Á Medea

De säger att jag glömt dig

de påstår att jag förnekar

och smutskastar dig 

hävdar att du står för all

världens ondska, att du är 

grunden till min egen olycka

Det är aldrig i världen sant

hur skulle jag kunna glömma

din godhet, din givmildhet 

och skönhet? De ädelstenar

du givit mig gnistrande av 

jordens alla glömda färger

De gästabud du bjudit mig

till med fest, sång och vidunderliga

rätter natten igenom intill morgonens 

nya gryning. Alla de syner du visat mig 

som ingen av kvinna född förutom jag fått se

  

Ack, jag är alltid en människa utav ditt land

min flykt beror på att flykten är en del 

av mitt blod, rastlösheten en del av min 

fastväxta natur och när ditt land blev för 

trångt sökte jag mig till andra rymder

till bergens höjder och himlarnas fötter

Jag är stolt att du ännu söker mig 

men hur skulle jag med min stammande tunga 

och bristande minne, hur skulle jag med min 

fallande hållning och trista frasering kunna
vara vid ditt hov när du har så många andra  

Jag känner ditt folk, jag räddes dem 

de talar karismatiskt och med eld 

i dina salar de styckar ner världen 

och återuppbygger den
på de skönaste sätt
men utanför

Utanför är de oförståndiga drinkare utan kärlek i blicken

de bränner ner utan att upprätta, de trampar ner utan att se 

vem som är nedanför de är förblindade av sitt eget 

och druckna på allt de ser i dig 

men Du är inte ond, min Drottning, du är inte släkt med Jadis

och sagans onda häxor, nej jag tror att du alltid vill peka på det Goda

men du gör det stundom med de fulaste av kläder, vidrigaste av utstyrslar 

och när ditt klagoskri ljuder är det skräckinjagande och avskyvärt

Du bättre än någon annan känner världens onda.
Du bättre än någon annan känner
smärtan hos de alla våra minsta

Min drottning, jag är i sanning ännu en man utav ditt land

men jag söker, söker efter det de dina säger inte står att finna

och jag kan inte ge upp förrän jag helt och fast är framme

Ändock är min dröm att jag en dag får stå med tavlor
av brinnande sten uti min hand och se Arken röra sig 

mot dina trakter, kanske får jag be mitt hopp om att än en 

gång få vara i din gunst, att än en gång få tjäna i dina domäner

För vet det, min Drottning, om min ande så alltid vill 

vandra vid Himlens fötter så vill min kropp och tunga

mitt instrument och heliga verktyg alltid så stämmas 

och nyttjas för att verka i din tjänst.

Det och inget annat är min sanning.