort

Mitt namn är monster
jag är en avskjuten
ryggrad jag är en svart
brand som doftar frusen asfalt
jag är så mycket som du inte
visste fanns, jag är en levande
mardröm, men älskade, jag är
också vackrare än någonting
du har sett bland dessa våra
arma länder

Älskade, jag ska jaga dig
över torg, över stenlagda broar
och daggstänkta berg vi ska vara
dansande fjärilar över ett grådaskigt
helvetesgap, gatljusen ska skratta
när de ser oss och vi ska kallas dårar
av alla som aldrig vågar leva

Mitt namn är Gud och Kaos
i samma meningsfulla andetag
och jag ska få dig att glömma
vem du en gång var, ditt namn
ska bli en dimmig gåta och det
som finns när våra såriga händer
möts ska vara allt du känner till

Jag har sju vårar i mina andetag
tretton höststormar i min urblåsta
ryggrad, jag har ett liv som når
högre än molnen mellan mina revben
ett liv som når djupare än underjorden
i det hjärta som är mitt, jag är allt du
aldrig vågat be om och jag är något
som kommer krossa det liv
du ändå aldrig velat ha  

Jag ska krossa dina knäskålar
gräva ur din bröstkorg, vrida sönder
alla dina muskler, men du kommer inte dö
nej, du kommer skratta och undra från vilken
planet sådana som jag härstammar ifrån och jag
ska le med hela den varelse jag nu råkar vara och
säga att det är ingenting som går att säga något om

Mitt namn är monster, min hud
är täckt av frost och nyväckt lava
när världen utanför stelnar i kladdig
cement förvandlas jag till ett ursinnigt
yrväder som river ner allt vad vett, sans
och säkerhet någonsin har kallats

Älskade, när världen somnar in i normerande livsstilar
och uttjänta värderingsideal ska jag dikta revolutionära koder
i varje ekorrhjul jag finner, jag säger dig, jag är av andra världsdelar
jag andas luft från andra rymder, jag är galen, men mer rimlig
än allt du kan hitta bland dessa arma länder

Mitt namn är monster
och jag säger dig, jag är din
evige fiende, den som kommer
skaka dina grundvalar också
när allting annat somnat in

Mitt namn är monster, jag
är galen, men också den
ende som älskar dig även
då när allt i dessa våra arma
länder fått för sig att försvinna

En sång

Om detta är en sång är
det en låg sång, en sång med
vettskrämda toner som slänger sig
över kungsparkar, flyger över
yttre atlanter, över hela den värld
jag känner till, ut mot existensens
yttre kanter, ut till den plats
jag längtar efter att
få kalla hem
-
det är en sång
som inte förstår sig
på någonting men som
tappert sjungs likväl, en
sång utan ord, men som
önskar få svara på alla
gåtor som detta universum
orkar rymma

Ingen av oss kan veta
varför viss sorts lycka
inte får lov att finnas
i en värld som vår
varför vissa historier
aldrig får skrivas till slut
ingen av oss vet varför
det finns kapitel i ens liv
man får lov att känna doften
av, men som behöver och
är tvungna att försvinna över
horisonten för att aldrig
landa i ens händer  

Jag vet ingenting, jag är en hemlös pojke
vilsen och ensam på en stormbäddad sandstrand
jag är en tömd varelse som letar efter andetag
men jag äger en sång i såriga händer, jag har
mitt luggslitna hopp i ett lerkärl till hjärta och
kanske det får räcka i en annan dag
än den jag är i nu

Om detta är en sång är det en sång
som går under allt som sjungits förut
en sång som inte vill finnas annat
än i tysta dimensioner, i den ska
inga drömmar bo, inga rädslor
inga minnen, inget annat än
en längtan efter mer, en
längtan efter äkthet eller
enkelhet, en vackrare värld
än den vi vandrar i just nu

Och jag vill inte säga mer om
sådant jag inte vet, men jag vet vad
jag önskar för dig och dina dagar
som väntar, jag önskar mig att du
får flyga högt, över världar och tidseoner
över alla svåra plågor, all ofrid, alla tårar
som denna världen behöver ge dig
jag önskar dig ett hemland med glädje
och frid, jag önskar dig en väg du får
lov att älska med lätthet, en väg som
tar dig precis till de platser ditt innersta
hjärta drömmer om och längtar till

