Sött Vin Och Sandpapper

I det smuliga regnet

känns ett eko från en tid 

då glöden från mitt ungdomsbröst 

var allt jag ytterst hade, min

hela, heta himmel

Den värmde min ande, själ och kropp 

i sådant mått att inget kunde hindra mig

allt var enkelt att utstå, tappert genomleva

Timslånga väntestunder på iskylda bussperronger? 

Tiotusen slagfält med den man håller kärast? 

Att offra allt man äger för något man inte vet 

om man någonsin kommer uppnå? Inga problem

en självklarhet, glöden i mitt bröst kunde ta mig 

genom allt utan att sluta bulta en endaste sekund 

i vidden av ett ögonblick

Ur Oktoberdimmans kranka blekhet 

kommer en smak av andra dagars kvällsmåltider 

om att dricka sött vin från änglaflickors läppar

att upptäcka världar, himlar, paradis i rymden 

av en nitticentimeters- bädd, insikten om att lycka 

stavas Vi och allt motstånd stavas Dom- smaken 

av en gyllene enkelhet som en annan dag än denna 

var mitt allt och det endaste jag ville

Så fort allting kan ändra sig 

så kvickt vuxendomen kan äntra ens gränser

för att skälla ut ens unga sinne som fastnat i det blå 

få en att förstå att ingen lycka varar, att ingen
jordisk dryck -hur söt den än må vara- tål att drickas
i en evighet utan att få en att må illa 

-

Till sist blir alla ens kläder oundvikligen för små

lustgården alltför liten och när man då väljer att ta 

steget ut finns risken att man inte har en aning 

om vem man är utanför sin egen lyckas gräns

I värsta fall är man ingen alls 

och i dessa sträva sandpappers- dagar

lär jag mig att stappligt vandra framåt- jag vill helst inte

har redan ömma fötter och en värkande kropp, men 

om jag ska ta mig någonstans behöver jag kämpa mig stegen fram

fast jag allra helst vill fly tillbaka till ungdomslyckans ljuva dimmor som 

imorgon inte längre finns utanför drömmarnas rum- min vilja är blott 

ett mischmasch, ett impulsdraperi av lidelser och rena ideal

Jag skall bli vuxen säger jag till Luften utan ord

smeker mitt skägg som jag bär som en mantel

men jag har aldrig lärt mig hur och varför 

har jag också lyckats glömma

Ekot drar i mig, vill visa vad jag riskerar att förlora

för alltid säga nej till och jag vill inget annat än lyssna

se på alla gåvor världen vackert rymmer, men min 

begränsning är ett tecken, min oförmåga 

ett Gudsord ifrån ovan 

Världens vägar är inte mina, ty jag kan 

intet annat än snubbla nedför dem

jag måste lära mig att finna

annat eller tvivelsutan 

döden dö

Så när den sista ungdomslyckans doftljus 

tar sin packning och åker bussen hem till stan 

är det jag som vänder om, går med tunga steg 

i regnet åt ett helt annat håll - med endast 

ett svagt hopp om att jag en dag

kommer hitta hem