Jag vill inte säga mer om det jag inte vet
vill inta tala mer om rädslovindar och
källarnätter, om nedbrända slott och
demoniska förlorartrottoarer, jag vill
bara sjunga min sång till alla världens
hörn, vill få universum att krympa, bli
begripligt, vill få horisonten till min famn
få Kungen att märka att han lyssnar

Om detta är en sång är det en
sång som vill kyssa dina läppar
inte för alla dagar som vandrat
under oss, inte för den framtid
som försvinner bortom molnen
utan för den kärlek jag ser att du
är värd, för all den verkliga kärlek
jag vill att du ska ha

Ja du ska veta det, min älskade vän
att himlen kan storma bäst den vill
om den så ger mig snö i överflöd och
fyrtio år av regn och mörka vindar
så är det likväl så att närhelst jag får tid
att andas, vill jag få lov att andas
till välsignelse för dig

vill alltid kunna ge 
dig en sång, ett andetag 
en ömtålig dag i taget    

Väggarna Faller

Är så rädd att alla väggar
kring mig skakar, de krymper
ihop till vanskapta, miserabla
missfoster, de faller sönder
i mjuka smulor mot min hud, jag
söker skydda mig med sönderspelade
toner eller några eskapistiska bokstäver
jag försöker fåfängt dölja mina tårar
för spikregnet utanför, skydda
mitt hjärtas skuggor för mörkret
som patrullerar gatorna därute

Är inte säker på om jag
har styrkan att lura någon
här i vuxna världen, jag är en
avskalad rännstensunge och varelserna
i regnbågsskimrande grått fnyser åt mig
när de tar sin väg förbi, de lever ett annat liv
med andra rytmer, andra lagar, annorlunda
sätt att ta sig fram i dagarnas strömmar
och visst -

det händer att jag önskar
 att jag var som dem, det händer
att jag gör försök att likna dem
med livskompetensen sjungandes i blodet
det kommer dagar då jag skådespelar stunder
av ett stående, gående, fungerande tillstånd
men så snäpper oundvikligen gummibandet till
illusionen löses upp, drömmen blir ett luftslott
och tar formen av en ensamt singlande
snökristall rätt ner i en lavaflod

Till slut
så är allt tillbaka i gamla
nerskavda hjulspår, ett hack
längre ner i avgrundsleran
och jag river mig naken
krafsar av mig smutsen, kletet
och det variga sotet från min blåslagna kropp
endast för att märka att inget har försvunnit
spegeln visar samma skräck, samma sorg
samma stumma frustration som alla vuxna dagar
matat mig med och det är då stunden kommer
då jag halshugger mina drömmar, det är då jag kapar
alla linor till det land de kallar verkligheten, det är då
jag  bränner alla broar till en verklig form av liv med ett
vällustigt leende spelandes på läpparna, jag tillhör inte några
solida strukturformer, för varje slag jag får försvinner vitsen
med att ständigt försöka efterlikna en dans
som bara krossar mina tår till benmjöl

Är så rädd
att blodet i mig stelnar
i en dröm får jag dricka ett vin
som smakar så dyrt av mjölk och honung
att något i mig för en sekund tror att sagorna
i luften har en chans att vara sanndrömda igen, och
när jag vaknar är regnet ljuvt som sammet, mörkret
svalt och lätt mot huden, när jag vaknar är det
som om verklighetens liv angick mig igen

Är inte säker på om jag
har styrkan att lura mig själv
mitt blodomlopps lagböcker dikterar
villkor efter tolkningsmöjlighet för mig och
jag ser en slingrig slalombacke nedanför
mina darrande knän, jag vet att jag är kallad
till att vara duktig, jag vet att jag är skapt
till att vara stark och kry, men mitt inre
skriker, mitt själva jag vrålar sönder
himlabergen efter enkelhet

en enkel film förutan mening 
alltför mycket chips i anslutning 
till ett bridgeparti, vadsomhelst 
bara där doftar av vitsippor 
och fyrkantiga cirklar 

Är så rädd att världen krymper till en fingerborg
av minimalt format, jag springer bort från hundarna
på avenyerna för att falla rakt i famnen på monstren
boendes på bakgården, jag vill skrika med en mistlurs
dån, jag vill få försvinna i sirenernas förtrollande väsen
jag vill allt förutom min egen typ av liv- vill hantera varenda
strid förutom den emot min rädsla, men vart jag än tar vägen
så följer han min sida. vart jag än går så finns han där
för att förgifta vartenda steg och andetag

Är så rädd att världen brakar sönder
i koldamm och atomfragment, är så slagen
i skräckens bojor att jag är tvungen att stanna
där jag nu befinner mig - stilla låta livet
verkligheten och allt det vackra
jag vill älska följsamt dra förbi
för att ges en kontur, struktur
och allmän konstistens som på
intet vis tillhör mig och
mina sätt att leva


   

Verkligen Vara Vuxen

1

Kära bibelskola

Visst är det skönt att vara ung
att fritt flyga fram i impulsernas land
se varje känsla som en gåva och en
rättighet, få följa dem till dess yttersta
spets och lustfyllt ta del av dess verkningar
njuta av livets gastkramande bergochdalbana

Visst är det skönt att vara ung och frisk
känna hur kroppen svarar på alla ens önskningar
hur man gång efter annan lyckosamt spänner sin båge
och erövrar fält efter fält på världens stora spelplan

Som ung ter livet sig som
ändlös lekplats där allt
är möjligt och till
för just en själv

Men min kära bibelskola

Visst är det också tungt att vara ung
att vara fången i impulsernas förrädiska
 land att behöva lystra till varje signal
och begär från sin ivriga känslocentral
och förfärat se på när ens simpla
önskningar sårar en själv liksom
andra som i förlängningen även Gud

Visst är det också tungt att vara ung och ha kroppen
som sitt framfusiga fängelse att den alltid vill det
som man ser är mindre gott och det man själv
ser är gott äger den så ringa förmåga att utföra
-
aldrig i livet att
den unges ande är ond
men dess lekamen är
alltför urbota svag

2

Kära bibelskola
att bli vuxen går inte ut på att
ideligen välja det trista, det utan spänst
och härlighet, att bli vuxen går ut på att
avstå med förstånd, att bemästra
den plats, det givna instrument
som råkar vara ens person

Att vara vuxen
är att bli skicklig
på att leva, att förstå
vad som finns bakom
det allra första intrycket

Vilket barn som helst
kan störta fram mot den
givna godisskålen, vilken
dåre som helst har förstånd
att välja det första bästa

Bara den vise med
större mål i blicken
har förmåga att vänta
bida sin tid och lära
känna sina medel

3

Min kära bibelskola
att ägna ett år av sin dyrbara ungdom
åt tvåtusen år gamla textmassiv är
ren, skär dårskap i världens ögon
att ge sin styrkas dagar åt en insomnad
religion är fattigt, dumt och vettlöst

För dem som saknar perspektiv
för den som bara skördar vildvetet
framför nosen, de människorna
blir aldrig några träd, när hösten
kommer skrumpnar de till agnar

Ni däremot, är kraftiga ekar i förberedelse
och som en mild påminnelse från en
som vandrat en smula längre än ni
- i all er ungdomslycka och glädje
glöm inte att leta er ut till
Allvarens ödemarker
Tyngdens öken

Det är inte lätt
ingen rolig uppgift
att medvetet ge sig ut
till världens tysta platser
där den Onde bjuder
upp till dans, att frivilligt
vistas på de områden där
det tycks som att han
har trumf på hand

Men, bibelskolan min, den Onde
segrar inte längre, om man bara
stannar och stirrar ut honom
skräms han oundvikligt bort
och man har lyckats vinna en
seger utav verkligt vuxet slag

4

Det är såna skatter ni ska samla
och värdera som det högsta
ungdomens sköna lyster
allt det vackra som finns
i det lättvunna kommer
snart vittra bort till mindre
 än aska och blomjord

Men de vinster som
erövras i eld och i blod
som vinns genom tårar
och tandagnisslan, de stannar
även när evigheten störtar
genom dem och i Sanning
det är såna ni vill ha

5

Så, älskade Bibelskola
vårda era unga rötter
se till att de alltid söker sig
till Källan och när ni hör
Hans röst så våga blomma ut
till det som han har skapat er
till att vara, väx till de ståtligaste
av ekar som världen någonsin skådat

Att göra så, det är
att Verkligen Vara Vuxen

Tusen Dagar

Tusen dagar varsomhelst

är intet, emot endast en dag

i ditt hus, ja tusen dagar 

är mig förgängliga mot 

en endaste minut med dig

All jordens rikedomar

alla detta livets skatter

har jag fått förstånd att 

säga nej till, de har väl 

och visst sin utsökta skönhet 

men deras tid är redan utmätt 

en dag finns inte ens askan 

av minnet från dem kvar 

I deras närvaro blir jag 

rastlös, kluven, rotlös 

ständigt utan ro

Till ditt hus tar jag istället 

min tillflykt, inom dina 

enkla kammare finner 

jag min fristad 

-

en ton, en förnimmelse

av din Himmels sal är 

mig mera värd än tre 

år och ännu fler dagars 

lycka här på jorden

Inte så att jag i fromhet

enkelt förkastar allt världens goda

det enorma i livets söta stunder

nej, ge mig gärna sjuttio sköna kvinnor

snälla, ge mig vin och underbara skådespel

Ja, oh, ge mig all lyckans vackra mosaik 

såvitt du kan garantera dess evighet att 

den har en rymd bakom dödens bittra väggar

Annars nej och just därför 

kan jag se dess rätta namn och värde 

Allt är tomhet inför din uppenbarelse 

Allt är intet och noll inför dina 

strömmar av verklighet 

II

Så jag river av mig kläder och smycken 

lämnar hjärtats ägodelar kvar på stranden

kastar mig handlöst i vattnet 

Här är floden kall och kylig men jag vet 

att dina varma källor väntar längre fram 

så jag simmar och jag kämpar, jag frustar 

och förtvivlar men ju tröttare och kallare 

jag blir desto mindre saknar jag 

det som jag har lämnat desto 

starkare ljuder min lovsång:

Sannerligen, en kort och ynklig timme 

invid din farstubro är bättre än tusen

och åter tusen dagar varhelst annanstans  

Sorg

intro

Nej, jag vet ännu ingenting om sorg
ännu förskonad, förborgad från
detta ändlösa träsk
som världen ger

Sorg är för mig ett förintande
åskväder i fjärran, jag vet att
det snart anländer också till mig
men jag vet inte när, jag vet inte hur
just jag kommer bli nedslagen

Ber till Gud
om mildhet ty
jag är alltför svag

1

Sorgen verkar teleportera en direkt till Nollpunkten
platsen där Gud är oförståelig, vidrig och tröstlöst
långt borta, sorgen är en tjuv om natten, ett rytande
lejon om dagen, sorgen kan aldrig förstås i ljuset ifrån Gud

Den enda tröst som står att finna
är att Gud inte heller begrep- Han
Allhärskaren, Allsegraren fällde
tårar över Lasarus, över mörkrets
meningslöshet och plåga

I en skev, skadad, närmast äcklig värld
har Gud valt att varken rensa undan allt
eller fullt ut räta upp sin skapelse på denna
sidan döden, men han placerar sig
i sorgens mitt, redo att ta emot
allt vi frambringar åt honom

Vrede, hat, basbetonad ilska
rädsla större än sju hav, saknad
ut till universums väggar, allt tar
han emot- vänder kind efter kind
när vi behöver slå den som skapat
allt för att inte istället slå oss själva

Sorg är aldrig enkelt, aldrig vackert
och försök att trösta bara fåfängt
Gud vet detta och stör inte i nödens
stora natt i meningslöshetens
fullständiga ogripbarhet

Men mitt i Kaoset
Fruktan, Döden när
man för en stund
är klar med sin kamp
i sorgens sankmark

då möter Han
med orden

I sanning 
Jag Är också
frälsningen 
från detta